Ikväll ska jag gå på stick-café. För att göra nåt som jag tror är vettigt. Har en halvfärdig stickning, som jag eventuellt kan tänkas få färdig om jag deltar i den lokala krogens nya aktivitet. Breddar samtidigt på det sociala livet.
Det kommunala beslutsfattandet är slut för min del. Ett möte kvar. Tjugo år är säkert alldeles tillräckligt. Tunga beslut har man varit med om att ta, men samtidigt har jag också lärt mig mekanismerna i det kommunala beslutsfattandet. Och att förvaltningen har inga känslor. På gott och ont. Är dock tvungen att säga att det nog var betydligt roligare och mera givande under den tiden då Houtskär var en självständig kommun. Man var närmare medborgarna och det var faktiskt de folkvalda som beslöt om saker och ting. Dessutom kan man nog inte tala om nån partipolitik på den tiden. Nu är det tjänstemännen som har en betydligt bredare beslutanderätt. På gott och ont.
Så nu ska jag satsa på att vara mera aktiv inom den tredje sektorn och sedan ska jag delta i stick-caféet. För att jag vill och för att jag egentligen gillar att sticka, men inte riktigt hittat tid för det. Hoppas andra också nappar på det.
Nå nu vet ni det.
I väntan på fiiina stickade kreationer :)
torsdag 29 november 2012
tisdag 27 november 2012
Fru Axén
Godafton. Ska blogga lite grann. Om tidigare livsskeden. Om det nu intresserar. Och gör det inte det, så finns det inget som säger att ni måste läsa. Vad mig anbelangar är det hälsosamt att träna minnet lite. Nejnej. Bara demens light än så länge. Fast idag glömde jag att jag skulle till butiken efter jobbet och fick fara tillbaka för att handla. Närmast kattmat. För dom äter som hästar nu då det ska till och bli vinter och det fanns inget hemma att stoppa i munnen på dom. (Här brukar min man säga: det finns sparvar på backan). Men tänka sig att det också fastnade oskalade räkor och en tub majonnäs i shoppingkorgen. Jag har lyxat till vardagen med gott samvete.
I dessa dagar för 27 år sedan började jag heta Axén istället för Pettersson. Hujedamej så åren går. Vi tyckte helt enkelt båda två att det nog var dags att gifta sig efter ett lååångt liv tillsammans, dvs. lite på ett år. Tihi tänker jag nu. Men så tänkte vi då. Sagt och gjort. Vi var överens om att det inte skulle bli något stort bröllop, utan en enkel vigsel med föräldrar, vittnen och goldisen Freddie på Moderholm. Pappa erbjöd sig nog att ordna till med bröllop, men tji fick han, för så skulle det inte gå till. Datumet bestämdes till lördag 30.11.1985 och vi skulle vigas av dåvarande prästen i Houtskär, Anders Laxell.
Marken var snötäckt och det var några minusgrader och plattlugnt dendär dagen. Ingen is ännu då på vattnen, så att komma till och från holmen förlöpte utan problem med vår dåvarande skuta "Kaparen". Prästen skulle komma med egen båt från Näsby och om jag minns rätt skulle han vara på plats vid tolv-tiden. Elva-tiden ringer trådtelefonen och brudgummen svarar glatt: "Moderholm". "Troubles, troubles" hörs det i andra ändan. Prästen hade fått motorstopp i Näsbyviken och omöjligt att få motorn igång på nytt. Plan B togs i bruk. Brudgummen klädde på sig overallen över kostymen, drog en mössa på huvudet och begav sig över till Hönsnäs för att hämta prästen därifrån. Lite försenade kunde vi sätta igång med ceremonin och det blev jättefint alltihopa. Mamma hade ordnat med mat och kaffe och vi hade det riktigt trevligt. Och gifta blev vi trots lite trubbel. Och nu har det gått 27 år. Med därtillhörande ups and downs, för sånt förekommer nog i dom flesta förhållanden. Skulle jag vilja påstå och dessutom säga: har jag rätt eller har jag rätt. Livet är rätt så lugnt nu. Och sockret på botten heter Tilda Emilia. Farmors och farfars efterrätt.
Men vet ni, några dagar före vi skulle vigas, fick min mamma beskedet att min mommo hade fått en stroke. För mamma var det en omöjlig tanke att vara tvungen att backa ur från sin dotters (och svärsons) dag, så hon höll god min och berättade det först följande vecka. Ganska strongt av henne att kunna samla sig så pass mycket. Men det är hon i ett nötskal; alltid lika lugn och sansad. Nå, mommo levde i några år efter dethär, om än på ett vårdhem.
Det är roligt att minnas och dethär var dagens kria. Enjoy! Or don´t. Your choice ;)
I väntan på snön. NOT! Våren heter det. Juh!
I dessa dagar för 27 år sedan började jag heta Axén istället för Pettersson. Hujedamej så åren går. Vi tyckte helt enkelt båda två att det nog var dags att gifta sig efter ett lååångt liv tillsammans, dvs. lite på ett år. Tihi tänker jag nu. Men så tänkte vi då. Sagt och gjort. Vi var överens om att det inte skulle bli något stort bröllop, utan en enkel vigsel med föräldrar, vittnen och goldisen Freddie på Moderholm. Pappa erbjöd sig nog att ordna till med bröllop, men tji fick han, för så skulle det inte gå till. Datumet bestämdes till lördag 30.11.1985 och vi skulle vigas av dåvarande prästen i Houtskär, Anders Laxell.
Marken var snötäckt och det var några minusgrader och plattlugnt dendär dagen. Ingen is ännu då på vattnen, så att komma till och från holmen förlöpte utan problem med vår dåvarande skuta "Kaparen". Prästen skulle komma med egen båt från Näsby och om jag minns rätt skulle han vara på plats vid tolv-tiden. Elva-tiden ringer trådtelefonen och brudgummen svarar glatt: "Moderholm". "Troubles, troubles" hörs det i andra ändan. Prästen hade fått motorstopp i Näsbyviken och omöjligt att få motorn igång på nytt. Plan B togs i bruk. Brudgummen klädde på sig overallen över kostymen, drog en mössa på huvudet och begav sig över till Hönsnäs för att hämta prästen därifrån. Lite försenade kunde vi sätta igång med ceremonin och det blev jättefint alltihopa. Mamma hade ordnat med mat och kaffe och vi hade det riktigt trevligt. Och gifta blev vi trots lite trubbel. Och nu har det gått 27 år. Med därtillhörande ups and downs, för sånt förekommer nog i dom flesta förhållanden. Skulle jag vilja påstå och dessutom säga: har jag rätt eller har jag rätt. Livet är rätt så lugnt nu. Och sockret på botten heter Tilda Emilia. Farmors och farfars efterrätt.
Men vet ni, några dagar före vi skulle vigas, fick min mamma beskedet att min mommo hade fått en stroke. För mamma var det en omöjlig tanke att vara tvungen att backa ur från sin dotters (och svärsons) dag, så hon höll god min och berättade det först följande vecka. Ganska strongt av henne att kunna samla sig så pass mycket. Men det är hon i ett nötskal; alltid lika lugn och sansad. Nå, mommo levde i några år efter dethär, om än på ett vårdhem.
