Nu är det jul. Igen!

Det lackar mot jul. Igen. Tror att jag skrev en sådan statusrad på facebook ifjol också. Och nu är vi där. Igen. Ibland kan man bli rädd för att tiden flyger iväg. Uffe sa en sak häromdagen som kommen ur hans mun var väldigt ovanligt. "Tänk hördu. Vi har inte så lång tid kvar". Hur skulle man ta den meningen då? Bli rädd? Nå de facto så vet ingen människa hur lång eller hur kort tid man har kvar. Därför ska man ta ut allt vad livet ger. Och tar. Bådadera hör till. Ungefär såhär som min goda vän M alltid säger med jämna mellanrum: "livet är inte bara en dans på rosor. Det är också fest och fyrverkeri". Så är det kanske bäst att tänka och inte gotta sig i svårmod. Åtminstone kan man göra sitt bästa med att se ljust på saker och ting.

Denhär julen firar vi, Uffe, jag och M på Baltic Princess. Vi ska kryssa till Riga. Jag kan lugnt påstå att jag ALDRIG tidigare uträttat så lite för julen som i år. Det blir att sätta sig vid färdigdukat bord från början till slut. Dessutom ska vi spendera fem timmar i Riga före vi kryssar tillbaka till Åbo. Och sedan då vi är hemma igen är julen förbi. Snipp snapp slut. Så blir det i år. Nästa år något annat om huvudet är högst.

För övrigt ska vi sätta igång och packa vårt bohag och flytta alldeles i rappet. Vi har kollat in vinterbostaden och den känns som hemma redan. Just passlig för oss och helt underbart lite att städa. Från 120 kvadratmeter till 55 dito. Inte illa tycker jag. Dessutom har vi en fenomenal utsikt över Näsbyviken. "Tror du att du kommer att trivas?" frågade jag åt Uffe. "Ja det har väl inte med bostaden att göra om man trivs eller inte", löd svaret. Rätt har han. Det som nu är ett litet problem är att alla våra möbler omöjligt ryms in i bostaden. Lyckades redan prångla iväg en soffa och en säng. Men endel möbler är sådana som jag absolut inte vill göra mig av med, så vi måste hitta nåt utrymme nånstans där dom kan förvaras tills vi får Moderholm renoverat. Vilket i-landsproblem eller hur?

På tal om att eventuellt inte ha så lång tid kvar, hörde jag ett radioprogram med en begravningsentreprenör som fick mig att tänka. Jag har haft väldigt klart för mig hur jag vill att min begravning skall vara. Jag har det t.o.m. uppskrivet. Men ser ni denna entreprenör sade att hon med sin erfarenhet kommer att låta sina nära bestämma det själv, för det är ju dom som är kvar efter henne och hon vet ingenting efter att livet har lämnat hennes kropp. Det kan vara viktigt för de kvarvarande att ha en grav att gå till, tända ljus och föra blommor. Är det inte då bäst att låta dem göra besluten? Även om det för mig inte är viktigt med en grav att gå till, så är det säkert avgörande för en annan. Jag har de nära människor som gått ur tiden med mig i mina tankar och någon grav behövs inte. För mig. Man lär så länge man lever och det som sades i programmet lärde mig att tänka om. Så nu är det fritt fram kära anhöriga. Fast jag skulle nog gärna se att ni skulle ordna till en rolig fest...

Nej jag har inte blivit galen. Vågar man inte tänka på döden som en naturlig sak så vågar man inte leva heller tycker jag. Julen är en sådan högtid då man lätt faller till eftertanke och då man minns i synnerhet barndomens jular. Det ovannämnda hör väl till dom tankarna i mitt huvud denna jul.

Go´vänner! Ha en riktigt skön och avslappnad jul. Den kommer och går och nu går vi mot ljusare tider igen.

I väntan på våren.

Nöta stol på fullmäktigemöte

Tjenis! Jo att igår valde jag att nöta en vadderad stol på stadshuset i Pargas. I ca nio (9) timmar. "Du är absolut inte viss i huvu", sade Uffe. Jepjep. Så kan det vara. Trots det hade jag en intressant och lärorik dag. Pargas stads fullmäktige samlades till budgetmöte där även det s.k. åtgärdsprogrammet skulle behandlas. Dessa två ärenden gick hand i hand såklart. Bäddat för ett långt och utdraget möte. Det visste samtliga i salen på förhand har jag på känn.