Det är roligt att minnas och dethär var dagens kria. Enjoy! Or don´t. Your choice ;)
I väntan på snön. NOT! Våren heter det. Juh!
måndag 26 november 2012
Måndag
Jo att det är måndag. Om en månad är det annandag jul och sedan är det strax midsommar.
Jo att jag har inte sovit inatt. Åtminstone inte tillräckligt. Kanske jag fortfarande är upprymd efter 50-årskalaset. Det kan bli så ibland. Men tajmingen har jag lyckats med denna måndag; jag har just varit på lunch, om en kvart går jag på massage och sedan över till Korpo till frissan. Det är väl det som kallas för Tyky-dag. Eller? Men jag är nog fysiskt närvarande på jobbet och jag har faktiskt postat ett brev idag. Är det tillräckligt presterat en måndag som denna, frågar jag chefen. Jadå säger hon. Tillmötesgående som hon ju är.
Anyway. Life is still quite good.
I väntan på massagen.
Jo att jag har inte sovit inatt. Åtminstone inte tillräckligt. Kanske jag fortfarande är upprymd efter 50-årskalaset. Det kan bli så ibland. Men tajmingen har jag lyckats med denna måndag; jag har just varit på lunch, om en kvart går jag på massage och sedan över till Korpo till frissan. Det är väl det som kallas för Tyky-dag. Eller? Men jag är nog fysiskt närvarande på jobbet och jag har faktiskt postat ett brev idag. Är det tillräckligt presterat en måndag som denna, frågar jag chefen. Jadå säger hon. Tillmötesgående som hon ju är.
Anyway. Life is still quite good.
I väntan på massagen.
onsdag 21 november 2012
Moderna grunkor
Jag är urusel på dethär med olika tekniska prylar. Jag använder sådana varje dag, men så fort nåt krånglar vet jag absolut inte vad jag ska göra. Nu talar jag närmast om prylar typ datorer, paddor, telefoner, skannrar osv. Det värsta är att jag egentligen inte alls intresserar mig för hur och varför dom fungerar. Jag vill bara att grunkorna ska fungera utan problem. Sådesså.
Igårkväll skulle min man lära mig att använda skannern. Jag är medlem i en sluten facebook-grupp och det var dit jag skulle skanna in gamla och lite nyare foton och dokument. Sagt och gjort. Vi satte oss vid skrivbordet tillsammans med alla grunkor och varsin kopp kaffe. Mannen sade bestämt: nu ska du vara tyst och höra på och göra som jag säger och inget annat. Jag är lite dålig på det. Vill ju inflika mina egna idéer också. Även om det är sånt jag ingenting vet om. Och det gjorde jag också nu. Och kan ni tänka er; fast min man är väldigt tålmodig och brusar upp mycket sällan, så just vid dessa tillfällen blir han alldeles galen på mig då jag inte kan vara tyst och lyda. Dessutom har jag inget tålamod då jag borde vänta på att datorn processerar nåt färdigt. Nej ser ni, då är jag helt enkelt tvungen att trycka och pilla på allehanda knappar och nipplar. Vid det skedet är mannen högröd i ansiktet och nästan ropar SLUTA!
Tihi :)) Nå det lyckades till slut. Och alla var alldeles utmattade. Även hundarna. Men jag lärde mig, med viss fördröjning pga mina kommentarer och tålamodet. Fick bilderna och dokumenten skannade. Men ack och ve då jag skulle ladda upp dom i facebook, så krånglade den saken, så till den milda grad, att jag såg det som klokast att stänga av samtliga apparater och gå och lägga mig. Risken var överhängande att jag nämligen skulle ha kastat ut alltihopa genom fönstret och det vet ju alla hur råddigt och besvärligt det hade blivit.
Det första jag gjorde på morgonen, lugn och utvilad, var att starta datorn och ladda upp dom förbaskade bilderna och dokumenten. Och kas kummaa: njema problema. Och nu är dom där! Tänk vad det hade harmat om jag slängt allt utåt backan. Dragigt skulle det också ha blivit. För givetvis hade jag låtit bli att öppna fönstret.
I väntan på mera givande lektioner.
Igårkväll skulle min man lära mig att använda skannern. Jag är medlem i en sluten facebook-grupp och det var dit jag skulle skanna in gamla och lite nyare foton och dokument. Sagt och gjort. Vi satte oss vid skrivbordet tillsammans med alla grunkor och varsin kopp kaffe. Mannen sade bestämt: nu ska du vara tyst och höra på och göra som jag säger och inget annat. Jag är lite dålig på det. Vill ju inflika mina egna idéer också. Även om det är sånt jag ingenting vet om. Och det gjorde jag också nu. Och kan ni tänka er; fast min man är väldigt tålmodig och brusar upp mycket sällan, så just vid dessa tillfällen blir han alldeles galen på mig då jag inte kan vara tyst och lyda. Dessutom har jag inget tålamod då jag borde vänta på att datorn processerar nåt färdigt. Nej ser ni, då är jag helt enkelt tvungen att trycka och pilla på allehanda knappar och nipplar. Vid det skedet är mannen högröd i ansiktet och nästan ropar SLUTA!
Tihi :)) Nå det lyckades till slut. Och alla var alldeles utmattade. Även hundarna. Men jag lärde mig, med viss fördröjning pga mina kommentarer och tålamodet. Fick bilderna och dokumenten skannade. Men ack och ve då jag skulle ladda upp dom i facebook, så krånglade den saken, så till den milda grad, att jag såg det som klokast att stänga av samtliga apparater och gå och lägga mig. Risken var överhängande att jag nämligen skulle ha kastat ut alltihopa genom fönstret och det vet ju alla hur råddigt och besvärligt det hade blivit.
Det första jag gjorde på morgonen, lugn och utvilad, var att starta datorn och ladda upp dom förbaskade bilderna och dokumenten. Och kas kummaa: njema problema. Och nu är dom där! Tänk vad det hade harmat om jag slängt allt utåt backan. Dragigt skulle det också ha blivit. För givetvis hade jag låtit bli att öppna fönstret.
I väntan på mera givande lektioner.
söndag 18 november 2012
Diana II del 2
Lite fortsättning på the ship of ships.
Som ni läst i ett tidigare inlägg sökte jag mig ut på långfart efter att studenten var avklarad. Efter det knappa året jobbade jag igen en sommar på Diana. På hösten sökte jag mig till Hotell- och restaurangskolan i Vasa till servitörlinjen. På den tiden blev man klar efter ett år. Fattar inte hur den utbildningen nuförtiden kan ta tre! år... Jag ville hastigt och lustigt skaffa mig ett yrke, för det är alltid bra att ha. Hade nog planer på vidare studier, men så blev det då inte. För just på Diana II fastnade mina ögon på Gallas-Uffe och antagligen hans ögon på mig. Fast på Diana kallades han allmänt för Acke. Jag jobbade i matsalen med procentlön och mycket dricks och min blivande man i lagret. Lite fattigt kunde det vara med försäljningen på vintern. Minns att vi en gång i februari hade fyra passagerare från Kapellskär. Många gånger satt vi också fast i isen. Tur att Ymer kom och banade väg för oss.
Arbetsdagarna speciellt på sommaren kunde vara upp till tretton timmar långa, men det gjorde ingenting. Arbetsgivaren, dvs. familjen Myrstén såg oss anställda som den viktigaste resursen. Det är jag säker på.Vi motiverades till att göra bra ifrån oss. Annat är det nuförtiden, har man förstått av tidningspressen.
Stämningen bland dom anställda var god. Och om man lite gjorde sig till med kockarna, förlöpte även det samarbetet friktionsfritt ;) Vi samlade på tomburkar och utökade fritidskassan på det sättet. Vi ordnade kräftskivor i mässen, där stämningen stod högt i taket. En av arbetskamraterna i matsalen och jag hade varje söndag, då vi var ombord, en träff med överstyrman och en av linjelotsarna, där vi gick igenom veckans händelser, samtidigt som vi smuttade på en konjak eller två. Söndagsklubben hette vi. Det minns du nog Helena, eller hur?
Några år stannade jag kvar. Sedan byggdes Olympia och jag skulle flytta till den. Efter ganska kort betänketid, beslöt jag mig för att lämna sjön och söka mig iland. Mannen hade redan gått iland och vi var ju nygifta och jag ville inte vara två veckor i stöten borta från honom.
Tyvärr gick det illa för Rederi ab Slite. 1993 var konkursen ett faktum. Vi vet alla hur det såg ut i den ekonomiska världen i början av 90-talet. Jag är övertygad om att diverse banker och andra påverkare hade ett fult finger med i spelet, som kom att orsaka likviditetsproblemen för rederiet.
Likaväl finns just Diana II som ett glatt minne. Och så förblir det med den saken.
I väntan på våren.
Som ni läst i ett tidigare inlägg sökte jag mig ut på långfart efter att studenten var avklarad. Efter det knappa året jobbade jag igen en sommar på Diana. På hösten sökte jag mig till Hotell- och restaurangskolan i Vasa till servitörlinjen. På den tiden blev man klar efter ett år. Fattar inte hur den utbildningen nuförtiden kan ta tre! år... Jag ville hastigt och lustigt skaffa mig ett yrke, för det är alltid bra att ha. Hade nog planer på vidare studier, men så blev det då inte. För just på Diana II fastnade mina ögon på Gallas-Uffe och antagligen hans ögon på mig. Fast på Diana kallades han allmänt för Acke. Jag jobbade i matsalen med procentlön och mycket dricks och min blivande man i lagret. Lite fattigt kunde det vara med försäljningen på vintern. Minns att vi en gång i februari hade fyra passagerare från Kapellskär. Många gånger satt vi också fast i isen. Tur att Ymer kom och banade väg för oss.
Arbetsdagarna speciellt på sommaren kunde vara upp till tretton timmar långa, men det gjorde ingenting. Arbetsgivaren, dvs. familjen Myrstén såg oss anställda som den viktigaste resursen. Det är jag säker på.Vi motiverades till att göra bra ifrån oss. Annat är det nuförtiden, har man förstått av tidningspressen.
Stämningen bland dom anställda var god. Och om man lite gjorde sig till med kockarna, förlöpte även det samarbetet friktionsfritt ;) Vi samlade på tomburkar och utökade fritidskassan på det sättet. Vi ordnade kräftskivor i mässen, där stämningen stod högt i taket. En av arbetskamraterna i matsalen och jag hade varje söndag, då vi var ombord, en träff med överstyrman och en av linjelotsarna, där vi gick igenom veckans händelser, samtidigt som vi smuttade på en konjak eller två. Söndagsklubben hette vi. Det minns du nog Helena, eller hur?
Några år stannade jag kvar. Sedan byggdes Olympia och jag skulle flytta till den. Efter ganska kort betänketid, beslöt jag mig för att lämna sjön och söka mig iland. Mannen hade redan gått iland och vi var ju nygifta och jag ville inte vara två veckor i stöten borta från honom.
Tyvärr gick det illa för Rederi ab Slite. 1993 var konkursen ett faktum. Vi vet alla hur det såg ut i den ekonomiska världen i början av 90-talet. Jag är övertygad om att diverse banker och andra påverkare hade ett fult finger med i spelet, som kom att orsaka likviditetsproblemen för rederiet.
Likaväl finns just Diana II som ett glatt minne. Och så förblir det med den saken.
I väntan på våren.
fredag 16 november 2012
Diana II del 1
Jag har här i tidigare inlägg nämnt Diana II, m/s Diana II. Fartyget som har spelat en rätt så stor roll för mig, såsom det har gjort för många andra.
Våren 1979 hade jag och min goda vän gått ut högstadiet. Sommarjobb skulle vi ha såklart, såsom många somrar före denhär. Minns inte riktigt hur vi kom på idén att söka jobb på nån av passagerarfärjorna, men det har kanske nåt med detdär sjömansblodet som rann i oss båda att göra. Nå. Pappa till hjälp då igen. Slite blev rederiet och Diana II kunde skatta sig lycklig att få två äventyrslystna 16-åringar ombord. Eller hur :) Nu är det säkert några som tänker; NOT! Och kanske också jag. Men då var vi fulla av självförtroende och redo att erövra hela världen. Tänk så det kan vara. Egentligen skulle man som kvinnlig anställd vara 17 år (om jag inte minns fel) för att få jobba ombord, men det fixade farsan med Rune, vars efternamn jag inte kommer ihåg, på kontoret i Mariehamn.
Jag skulle jobba som diskerska och lite allt-i-allo i baren och vännen min i grovdisken i köket. Vi var jätteunga, ja egentligen barnrumpor då ännu. Men allt gick bra. Vi jobbade långa dagar, tjänade pengar och festade däremellan. Sådär som sextonåringar gör. Det var ett annat ork i kroppen då. Och det var minnsann annorlunda att jobba ombord då, än vad det är idag. Vi hade helt enkelt jätteroligt!
Under därpåföljande somrar jobbade vi med alla möjliga jobb ombord. Min vän bl.a. i cafeterian och hennes standardfras i grillen kom att bli: ris, mos eller potatis. Det uttrycket använder vi fortfarande. Och eftersom vi fick jobb ombord flera somrar efter den första, kan vi inte ha varit helt odugliga. Dessutom fixade vi jobben själva sedan, utan pappas hjälp. Han hjälpte oss på traven bara.
Kort såhär om dom första somrarna. Det är rätt så länge sedan, så jag har faktiskt lite svårt att komma ihåg enskilda händelser. Men som helhet var det ett kanonsommarjobb. Vecka jobb, vecka ledigt och bra lön. Vad mera kan en ungdom begära? Tack igen en gång, våra vidsynta föräldrar.
Diana II är the ship of ships.