Nu är det så att jag själv inte är invald i denna stads fullmäktige och har inga som helst ambitioner för det heller, men som jag redan tidigare i nåt inlägg har sagt, är jag ibland nästan för mycket samhällsintresserad. Då nu så pass viktiga saker skulle fattas beslut om, såg jag det som nödvändigt för mig att delta som åhörare. P-a följde med men hon var tyvärr tvungen att fara ganska långt före mötet var slut. Hör och häpna; inte en sekund tyckte jag att det var långtråkigt. Inte en sekund tänkte jag att må detta nu ta slut redan. Nej det gjorde jag inte. För all del var det fritt fram för mig att avlägsna mig när som helst men det oaktat gjorde jag det inte före jag var tvungen eftersom jag har tre färjor att passa för att komma hem.

Som bekant är Houtskär en del av Pargas stad nuförtiden. Skärgårdskommunerna Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö gick ihop med Pargas stad 2008 eftersom statsmakten mer eller mindre tvingade oss till det. Sedan dess har det varit minst sagt turbulent börjandes med vad staden skulle heta. Och turbulensen fortsätter. Nu är ekonomin så på kant att vi börjar närma oss en kriskommun. Man kan undra var de stora inbesparingarna finns såsom regeringen då kalkylera. Och än är det inte slut. Nu står nästa kommunstrukturreform för dörren jämsides med SOTE-härvan.

Då det krisar till sig måste man skrida till åtgärder. Jag har inte tänkt göra någon djupdykning i vad tjänstemännens åtgärdspaket går ut på, utan den som är intresserad kan gå in på pargas.fi och läsa. Under förvaltning finns också föredragningslistor och protokoll. Så det är fritt fram. Det skulle bli ett alldeles för långt inlägg annars.

I alla fall kan man konstatera att Houtskär som stadsdel har blivit överkörd av en ångvält, precis som Nina Söderlund från Nagu uttryckte det på mötet. Hon och flera med henne hade full förståelse för att vi reagerat som vi gjort, med namnlistor, inbjudna fullmäktigegrupper etc. Områdesnämnden har även den jobbat med fullt ös. Jag har begärt att få en utredning över hur man räknar ut interna hyror och reparationsskulder. Jag fick en utredning, tack för det, men var efter det om möjligt ännu mera förvirrad, men på ett högre plan, som en vän uttryckte det. Ni ska veta att vi helt enkelt sett oss tvungna att med alla medel kämpa emot vissa av de föreslagna åtgärderna.

I åtgärdspaketet har man bl.a. tittat på olika fastigheter och funktionerna i dessa. De flesta av fastigheterna man vill sälja finns i Houtskär och i många av dem finns kommunal verksamhet. Jag och många med mig har inte kunnat se nyttan och inte heller inbesparingen i driftskostnader. Siffrorna har grundat sig på fel kvadratmetrar och de ersättande funktionerna har i många fall varit befängda. Att klämma in folk i kontorslandskap hör inte till dagens melodi. Om den saken finns hur mycket som helst undersökningar. Ej heller har vi på inga villkor råd att mista fem kommunala hyresbostäder. Vi kan bara inte hoppas och tro på inflyttning om det inte ens finns en bostad att erbjuda. Av bl.a. dessa orsaker har vi ställt oss på barrikaderna.

Men. Gårdagens möte gav åtminstone mig hopp och tro på att man noga tänker över på vilka grunder man fattar beslut. Fullmäktige beslöt att styrelsen skall tillsätta arbetsgrupper med uppgift att hitta andra sparåtgärder än t.ex. en försäljning av Ordgården, vårt bibliotek. Jag kunde konstatera på vägen hem att många av talturerna var samstämmiga med mina funderingar och jag kunde likaledes konstatera att det är bra att själv vara med på plats som åhörare för då vet man vad som sagts och inte sagts och man får en ganska klar bild av det hela. Media i all ära men det är inte samma sak! Bra gjort fullmäktige! Hoppas middagen smakade efter det långa mötet. Själv satsade jag på en Hesburgermåltid. Hälsosamt och näringsrikt :)

Nu är jag i väntan på nästa vändning.

P.S. Läs för all del protokollet då det uppenbarar sig på hemsidan pargas.fi

Rim, reson och rättvisa

År 1952 blev Armi Kuusela miss Universum eller nåt. De olympiska spelen gick av stapeln i Helsingfors. Paavo Nurmi tände den olympiska elden och Emil Zatopek sprang som en antilop och kammade in guldmedaljer. År 1952 betalade Finland den sista raten av krigsskadeståndet till dåvarande Sovjetunionen och kan ni tänka er att jag först nu då jag är 50+ reflekterar över det orättvisa i den saken. Jag förstår också av vilken orsak jag vuxit upp med ett slags rysshat som sitter i fortfarande. Men tänk nu (eller kanske det bara är jag som grubblar över dylika saker) att vi blev tvungna att betala för att Sovjet for iväg med en del av den yta som Finland bestod av efter att ha blivit självständigt 1917. Vi måste betala skadestånd för det! Är det överhuvudtaget rimligt att det blev på det sättet. Eller är det så att förloraren alltid betalar? Ja det är väl så. För den delen ska jag nog försöka komma ur det medfödda rysshatet. Inte har dagens ryska människor gjort mig nåt illa. 1952 var i alla fall ett märkesår på många vis, eller hur? Ibland blir jag förvånad över allslags grubblerier som jag ägnar mig åt. Kanske det ändå är så att det är bra att reflektera över saker och ting. Jag har också märkt att jag på senare år skapat ett slags mod att faktiskt uttrycka mina åsikter och även stå för dem. Vill ändå tillägga att jag nog kan ändra mig ifall motiveringarna är tillräckligt övertygande. Sedan ska man dessutom tänka på vad man säger, så man inte säger vad man tänker i alla situationer.

Vetni jag har äntligen besökt London. Det har varit en lucka i fråga om resmål. Och nu är den luckan stängd. Men tre dagar räcker inte till för att utforska den staden. Hur stor som helst och hur mycket som helst att se. Endel blev gjort men en hel del blev ogjort. Som tur är finns London kvar. Ressällskapet var av bästa sort och vi hade riktigt kul. Ett avbrott i vardagen är aldrig fel. Dessutom stannar ekorrhjulet upp för ett tag och hamstern har större chans att överleva i den alltför hektiska världen. Men har man något val än att försöka hänga med? Kanske det, men isåfall blev man tvungen att avstå från t.ex. en Londonresa. Vill jag/man det? Äh. Så länge psyket håller och fritiden är meningsfull finns det åtminstone större chanser att orka. Och så måste man lära sig att säga nej. Det kan jag nuförtiden och det är jag glad för. Sedan kan jag också säga att jag gillar mitt jobb. Det är alltid en fördel.

Jestas vad det blev djupsinnigt idag. Kan väl få vara det ibland. Publicerar i alla fall och önskar mycket nöje till mina läsare. Ganska många som följer med min blogg. Det är kul. Jag tar emot kommentarer med tacksamhet.

Oukej! That´s it and mind the gap between the train and the platform :)

I väntan på "Hyvät ja huonot uutiset". Det är my kind of underhållning.

Städa, spåra, kursa

Ojoj. Long time, no see, bloggen. Too much to do, too little time. And less is more.

Jag har städat nu ikväll. Anteckna! Jag längtar till två rum och kök och till den lilla röda stugan med vita knutar som inom en ganska nära framtid ska bli vit med röda knutar. Ursprungsfärgsättning med andra ord. Om att städa ska jag inte orda så mycket mera om än att jag längtar efter mindre kvadratmetrar. Jag har annat att göra än att motionera en f***ing dammsugare och en bl**dy golvmopp. Sori nu bara!

Om att göra annat. Ibland, om än ganska sällan, får vi uppdrag Molly (canis familiaris) och jag (homo sapiens). Molly utrustas med sele och en lång lina som löper bra i snårskog och annan oländig terräng. Jag klär mig enligt väder. I höst har vi varit på ett uppdrag. Vi har varit och spårat en skadad hjort. Ibland händer också sådant. Uppdraget kom väldigt oväntat. Såklart. Korkade jag!! Det är ingen som planerar riktiga eftersök på förhand. Jag hade hållit hundkurs och var klädd i jättevarma kläder och gummitossor. Molly var hemma då samtalet kom. Hastigt hem efter hunden och iväg. Och nej. Jag skalade INTE av mig ett enda klädesplagg. Och nej. Jag bytte INTE till gummistövlar. Och jag VET att jag VET bättre. Nåjo. Iväg. Molly tog upp spåret och höll det ända tills vi kom till vattnet, där hjorten tagit sig till sjöss och där var vi tvungna att avbryta tyvärr. Trots att vi inte kunde spåra djuret vidare var jag igen en gång såå stolt över min hund. Hon kan. Hon vet. Hon förstår. Vi homo sapiens har ingen chans att kunna det som en canis familiaris kan, vet och förstår. Så är det. RESPECT! Ibland blir jag lite ledsen för att t.ex kvällspressen uppmärksammar tråkigheter som hundar ställer till med av en eller annan orsak (inte så svartvitt det heller) istället för att skriva om bra grejer. Jaja. Kvällspressen vill sälja. Money talks som vanligt. För att återgå till vårt uppdrag kan jag säga att jag var genomsvettig från topp till tå. Tappade tossan i ett kärr en vända och höll på att törsta ihjäl av vätskebrist. Hunden flåsade knappt...I say no more.

Dethär veckoslutet får jag och Molly äntligen själv gå på kurs. Full fokus heter den. En skitduktig instruktör från fredens öar kommer och håller kurs. Och jag är såå taggad. Jag vill veta om jag och hunden har full fokus med varandra. Skall se mig själv noggrant i spegeln om det går på skit. Det är upp till mig. Det är en sak som är säker. Rapporterar med tiden.