Och nu får ni vänta på mera :)
Våren 1979 hade jag och min goda vän gått ut högstadiet. Sommarjobb skulle vi ha såklart, såsom många somrar före denhär. Minns inte riktigt hur vi kom på idén att söka jobb på nån av passagerarfärjorna, men det har kanske nåt med detdär sjömansblodet som rann i oss båda att göra. Nå. Pappa till hjälp då igen. Slite blev rederiet och Diana II kunde skatta sig lycklig att få två äventyrslystna 16-åringar ombord. Eller hur :) Nu är det säkert några som tänker; NOT! Och kanske också jag. Men då var vi fulla av självförtroende och redo att erövra hela världen. Tänk så det kan vara. Egentligen skulle man som kvinnlig anställd vara 17 år (om jag inte minns fel) för att få jobba ombord, men det fixade farsan med Rune, vars efternamn jag inte kommer ihåg, på kontoret i Mariehamn.
Jag skulle jobba som diskerska och lite allt-i-allo i baren och vännen min i grovdisken i köket. Vi var jätteunga, ja egentligen barnrumpor då ännu. Men allt gick bra. Vi jobbade långa dagar, tjänade pengar och festade däremellan. Sådär som sextonåringar gör. Det var ett annat ork i kroppen då. Och det var minnsann annorlunda att jobba ombord då, än vad det är idag. Vi hade helt enkelt jätteroligt!
Under därpåföljande somrar jobbade vi med alla möjliga jobb ombord. Min vän bl.a. i cafeterian och hennes standardfras i grillen kom att bli: ris, mos eller potatis. Det uttrycket använder vi fortfarande. Och eftersom vi fick jobb ombord flera somrar efter den första, kan vi inte ha varit helt odugliga. Dessutom fixade vi jobben själva sedan, utan pappas hjälp. Han hjälpte oss på traven bara.
Kort såhär om dom första somrarna. Det är rätt så länge sedan, så jag har faktiskt lite svårt att komma ihåg enskilda händelser. Men som helhet var det ett kanonsommarjobb. Vecka jobb, vecka ledigt och bra lön. Vad mera kan en ungdom begära? Tack igen en gång, våra vidsynta föräldrar.
Diana II är the ship of ships.
Och nu får ni vänta på mera :)
onsdag 14 november 2012
Kommentarer
Men nog sku jag så mycke tycka om kommentarer här på bloggen. Skriv! Me like, isåfall. Me like anyway :)
I väntan på kommentarer.
I väntan på kommentarer.
Blyg och social samtidigt
Ikväll har vi i Folkhälsans styrelse fixat till den årliga pajkvällen på lokala seniorboendet Fridhem. Vi serverar skinkpaj, sallad och vin, sjunger allsång och har ett litet lotteri. Det är sånt som ingått i vår verksamhet en bra bit över tio år. Och de äldre verkar uppskatta det hela. Det är ett avbrott i vardagen och vem skulle inte gilla det. Under årens lopp har många gått ur tiden och andra har fått mera år på nacken och kommit med istället. Så går livet. Vem vet om man själv en dag är deltagare och Folkhälsans styrelse har bytts ut. Vem vet.
Själv håller jag mig gärna i köksregionerna, för sånadär gånger känner jag mig lite blyg. Då är det bättre att istället greja med den hypermoderna diskmaskinen som jag fascineras av. (Jaja Sus, jag vet att du tänker: hon fascineras av annat också). Fast egentligen är jag nog ganska social och inte så blyg alls. Har ett stort intresse av människor och umgås i olika sammanhang jättegärna. Inte heller rädd för att öppna munnen och att diskutera och parlamentera om precis vad som helst. Sånt är jag inte alls främmande för. Men ibland slår det lock. Och jag blir blyg. Då vill jag diska med nån high-tec diskmaskin istället. Så endel av mig har ett dåligt självförtroende. Jobbar med det varje dag. Jag tycker att det inte finns nån orsak för nån att vara tvungen att dras med en dålig självkänsla. För det är jättejobbigt. Man borde kunna gå med huvudet högt genom hela livet. I alla situationer. Det är på nåt vis lättare.
Här kommer jag nu till en passlig åsnebrygga. Vi, den tidningsdelaktiga och jag, har ikväll diskuterat om att vara tidningsdelaktig. Han gillar inte det. För min del, här på min blogg, är det en jargong. Men nu har han sagt vad han tycker om det. Om att vara en tidning tycker han inte. Så hädanefter är han min man och benämns som det här på bloggen. Även om han är tidningsdelaktig till hälften. Men hundarna är mina. Jag undrar varför han inte vill vara delaktig i dom som är så jättefina ;). På riktigt! Allt annat delar vi på. Precis som vi har gjort i snart trettio år. Sorg och glädje. Upstairs and downstairs. Dessutom undrade han, min man, varför jag inte skriver nåt om Diana2 tiden. Any day now. Any day.
I väntan på torsdagens ÅU.
Själv håller jag mig gärna i köksregionerna, för sånadär gånger känner jag mig lite blyg. Då är det bättre att istället greja med den hypermoderna diskmaskinen som jag fascineras av. (Jaja Sus, jag vet att du tänker: hon fascineras av annat också). Fast egentligen är jag nog ganska social och inte så blyg alls. Har ett stort intresse av människor och umgås i olika sammanhang jättegärna. Inte heller rädd för att öppna munnen och att diskutera och parlamentera om precis vad som helst. Sånt är jag inte alls främmande för. Men ibland slår det lock. Och jag blir blyg. Då vill jag diska med nån high-tec diskmaskin istället. Så endel av mig har ett dåligt självförtroende. Jobbar med det varje dag. Jag tycker att det inte finns nån orsak för nån att vara tvungen att dras med en dålig självkänsla. För det är jättejobbigt. Man borde kunna gå med huvudet högt genom hela livet. I alla situationer. Det är på nåt vis lättare.
Här kommer jag nu till en passlig åsnebrygga. Vi, den tidningsdelaktiga och jag, har ikväll diskuterat om att vara tidningsdelaktig. Han gillar inte det. För min del, här på min blogg, är det en jargong. Men nu har han sagt vad han tycker om det. Om att vara en tidning tycker han inte. Så hädanefter är han min man och benämns som det här på bloggen. Även om han är tidningsdelaktig till hälften. Men hundarna är mina. Jag undrar varför han inte vill vara delaktig i dom som är så jättefina ;). På riktigt! Allt annat delar vi på. Precis som vi har gjort i snart trettio år. Sorg och glädje. Upstairs and downstairs. Dessutom undrade han, min man, varför jag inte skriver nåt om Diana2 tiden. Any day now. Any day.