I väntan på kurs (och mindre kvadratmetrar).

Rensa i röran

Äntligen har jag fått början. Äntligen har husgeråden i köket minimerats i antal till enbart sådant som alldeles säkert behövs och används. Äntligen har dendär rätt så stora byrån i vardagsrummet rensats från allt skit som jag trott att jag behöver men som på riktigt hör hemma i soporna, dit det mesta också hamnade. Freedom!

Jag har under denna höst framför mig att röja i skåp och lådor eftersom huset vi bor i skall tömmas, renoveras och vår yngre generation skall flytta in. Det är helt enkelt ett måste. Och det finns grejer vet ni. Vi har bott här i snart 25 år och det råder inte brist på skåp som förvarar på alla bra-att-ha-grejer. Därför bjöd jag två av mina bästa vänner hem till oss över veckoslutet, för att få början på eländet. Det går liksom lättare om man har någon med sig som varken har känslomässiga eller andra band till grejerna. Och ni ska veta att det var med hård hand vi tog itu med jobbet. En tredje tuff medhjälpare dök upp under lördagen och det visa sig vara en lyckträff. Hon hade verkligen touch på detdär vad man verkligen behöver och vad man annars bara samlar på sig, bara för att man tror att man måste samla på sig. Och vad vi skrattade åt mina samlingar :))

Till en början var det lite trögt eftersom vi på fredagskvällen åt gott, drack vin och hamnade slutligen på den lokala krogen, så ni förstår varför det var småsegt. Men då vi väl kom igång gick det undan. Lådvis med grejer till loppis, några sopsäckar med just sopor, två plastkassar med videokassetter (vilka ena väninnan ville ha), hela årgångar med tidningen Koiramme och massvis med andra blaskor, en plastkass med dockor, ni vet sånadär som man köper som souvenirer utomlands. Dom har inte varit framsatta på år och dar...Och kan ni förstå att jag har sparat på dekorationer från julblomsuppsättningar. Och dom är ju extremt fula, så varför, varför sparar man (jag) på sånt skräp? Svårt att begripa nu då dom är i soporna. Varför kan man inte slänga sånt med en gång. Nånej nånej. Först ska det mellanlanda och sedan lagras i åratal för att sen slängas. Obegripligt! Nästan så man blir förbannad på sig själv.

Nu har jag fått början. Nu måste jag bara fortsätta med projektet på egen hand. Inte stanna upp och absolut inte spara på det som inte behövs. Jag tror att jag har hajat tugget :) Inte en dag för tidigt att komma till insikt. Om jag bara kunde hålla mig från att igen muteras till hamster. Det är bara ett aber. Det är nämligen så att far i huset samlar på grejer han också. I synnerhet sånt som har med elektronik att göra. Det finns hyllvis med olika slags sladdar, kretskort och saker jag inte vet namnet på. För att rensa i den röran måste jag få honom engagerad. Annars åker allt i soporna och det är kanske inte så bra. Kanske. Garaget ids jag inte ens nämna här. Jag blir alldeles matt.

Och säg gott folk vad jag ska göra med alla mina böcker. Förmår inte att göra mig av med dom...

I väntan på att ett till skåp blir så gott som tomt. Och krafter.

P.S En annan dag ska jag berätta om då Molly och jag var på eftersök. I väntan på det också.

Scouter och skogsbässar

Ibland blir man helt enkelt upprörd. Jag har märkt på mig själv att jag allt oftare blir upprörd över olika saker som händer och sker här i vår värld. Tur att jag är i klimakterieåldern så jag med god orsak kan skylla på det. Man är mer eller mindre upp och ner då. Dessutom är jag 50 år fyllda vilket betyder att jag med ålderns rätt får ha all slags åsikter. Jag får tycka och säga vad jag vill. NEJ!! Det får jag verkligen inte! Man måste alltid kunna behärska sig och motivera sitt tyckande. Kanske. Nästan alltid iallafall ;)

Nåh. Det senaste objektet för min upprördhet är Lounais-Suomen partiopiiris beslut om att pga. TBE-risken flytta sitt distriktsläger från Gyltö i Korpo till Evois nära Tavastehus. Ja! Ni läste rätt: PGA TBE-RISKEN!!! Men för böveln ändå. Det är så man nästan inte kan tro att det är sant. Hur kan ett scoutdistrikt böja sig för några, högst troligt, överbeskyddande föräldrar, som är hysteriska för att deras barn ska få på sig en skogsbäss. Nu är det så att vi är tvungna att leva med detta onödiga kräk, men vi kan inte för den skull sluta leva normalt. Vi måste lära oss att handskas med kräken, göra "punkkisyn", osv. Scouter har i alla tider byggt upp sina läger i skärgården inom den s.k. riskzonen. Jag kan lova er, som varit på inalles 15 scoutläger (jaja Sussi; du har väl varit på 40 eller nåt sånt), att det finns betydligt större faror på dessa läger. Varenda en går och bär på en kniv s.g.s. dag och natt (förutom vargungarna). Vi hanterar yxor, sågar, eld, vatten, gaskök, ormar, risfior, A-broar osv. Om det nu händelsevis råkar sig så att en skogsbäss biter sig fast, så plockar man bort den och that´s it.