I väntan på torsdagens ÅU.
måndag 12 november 2012
Sömnen
Nu ska jag säga vad jag tycker om att ligga vaken under nattens mörka timmar. Om att ligga vaken under nattens mörka timmar tycker jag inte. Inatt har jag igen gjort det jag inte tycker om. Att ligga vaken nämligen. Annars är jag jättebra på att vaka, då det är fest o fyrverkeri på gång och så, men att först somna på kvällen för att sen vakna mitt i natten är inget jag föredrar att göra i sängkammaren. Dom flesta nätter är väl tänkta till att användas för att sova, med några få undantag. Där ligger jag sedan och funderar på olika saker med stor variation. Inatt har jag tänkt på en sångtext till en känd melodi som jag ska göra om. Jag och några andra behöver den om någon vecka. Nå. Inget så ont att det inte har nåt gott med sig. Nu är den skriven. För övrigt är denhär sortens vakande "int naa ti ha". Tidningsmannen sover. Hundarna sover. Katterna sover. Endast Tina Emilia Ingegerd är vaken.
Kom hem från jobbet i tid idag för att hinna ta en tur till skogs med hundarna före mörkret. Solen har faktiskt skinit idag. Tog INTE med mig nåt att plocka svamp i, för nu måste jag nog sluta med den sysslan. Jag har aldrig tidigare plockat lika mycket som i år. Så frysen är fylld för vintern behov. Det är fint, för det är jättegott!
Men vad jag riktigt ska göra åt min störda sömn. Och vad är det som väcker mig? Jag vet att jag har många medsystar och -bröder med likadana problem. Vad hjälper? Tacksam för tips och råd. Jag vet att jag behöver en god sömn, såsom alla människor såklart. Blir jobbigt att orka med jobb och annat. Snart är januari här och då behöver jag vara extrapigg sådär fyra månader framåt, eftersom jobbtoppen infinner sig då.
Nu har jag en "padda". Man kan alltid facebooka eller blogga liggandes i sängen. För att inte tala om att dra en patiens eller tjugotre. Dom går faktiskt igenom ibland också. Borde jag vara glad? Nej. JAG VILL SOVA och inte dra en spader.
HILFE!
I väntan på den goda sömnen nätterna igenom.
Kom hem från jobbet i tid idag för att hinna ta en tur till skogs med hundarna före mörkret. Solen har faktiskt skinit idag. Tog INTE med mig nåt att plocka svamp i, för nu måste jag nog sluta med den sysslan. Jag har aldrig tidigare plockat lika mycket som i år. Så frysen är fylld för vintern behov. Det är fint, för det är jättegott!
Men vad jag riktigt ska göra åt min störda sömn. Och vad är det som väcker mig? Jag vet att jag har många medsystar och -bröder med likadana problem. Vad hjälper? Tacksam för tips och råd. Jag vet att jag behöver en god sömn, såsom alla människor såklart. Blir jobbigt att orka med jobb och annat. Snart är januari här och då behöver jag vara extrapigg sådär fyra månader framåt, eftersom jobbtoppen infinner sig då.
Nu har jag en "padda". Man kan alltid facebooka eller blogga liggandes i sängen. För att inte tala om att dra en patiens eller tjugotre. Dom går faktiskt igenom ibland också. Borde jag vara glad? Nej. JAG VILL SOVA och inte dra en spader.
HILFE!
I väntan på den goda sömnen nätterna igenom.
söndag 11 november 2012
Andlig spis
Ibland funderar jag hur i herransnamn jag hamnat här ute i utbyskatterna. Igår var jag med på en bussresa till huvudstaden(den tillfälliga) för att se Kristina från Duvemåla. Steg upp 5.30, satte mig på bussen 6.30 och så bar det iväg. Föreställningen på Svenskis skulle börja kl. 13.00 så vi hann med en snabb lunch på vägen. Ca. klockan 17.00 var vi klara för att avgå mot utbyskatten igen. Hemma innanför dörren var jag 21.30. Så 15 timmar tog resan för att få lite andlig spis tilldels.
MEN! Det var värt varenda en timme. Jag är alldeles full av beundran av dom jätteduktiga skådespelarna med dom otroligt fina, proffsiga sångrösterna. För att inte tala om Björns och Bennys genialitet i fråga om musik. Dethär är ju som bekant ingen ny musik, men kommer att finnas kvar för all framtid och känns lika aktuell fortfarande. Jag lever länge på upplevelsen. Så sjuttons fin uppsättning! Lönar sig alla gånger för var och en att se.
Men trots att det vore enklare att bo lite närmare utbudet av just den andliga spisen, som jag med jämna mellanrum bara måste bli matad med, så skulle jag ändå inte byta boningsort. Så länge hjulen rullar på olika fordon, kommer man sig iväg och det får jag vara nöjd med. Life is good :)
I väntan på mera andlig spis.
MEN! Det var värt varenda en timme. Jag är alldeles full av beundran av dom jätteduktiga skådespelarna med dom otroligt fina, proffsiga sångrösterna. För att inte tala om Björns och Bennys genialitet i fråga om musik. Dethär är ju som bekant ingen ny musik, men kommer att finnas kvar för all framtid och känns lika aktuell fortfarande. Jag lever länge på upplevelsen. Så sjuttons fin uppsättning! Lönar sig alla gånger för var och en att se.
Men trots att det vore enklare att bo lite närmare utbudet av just den andliga spisen, som jag med jämna mellanrum bara måste bli matad med, så skulle jag ändå inte byta boningsort. Så länge hjulen rullar på olika fordon, kommer man sig iväg och det får jag vara nöjd med. Life is good :)
I väntan på mera andlig spis.
torsdag 8 november 2012
Lasse Stefanz
Vetni jag gillar att dansa. Och det till bra dansband av vilka jag anser att rubrikens orkester är den bästa att prestera just bra dansmusik. Lite sådär hästjazz-aktigt och så otroligt dansvänligt. Nå nu råkar det vara så att den tidningsdelaktiga inte är särdeles ivrig på nämnda syssla. Han påstår sig vara säker på att om marsmänniskorna skulle landa på en dansplats med en massa dansande par, så skulle rymdborna bli skräckslagna och hastigt stiga ombord på det flygande tefatet och återvända till mars snabbare än ljusets hastighet. Så tycker han. Han påstår också att då det begav sig mest detdär med dans, så stod han alltid på scen och drog på nåt instrument. Seliseli säger jag!
Nå hur går det nu sen ihop då? Ja, jag går på danstillställningar själv och hoppas på att bli uppbjuden och om det nu inte händer, så bjuder jag upp själv. Because I´m worth it ;) Men jag är mycket väl medveten om att jag nog kan bli tilldelad endel blickar och funderingar som typ att "nu är hon här igen ensam. Och undar var hon har gåbbin". Men jag låter det INTE bekomma mig, för att jag gillar att dansa och det är just det jag gör där på dansgolvet. Inget råhångel precis. Och den som vet nåt om dans, vet också att viss sorts dans sker rätt så nära. Se bara på paren i "Tanssii tähtien kanssa". Där dansar man väldigt klistrade ibland och har knappast nåt annat än danssteg i huvudet just då. Så nu vet ni vad jag tycker om den kritiken. Dessutom är det ju mycket bra motion och det är aldrig fel!
Sedan har jag också drömmar. Konstigt va? Jag önskar att jag nångång skulle ha råd att resa till Sydamerika och vara där en längre tid. Helt klart skulle jag också se Argentina och Buenos Aires och där delta i en kurs i argentinsk tango. Nu var det dendär lottovinsten igen som skulle sitta bra. Eller dricksen på Diana 2. I väntan på endera får jag bara drömma om den saken. Och tills dess dansa till Lasse Stefanz och andra förmågor. Får jag göra det, eller är det en stor synd? Jag är nu myndig åtminstone...
Det var dethär jag hade att säga om dans. Och om Lasse Stefanz. Jag svarar gärna på frågor.
I väntan på den argentinska tangon.
Nå hur går det nu sen ihop då? Ja, jag går på danstillställningar själv och hoppas på att bli uppbjuden och om det nu inte händer, så bjuder jag upp själv. Because I´m worth it ;) Men jag är mycket väl medveten om att jag nog kan bli tilldelad endel blickar och funderingar som typ att "nu är hon här igen ensam. Och undar var hon har gåbbin". Men jag låter det INTE bekomma mig, för att jag gillar att dansa och det är just det jag gör där på dansgolvet. Inget råhångel precis. Och den som vet nåt om dans, vet också att viss sorts dans sker rätt så nära. Se bara på paren i "Tanssii tähtien kanssa". Där dansar man väldigt klistrade ibland och har knappast nåt annat än danssteg i huvudet just då. Så nu vet ni vad jag tycker om den kritiken. Dessutom är det ju mycket bra motion och det är aldrig fel!
Sedan har jag också drömmar. Konstigt va? Jag önskar att jag nångång skulle ha råd att resa till Sydamerika och vara där en längre tid. Helt klart skulle jag också se Argentina och Buenos Aires och där delta i en kurs i argentinsk tango. Nu var det dendär lottovinsten igen som skulle sitta bra. Eller dricksen på Diana 2. I väntan på endera får jag bara drömma om den saken. Och tills dess dansa till Lasse Stefanz och andra förmågor. Får jag göra det, eller är det en stor synd? Jag är nu myndig åtminstone...
Det var dethär jag hade att säga om dans. Och om Lasse Stefanz. Jag svarar gärna på frågor.
I väntan på den argentinska tangon.
onsdag 7 november 2012
Gilla läget
Hej!
Jag gillar att Obama blev vald till president på nytt.
Jag gillar teater.
Jag gillar god mat.
Jag gillar att det inte har regnat idag.
Jag gillar facebook.
Jag gillar att blogga.
Jag gillar hundar. Och katter. Och alla djur.
Jag gillar min familj.
Jag gillar mina släktingar.
Jag gillar mina vänner.
Jag gillar mitt jobb.
Äh. Listan blir hur lång som helst. Jag gillar helt enkelt att gilla. Men det jag mest gillar just idag, är att Obama segrade i det amerikanska presidentvalet. Även om det kanske inte direkt påverkar mitt liv. Men kanske indirekt i någon mån. Någongång.
I väntan på att gilla.
Jag gillar att Obama blev vald till president på nytt.
Jag gillar teater.
Jag gillar god mat.
Jag gillar att det inte har regnat idag.
Jag gillar facebook.
Jag gillar att blogga.
Jag gillar hundar. Och katter. Och alla djur.
Jag gillar min familj.
Jag gillar mina släktingar.
Jag gillar mina vänner.
Jag gillar mitt jobb.
Äh. Listan blir hur lång som helst. Jag gillar helt enkelt att gilla. Men det jag mest gillar just idag, är att Obama segrade i det amerikanska presidentvalet. Även om det kanske inte direkt påverkar mitt liv. Men kanske indirekt i någon mån. Någongång.
I väntan på att gilla.
måndag 5 november 2012
Vänskap och ovänskap
Vi människor är nog ganska besynnerliga varelser. Jag har emellanåt orsak att ägna tankar och funderingar åt vänskap och ovänskap. Hur fungerar vi egentligen? Vad är det som orsakar att vänskap blir till ovänskap? Svek? Lögn? Avundsjuka? Bitterhet? Svaret blir säkert ett rungande JA på alla fyra förslag. Och det finns säkert en hel del negativa ord att lägga till listan. Det är känslor som endast människan kan känna. Jag är nästan säker på att inget djur har förmågan att känna nåt av dom destruktiva känslor som vi människor lyckas upprätthålla i våra tankar, trots att dom inte på något sätt är behagliga känslor.
Varför är det så mycket svårare att förlåta och glömma, än att känna hat? Är vi dumma på nåt sätt? Eller onda helt enkelt? Svara den som vet. Är det roligt att tala illa om varandra? Eller att sprida osanningar om andra, för att kanske själv komma i bättre dager? Usch då vad jobbiga frågeställningar. Nu vill jag på intet sätt påstå att jag själv aldrig skulle ha fallit i fällan. Det har dom flesta gjort och så även jag. Det är helt klart att man inte behöver och kan tycka om alla. Ibland passar man bara inte ihop. Har kanske helt olika värderingar osv. Men det finns väl ingen egentlig orsak till att för den skull smutskasta och tänka elaka tankar? Man kan ju bara låta bli att umgås och that´s it! Live and let live!
Sedan till att förlåta. Jag tycker på riktigt att man borde kunna resonera med den man blivit ovän med. Och resonera på ett uppbyggligt sätt. Inte genom att ropa och svära eller ännu värre beskylla för det ena och det andra. Det leder ingen vart. Såklart inte. Man måste väl kunna lägga så pass mycket band på sig att man klarar av att konversera normalt. Eller hur? Det lyckas förstås endast om man verkligen vill bli vän på nytt. Och innerst inne vill man väl det. Eller? I bästa fall kan allt handla om missförstånd och varför skulle man inte känna för att ställa sådant på rätt köl.
Ojoj så det blev tunga saker såhär på måndagskvällen, men min blogg är också till för sånt som är jobbigt. Det är egentligen bara vanliga saker, som tyvärr är ganska tabubelagda.
Jag tänker sluta spekulera i folks liv och leverne. Och jag ska ta vara på mina vänner ännu bättre än hittills. Och vara snäll. Och säga förlåt, då det behövs och då jag har felat.
I väntan på... ja vad? Mera självrannsakan? Nyttigt ibland.
Varför är det så mycket svårare att förlåta och glömma, än att känna hat? Är vi dumma på nåt sätt? Eller onda helt enkelt? Svara den som vet. Är det roligt att tala illa om varandra? Eller att sprida osanningar om andra, för att kanske själv komma i bättre dager? Usch då vad jobbiga frågeställningar. Nu vill jag på intet sätt påstå att jag själv aldrig skulle ha fallit i fällan. Det har dom flesta gjort och så även jag. Det är helt klart att man inte behöver och kan tycka om alla. Ibland passar man bara inte ihop. Har kanske helt olika värderingar osv. Men det finns väl ingen egentlig orsak till att för den skull smutskasta och tänka elaka tankar? Man kan ju bara låta bli att umgås och that´s it! Live and let live!