Det är egentligen sorgligt att vi för vidare dessa rädslor för allt möjligt till våra barn. Jag måste nog säga att det i dethär fallet var bättre förr. Utan att generalisera, för visst finns det vettiga föräldrar idag också. I min barn- och ungdom reagerade föräldrarna på ett helt annat sätt. Dom var glada för att vi begav oss ut i skogen i regn och rusk för att klara oss själva. Det var ingen som ifrågasatte våra 30 kg tunga packningar på ryggen heller och att vi till en början hade usla sovsäckar från City-Market för 10 mark. Och ingen, nej ingen nämnde ens något om skogsbässar. För visst fanns det av kräken då redan. Knepet att få bort dem i barndomen, var att sätta smör på och vänta ut odjuret. Och nog måste jag till min fördel säga att det inte vad gäller vår pojke har förekommit nånslags hysteri av något slag. Det är solklart att man ska på bästa sätt se till att barnen inte utsätts för olika faror, men att överbeskydda är nog att göra en björntjänst istället för nytta. Inte skall någon behöva växa upp i bomull. Reality strikes back en vacker dag alldeles säkert. Och då är kanske inte mamma och pappa och fixar till det.

På scoutläger brukar det finnas nåt som kallas för skamstock. Dit hamnar man för ett antal timmar beroende på förseelsens art. Och där ska man skämmas och alla får titta på. Lounais-Suomen partiopiiris styrelse hör hemma i den just nu. Samtidigt som man bland annat förstör för scouternas del, säger man även indirekt åt alla oss som bor med sin familj i riskzonen att vi är ansvarslösa. Det är inte rumsrent. Dessutom blir det ingen segling på lägret heller, för till Evois kan man inte ta segelbåt.

Var jag nu behärskad och har jag motiverat mitt tyckande? Jag tror så även om jag till slut vill säga: har jag rätt eller har jag rätt? Fattar ni?

I väntan på att förnuftet ska vinna.

Aldrig mer

Framtiden? Nej för fan!


1. Så lämnar jag den by som sett mej födas,snart sover den en evig törnrossömn.Ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar,i denna bygd som en gång blomstrat har.

 

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!Det finns ingen som kan ändra det som sker.Aldrig mer hörs skratt från ängen,glada röster - Ingenting.Mörk och dyster ruvar skogen runtomkring.

 

2. Här sprang det nakna barn i sommarns dagar,och klövern stod så saftig och så grön.Vi badade i viken och det hördes glada skratt från ungdom i den ljusa sommarnatt.

 

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!Det finns ingen som kan ändra det som sker.När de gamlas röster tystnat,då är stillheten total.Skulle någon minnas sen en öde dal?

 

3. Man måste alltid gå i takt med tiden,dum vore jag att ensam spjärna mot.Men ändå känns det som jag svikit någon gammal vän.Farväl, vi kanske aldrig ses igen.

 

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!Det finns ingen som kan ändra det som sker.Det finns ingen plats för tårar,ingen anledning till gråt.Det är ändå ingenting att göra åt.


Javisst. Que sera men ibland med långa tänder.

Ingen väntan idag.

Brev till Sirpa Vanhala/ELY-centralen

Hej bloggen! Såhär har jag skrivit idag :)

"Egentliga Finlands ELY-central

Åbo

Bästa Sirpa Vanhala och Hanna Lindholm

Med bestörtning har jag tagit del av trafikavdelningens inbesparingsförslag och ser mig förpliktad att som fastboende i Houtskär komma med synpunkter i ärendet. Det är inte en alldeles lätt uppgift att framföra konstruktiv kritik i dethär fallet, som på ett så förmyndaraktigt sätt fråntar oss vår rörelsefrihet som inte från förut heller är alldeles fri.

Från Houtskär rör vi oss inte nattetid åt något håll utanför kommundelens gränser över vatten (förutom med egna farkoster) och den saken är vi vana med och har godtagit sedan länge så gott det går. Att sedan slopa nattrafiken på de korta färjpassen mellan huvudöarna skulle minska på den fria rörligheten ännu mera. Vi lever ett socialt aktivt liv här på holmarna vilket betyder besök hos varandra, deltagande i tillställningar, kvällar på krogen osv. Att på dethär sättet begränsa vår frihet genom att tvinga oss att välja vilken tid vi åker hem från begivenheterna är som att fösa in korna från betet in i sina bås till kvällen, för att uttrycka saken bildligt.