Sedan till att förlåta. Jag tycker på riktigt att man borde kunna resonera med den man blivit ovän med. Och resonera på ett uppbyggligt sätt. Inte genom att ropa och svära eller ännu värre beskylla för det ena och det andra. Det leder ingen vart. Såklart inte. Man måste väl kunna lägga så pass mycket band på sig att man klarar av att konversera normalt. Eller hur? Det lyckas förstås endast om man verkligen vill bli vän på nytt. Och innerst inne vill man väl det. Eller? I bästa fall kan allt handla om missförstånd och varför skulle man inte känna för att ställa sådant på rätt köl.
Ojoj så det blev tunga saker såhär på måndagskvällen, men min blogg är också till för sånt som är jobbigt. Det är egentligen bara vanliga saker, som tyvärr är ganska tabubelagda.
Jag tänker sluta spekulera i folks liv och leverne. Och jag ska ta vara på mina vänner ännu bättre än hittills. Och vara snäll. Och säga förlåt, då det behövs och då jag har felat.
I väntan på... ja vad? Mera självrannsakan? Nyttigt ibland.
söndag 4 november 2012
Moderholm
Söndagkväll. November. Har varit på Moderholm och så gott som stängt ner för denhär säsongen. Tömt vattensystem, tagit hem alla lakan och handdukar för tvätt, täckt över båtar, dragit ner rullgardinerna och längtat till våren. Det har kommit så mycket vatten denna höst, så jag tror banne mig att det finns mera vatten på land än i sjön. Trist. Ni kan tänka er hur hundarna har sett ut i sina pälsar. Men kul har dom haft. Det finns en hel del hjortar på holmen, så dom har haft fullt sjå med att spåra upp dom. Bra motion!
Moderholm ja. För den oinvigde är det vårt sommarviste, även om det är fullt möjligt att vistas där året runt. Lite svårt under menföret eftersom det är en del av Berghamn och en ganska stor fjärd ligger mellan fasta Houtskär och Moderholm. Man kunde kanske kalla det för ett gammalt fiskehemman med torp, fähus, vedlider, landhus och en liten bod, som blivit grundligt renoverad under sommaren. Bastu har vi byggt redan i mitten av 80-talet, eftersom det bara fanns grunden kvar av den gamla. Den bastun finansierades till stor del av dricks som jag förtjänade på Diana och lade undan. Annat var det förr med detdär med dricks ;) Det har funnits ett båthus, men det har stormen tagit för ganska längesedan. Lite små åkerplättar av vilka många är igenvuxna med sly. Tyvärr. Den delaktiga i dagstidningarna har fått stället av sin farfar i början av 1980-talet. Och ursprungligen har denna farfars föräldrar satt sina bopålar här. Man har levt på jakt och fiske, haft ko och får. Högst troligt några hushållsgrisar. Och hönor såklart. Stockarna till huset har flyttats från Lövskär i Korpo i slutet av 1800-talet, så ni förstår att byggnaderna är rätt så gamla och skulle tarva en grundlig renovering. Knåpar på lite varje år nog, men det kostar mucho euron, så man får ta det lite enligt plånboken. Och nuförtiden förtjänar jag inte en cent i dricks heller. Skulle sitta fint med en större lottovinst. Helst lite mera än fyra euro.
Jag gillar stället väldigt mycket. Själen sätts i viloläge så fort man stiger iland. Skönt att sitta i lä för landhuset och bara vara. Och om man nu nödvändigtvis vill ha nåt att göra, så finns det ALLTID det också.
Vi har ganska mycket vänner på besök under sommaren och det är jätteroligt. Jag tror att gästerna också trivs där. Det är absolut inget lyx och potatisen får man hacka upp själv, osv. Jag tror att människan ibland behöver lite avskärmning från det många gånger alltför hektiska vardagslivet. Lägga ut ett par nät, reda av näten, rensa fisken och starta upp rökeriet. Göra saker man t.ex. inte behöver en dator till. Bada bastu när man vill. Gillar morgonbastu. Inte behöva ha bråttom. Ja förutom den tidningsdelaktiga som ständigt har eld i reven. Men det låter vi inte störa oss. Kom gärna på besök och känn er välkomna!
November. Stängt ner och jäktar vidare. Har svårt med alla sorters avsked.
I väntan på våren.
Moderholm ja. För den oinvigde är det vårt sommarviste, även om det är fullt möjligt att vistas där året runt. Lite svårt under menföret eftersom det är en del av Berghamn och en ganska stor fjärd ligger mellan fasta Houtskär och Moderholm. Man kunde kanske kalla det för ett gammalt fiskehemman med torp, fähus, vedlider, landhus och en liten bod, som blivit grundligt renoverad under sommaren. Bastu har vi byggt redan i mitten av 80-talet, eftersom det bara fanns grunden kvar av den gamla. Den bastun finansierades till stor del av dricks som jag förtjänade på Diana och lade undan. Annat var det förr med detdär med dricks ;) Det har funnits ett båthus, men det har stormen tagit för ganska längesedan. Lite små åkerplättar av vilka många är igenvuxna med sly. Tyvärr. Den delaktiga i dagstidningarna har fått stället av sin farfar i början av 1980-talet. Och ursprungligen har denna farfars föräldrar satt sina bopålar här. Man har levt på jakt och fiske, haft ko och får. Högst troligt några hushållsgrisar. Och hönor såklart. Stockarna till huset har flyttats från Lövskär i Korpo i slutet av 1800-talet, så ni förstår att byggnaderna är rätt så gamla och skulle tarva en grundlig renovering. Knåpar på lite varje år nog, men det kostar mucho euron, så man får ta det lite enligt plånboken. Och nuförtiden förtjänar jag inte en cent i dricks heller. Skulle sitta fint med en större lottovinst. Helst lite mera än fyra euro.
Jag gillar stället väldigt mycket. Själen sätts i viloläge så fort man stiger iland. Skönt att sitta i lä för landhuset och bara vara. Och om man nu nödvändigtvis vill ha nåt att göra, så finns det ALLTID det också.
Vi har ganska mycket vänner på besök under sommaren och det är jätteroligt. Jag tror att gästerna också trivs där. Det är absolut inget lyx och potatisen får man hacka upp själv, osv. Jag tror att människan ibland behöver lite avskärmning från det många gånger alltför hektiska vardagslivet. Lägga ut ett par nät, reda av näten, rensa fisken och starta upp rökeriet. Göra saker man t.ex. inte behöver en dator till. Bada bastu när man vill. Gillar morgonbastu. Inte behöva ha bråttom. Ja förutom den tidningsdelaktiga som ständigt har eld i reven. Men det låter vi inte störa oss. Kom gärna på besök och känn er välkomna!
November. Stängt ner och jäktar vidare. Har svårt med alla sorters avsked.
I väntan på våren.
torsdag 1 november 2012
Om att cykla
I SAOL finns det två förklaringar på ordet cykel. Jag ska copy o paste nu: cykel1 pluralis cyklar, tvåhjuligt trampfordon, cykel2 pluralis cykler, följd, serie; kretslopp; period m.m. Nå jag copy o pasta inte riktigt allt, men ni ser att ordet har väldigt olika betydelse. Om detta tvåhjuliga trampfordon ska jag inte skriva om nu. Och är nästan säker på att jag aldrig kommer att blogga om trampcyklar. Eller velår som min moffa sa. Hans benämning kommer nog säkert från velociped. Å andra sidan har jag lovat mig själv att aldrig säga aldrig, för man vet ALDRIG vart livet för en på dansgolvet.