Jag är frestad att ta till ordalag som man ofta hör och läser i debatten likt ”vi kan ju stänga av ring tre till natten”, ”vi kan stänga broarna över Aura å” osv. osv. Men sådana påståenden faller på sin egen orimlighet. Jag vill påstå att dessa ELY-centralens förslag också gör det. Förslagen är helt enkelt orimliga. Vi kan inte jämföra förbindelsebåtstrafiken till exempelvis Utö av den enkla orsaken att de inte är jämförbara. Dessa våra korta färjpass är en del av vägnätet, så länge vi inte har broar över sunden. Och det kan inte vara statens mening att vi skall återgå till tiden före vajerfärjorna, då vi tog ekan och rodde. Det är sorgligt att staten gör det allt svårare för oss att leva ett normalt liv i skärgården genom att dra in på service och tjänster. Det har vi sett alldeles tilräckligt av. Samtidigt som man så vackert och rosenrött talar om en levande skärgård. Ni beslutsfattare på trafikavdelningen är en del av staten. Vi skärgårdsbor har fötterna stadigt förankrade på jordytan och begär inget ogenomförbart.  Ett bibehållande av nattrafiken är genomförbart då tankarna börjar gå i andra banor och då ni slopar snacket om jämlikhet i trafiken.

Jag ser det som obehövligt att ta upp aspekterna om utryckningsfordonens absolut hinderlösa väg att kunna ta sig fram. Jag är övertygad om att ni förstår det själv.

Några siffror kan jag inte heller komma dragandes med eftersom jag inte sett några solklara kalkyler och exceltabeller.

Ej heller tar jag ställning till de övriga i förslaget nämnda färjpassen eftersom jag inte känner till förhållandena där.

Jag hoppas och tror att ni på bästa sätt tar till er mina synpunkter och backar tillräckligt mycket, så att ni kan producera ett helt nytt förslag som kan vara godtagbart för alla parter.

Houtskär den 18 september i nådens år 2013

Med vänliga hälsningar

Tina Axén, Houtskär"

Hundar blir också äldre

Det finns en ständig oro i mig. En oro för min äldre hund Leya 8,5 år. I princip är hon inte såå lastgammal men gammal tillika ändå. Hennes rörelser har förändrats rejält under den senaste tiden. Hon hoppar inte in i bilen, hon tvekar att hoppa i båten, efter en långlänk i skogen är hon stel och man kan se att hon har ont. Ja det är mycket som jag ser i hennes ögon. På nåt vis tror jag att hon vill säga: hjälp mig! Och jag ställer motfrågan: hur? Nåjo. Ska göra ett besök hos veterinären för att få vägledning. Det är väl artros kan jag tänka mig, men jag vill få ett recept på värkpiller, så att jag åtminstone kan hjälpa henne med att dämpa det som tar sjukt. Jag ger henne smalmat för att hålla vikten och jag matar i henne glucosamin-tabletter. Jag är där för henne. I vått och torrt. Until the end.

Hunden Leya är speciell. Så mjuk i sinnet, så genomsnäll, så lydig och så tillgiven. Jag såg det då hon hade sina två valpkullar hur väl hon tog hand om sina "barn". Jag ser det nu hur hon beter sig med sin egen "valp" Molly, som i tid och otid härjar med henne och hur hon mycket sällan säger ifrån. Hon blir alldeles ifrån sig om man använder en sträng ton i rösten, vilket man ibland hamnar och göra med yrvädret Molly. Ja hunden är mig kär, synnerligen kär. Jag vill att hon är kvar ännu några år. Det vill jag!

I väntan på att få som jag vill.

Returtrafik

Idag är det den dagen då vi har packat ihop djuren och oss själva och trafikerat över fjärden åt fel håll med tusen kassar och pinaler. Dvs. mot Hönsnäs. Inte för att det är något större fel på Hönsnäs heller men hade gärna stannat lite längre på holmen. Vardagen knackar på dörren och vi ska båda på jobb och har ganska mycket att greja med här uppe i byn också, efter att ha varit borta hela sommaren. Kanske är det så nästa år denhär tiden, att vi inte packar ihop särdeles mycket och att det är helt nya boare här i huset i Norrskogen. Återstår att se.

Tvättmaskinen snurrar på som aldrig förr och jag förbereder mig mentalt på att städa hela huset. Men det får bli till imorgon, för snart är det Tero Pitkämäki och Usain Bolt i teverutan bevars.

Ute är det så höst så. Åtminstone idag. Regnar och blåser. "Ja nu är det slut på sommarns sköna dagar. Det blir mörkare för varje dag som går". Så sjunger Lasse Berghagen. Och rätt har han. Skall ändå försöka hålla modet uppe. Men hur? Jo. Jag ska gå i skogen med hundarna, hålla hundkurser, kanske tänka lite mera på kroppen och konditionen efter sommarens lösdrift. Kanske. Jag sa kanske ta hjälp av "personal trainern-to be" i familjen. Jag sa kanske. Jag ska också jobba och få och ta emot nya utmaningar och arbetsuppgifter. Jag ska vara aktiv i föreningarna. Och sedan ska jag lära mig spanska. För nästa höst 2014 blir resan till Argentina verklighet. Det är bestämt nu. I Argentina är dom inte så jättebra på engelska så det gäller att inte ligga på latsidan med språkstudierna. Man kan ju undra varför resan blir uppskjuten så pass långt i framtiden. Men ser ni; Uffes båda axlar ska opereras, vi ska tömma ett hus på tavara som vi samlat på oss under 25 år. Jag kan inte fara på några långresor under januari-maj pga den bråda tiden på jobbet just då. Där har vi alldeles tillräckligt med orsaker för att skjuta upp långresan. Så är det. Passar på att säga här att man är välkommen med till Sydamerika om det känns så. The more, the merrier.

Jag lovade rapportera om Gustaf Erikson-festen, slog det mig just. Jo vet ni den var rolig den. Fin stämning från början till slut. Och jättefint att se en massa kära återseenden bland gästerna. Även jag hade bekanta i vimlet. Och det var så kul att lyssna till historier från i synnerhet livet på kylbåtarna. Det gjorde intryck på mig. Lite stolt är jag också över att ha haft förmånen att jobba för just dethär rederiet, som har en så fin historia med sig i bagaget och att lilla jag är en pikuliten del i kappsäcken. Så tycker jag och lyfter på svansen :)

Nå sådärja. Det gick bra dethär. Trodde att det skulle bli en klagovisa från min sida om hur svårt det är med avsked och hur jobbigt det är med hösten. Men se, det blev en riktigt positiv text. För att inte vagga in er i den villfarelsen att jag INTE skulle ha svårt med det ovannämnda avslutar jag såhär denna gång:

"Så farväl du underbaraste, oh sommar.
Ja farväl, det känns så trist att skiljas nu"

Så sjunger han också Berghagens Lasse. Och rätt har han.

Krigsövning och 100-årsjubileum

Väskan är packad-check. Klänning-check. Skor-check. Handväska-check. Rakade ben-check. Pass, pengar, biljett-check. Jag ska bara till fredens öar en sväng. Inte till Buenos Aires. Ännu. Jag ska på Rederi Ab Gustaf Eriksons 100-årsjubileum. För jag har faktiskt varit anställd av 100-åringen, som ni vet. Nu ska seklet firas med både teater och trerätters middag. Med tal och med kransnedläggning. Med påmpa och ståt såklart. Vad annars kan man göra med ett så anrikt rederi som Gustaf Erikson. Det blir ett jättebra avbrott i vardagen, som jag behöver ibland. Har mest varit mellan vassan och land denhär sommaren, dvs. på Moderholm. Men nu ska jag byta ut positionerna för vassan och land. Dessutom blir det att bekanta sig med Viking Grace på hemvägen. En sjöresa mellan Mariehamn och Åbo är just passligt lång för vad jag står ut med av att kryssa på dessa båtar.

Inbjudan gällde med avec. Uffe ville gärna komma med och jag bokade plats åt honom också. Han är så gott som fastväxt i hemmatorvan och det hör till ovanligheterna att han vill komma med på mina påhitt. Men ser ni, av hans medkommande blev det intet. Han har mindre än ett år kvar av sin tjänstgöring inom det militära och just nu hittar dom på att ha en stor krigsövning på Gyltö. Och vem blir inte kommenderad till att delta i spektaklet om inte överbåtsman Axén. Han skall infinna sig på Gyltö lördag förmiddag, dvs just denna lördag som han skulle med till fredens öar. Snacka om paradox. Jaja. Sånt är det sen. Jag är nu inte rädd för att åka ensam, så jag har packat väskan likaväl och dessutom har jag ressällskap av goda vänner som också ska på fest. Nou hätä med andra ord.

Det lovas kanonväder för veckoslutet. Me like. Gillar att bo på hotell också. Gillar att sätta mig vid färdigdukat bord. Gillar att sätta på mig finkläder och att föra djupsinniga samtal med bordskamraterna. Jag tror det blir det. Jag hoppas också på att få höra riktiga sjöbjörnar berätta om sina äventyr ute i vida världen. Sådant gillar jag. Ska ta vara på stämningen som jag tror kommer att vara i topp.

Rapporterar sedan.

I väntan...