Jag tänkte blogga om kvinnor. Inte om män, för man har jag aldrig varit, så någon egentlig sakkunskap har jag inte om män. Även om jag delat dagstidningar med en man i snart trettio år. They are still a mistery.
Jag är övertygad om att vi kvinnor lever i cykler. Först är vi barn och leker med dockor, även om ingen skulle med våld ha prackat på oss en enda docka. Redan där kommer modersinstinkten fram. Sedan blir vi tonåringar. Vi får finnar och pormaskar och mens och hormonerna lever ett sjudundrande hejvilt liv i vår kropp. Sinomtid börjar vi fundera på en framtida familj. Nångång. Sen. Och sen kommer dagen sen. Vi bildar familj, får barn. Och igen har hormonerna ställt till med kalas. Här måste jag inflika att det såklart inte är självklarheter för alla kvinnor allt dethär jag skriver. Så jag kanske borde ändra ordet vi till jag istället. Vill såklart inte stöta mig med någon i dethär ämnet.
Nu är jag snart femtio år. En ny cykel har inträtt i mitt liv. Den cykeln heter övergångsåldern, klimakteriet, menopaus och vad allt det nu sen kallas. Det kom smygande. Hormonerna tyckte att det var kul att leka maratonlöpare istället för att direkt ta till Usain Bolt. 100 meter ni vet på några ynka sekunder och inget timtals rännande. Ja jag menar att det kunde ha kommit "pang" istället för att trilskas med mig under en längre tid. Jag fatta ju inte att jag redan skulle hamna i eländet och funderade vad det var för fel på mig. Humöret blev som jag vet inte vad! En riktig bitchy witch. Jag som alltid har varit någolunda jämn. Började svettas på nätterna, men det kan man ju göra ändå. Men sedan då dessa värmevallningar dagtid uppenbarade sig, blev jag förvissad om att nu är kliBakteriet här. För kanske det är just en Bakterie. Nånej. Det är hormonerna som ordnat raveparty i min kropp och god knows hur mycket extacy som dom stoppar i sig. Och svetten rinner...
Jag har varit tvungen att ta till medicinsk hjälp för alla besvär. Dvs. hormoner som kroppen inte längre förmår producera själv. Ravepartyt gör slut på den förmågan. Det går inte att leva med att man varje natt ligger och plaskar i svett i sängen. Det bara inte går. Blir helt galet med lakanstvätt dessutom. Nej. Jag behöver mina små vita piller. För mitt välmående, mitt ork, mitt humör. Dom återstående, ursprungliga hormonerna får säga och göra vad dom vill. Mitt liv! Min kropp! Men en sak rår inte dom små vita pillren på och det är sömnen. Jag vaknar så gott som varje natt där kring fyra. Funderandet på allehanda ting tar omedelbart vid! Hur svårt som helst att få tag på sömnen på nytt. Skulle hellre fundera på dagen istället! Och sova på natten. Men. Jag får vara glad ändå. Eller hur?
Ja det om cykler. Hotel California on the radio. Fast medan jag har skrivit har det kommit många andra låtar. Coldplay nu. Ska nog dela dethär inlägget i FB också. Det är nu helt naturliga saker i en kvinnas liv. Och om nån råkar veta om nån man som bloggat om männens övergångsålder så tipsa väldigt gärna. Skulle vara betjänt av kunskap om mysteriet män.
I väntan på tåget som säkert kommer. För kvar på stationen blir jag nog aldrig.
Jag tänkte blogga om kvinnor. Inte om män, för man har jag aldrig varit, så någon egentlig sakkunskap har jag inte om män. Även om jag delat dagstidningar med en man i snart trettio år. They are still a mistery.
Jag är övertygad om att vi kvinnor lever i cykler. Först är vi barn och leker med dockor, även om ingen skulle med våld ha prackat på oss en enda docka. Redan där kommer modersinstinkten fram. Sedan blir vi tonåringar. Vi får finnar och pormaskar och mens och hormonerna lever ett sjudundrande hejvilt liv i vår kropp. Sinomtid börjar vi fundera på en framtida familj. Nångång. Sen. Och sen kommer dagen sen. Vi bildar familj, får barn. Och igen har hormonerna ställt till med kalas. Här måste jag inflika att det såklart inte är självklarheter för alla kvinnor allt dethär jag skriver. Så jag kanske borde ändra ordet vi till jag istället. Vill såklart inte stöta mig med någon i dethär ämnet.
Nu är jag snart femtio år. En ny cykel har inträtt i mitt liv. Den cykeln heter övergångsåldern, klimakteriet, menopaus och vad allt det nu sen kallas. Det kom smygande. Hormonerna tyckte att det var kul att leka maratonlöpare istället för att direkt ta till Usain Bolt. 100 meter ni vet på några ynka sekunder och inget timtals rännande. Ja jag menar att det kunde ha kommit "pang" istället för att trilskas med mig under en längre tid. Jag fatta ju inte att jag redan skulle hamna i eländet och funderade vad det var för fel på mig. Humöret blev som jag vet inte vad! En riktig bitchy witch. Jag som alltid har varit någolunda jämn. Började svettas på nätterna, men det kan man ju göra ändå. Men sedan då dessa värmevallningar dagtid uppenbarade sig, blev jag förvissad om att nu är kliBakteriet här. För kanske det är just en Bakterie. Nånej. Det är hormonerna som ordnat raveparty i min kropp och god knows hur mycket extacy som dom stoppar i sig. Och svetten rinner...
Jag har varit tvungen att ta till medicinsk hjälp för alla besvär. Dvs. hormoner som kroppen inte längre förmår producera själv. Ravepartyt gör slut på den förmågan. Det går inte att leva med att man varje natt ligger och plaskar i svett i sängen. Det bara inte går. Blir helt galet med lakanstvätt dessutom. Nej. Jag behöver mina små vita piller. För mitt välmående, mitt ork, mitt humör. Dom återstående, ursprungliga hormonerna får säga och göra vad dom vill. Mitt liv! Min kropp! Men en sak rår inte dom små vita pillren på och det är sömnen. Jag vaknar så gott som varje natt där kring fyra. Funderandet på allehanda ting tar omedelbart vid! Hur svårt som helst att få tag på sömnen på nytt. Skulle hellre fundera på dagen istället! Och sova på natten. Men. Jag får vara glad ändå. Eller hur?
Ja det om cykler. Hotel California on the radio. Fast medan jag har skrivit har det kommit många andra låtar. Coldplay nu. Ska nog dela dethär inlägget i FB också. Det är nu helt naturliga saker i en kvinnas liv. Och om nån råkar veta om nån man som bloggat om männens övergångsålder så tipsa väldigt gärna. Skulle vara betjänt av kunskap om mysteriet män.
I väntan på tåget som säkert kommer. För kvar på stationen blir jag nog aldrig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)