Fru Räsänen och allmogesegling

Tjenis! Att det nu sen kan vara så fullt upp denhär årstiden, så man inte ens hinna sätta sig ner och blogga ett varv. Jag blir nu så yr av alla andra varv på sistone. Men idag är det mellandag. Sådär som på julen. Man äter lite rester, kanske plockar lite i hemmet, sveper ett varv med dammsusaren och tar det lugnt. Och såsom just nu i mitt fall; bloggar ett varv.

Jag, såsom många andra med mig, har i veckan reagerat på inrikesminister Päivi Räsänens uttalanden och såsom jag ser det som direkta tramp i klaveret. Låt vara att hon såklart inte uttalade sig i egenskap av inrikesminister i det sammahanget, men det går inte att bortse från det att hon faktiskt är det. Dessutom "chef" för polisväsendet och har en sådan åsikt att Gud är ovanför människan, lag och förordning. Jojo. Jag vet att jag förenklar och just för att de flesta förenklar saker och ting, så sker det en massflykt från statskyrkan. IGEN! Även om jag inte själv sedan många år är medlem där, tycker jag att det är beklämmande att samhällets frontfigurer orsakar sådan skada för ett samfund som så många vill förlita sig på. Råkade se YLE:s morgontv, där man hade en ung präst och en forskare från kyrkans forskningscentral som gäster för att ta ställning till Räsänens tramp. Båda två hade den åsikten att biskopar, präster och prelater borde träda modigt fram och säga sin uppriktiga åsikt om allt det kontroversiella som kyrkan tampas med ideligen, såsom kvinnopräster, homoäktenskap, abort och så vidare. Det behövs betrodda män och kvinnor som s.a.s slår näven i bordet och säger rent ut: att nu får det räcka med allt trams. Och nu ska vi koncentrera oss på det elementära. Att göra gott! Kunde vara bra med en Dalai Lama, vars funderingar jag personligen högaktar. 

Jepjep. Det om det. Igår stod det allmogekappsegling på agendan. Voi nu sjutton vad jag kan tycka om den "sporten". Denna gång med en annan båt än den jag normalt seglar med ibland. Blev förtjust med en gång i Klara-damen. Jo det uppstod tycke. Det är helt klart det ultimata sättet för mig att röra sig på sjön. Och råkar det blåsa dessutom är det ett redigt träningspass för kroppen. Vinner överlägset över vilket gym som helst. Ja det kan jag nog säga. Jag vill träna snart igen :)

Hörni jag har faktiskt semester nu. Me like!

I väntan på mera träningspass!

Redan juli!!

Ojdå så tiden flyger iväg. Nu skriver vi redan 3 juli. Midsommaren kom och for och den firades så som den firats redan i många år. Med samma gäster som tidigare och ute på Moderholm. Vädermässigt var det en fin midsommar. Vi åt och drack gott och hade för övrigt fri samvaro som alltid med dessa gäster. Egentligen är det inte gäster utan mera hemfolk. Mina vänner sedan tidig ungdom. Vi har delat både glädje och sorg och upplevt och gjort mycket tillsammans. Guld värda personer i mitt liv.

Veckan efter midsommar höll jag semester. Betald sådan :) Nu är jag två veckor på jobb och sedan har jag två veckor semester igen. Betald sådan :) Och så ännu en semestervecka att se fram emot i augusti. Betald sådan :) Det har sina fördelar med att vara anställd. Mitt beslut känns fortfarande alltigenom bra!

Vi bor på Moderholm nu. Uffe åker på jobb med båt och så även jag såklart. Funkar finfint. Tog också kattorna med oss från Hönsnäs, vilket vi inte gjort tidigare. Dom trivs och mår bra och har ett stort revir att bevaka. Hugo är mest utomhus medan Selma gärna sover inomhus. Igår åt vi potatis från eget land för första gången i år. Ååh vilken glädje det kan ge mig. Att hacka upp, tvätta av lite och koka. Det kan man kalla färskvara. Dessutom är dom väldigt lite gödda och jättegoda. Ett stånd räckte bra till för en måltid. Så lilla sillbiten till och mer behövs det inte. Förutom riktigt smör naturligtvis!

Funderar också dagligen på det stora renoveringsprojektet. Nya fönster är levererade, nytt tak ska beställas och nytt golv till köket. Då alla dessa jobb är utförda, tror jag det inte ryms mera för detta år. Förhoppningsvis kommer det nya år med ny nåd. Vi tar det sakta men säkert.

Nåjo. Life is good som ni förstår. Jag försöker ta vara på det. I veckoslutet kommer Tilda till farmor och farfar, så får föräldrarna ett ledigt veckoslut. Det behöver dom säkert.

Väntar egentligen inte på så mycket just nu så jag får väl lov att säga Tack o häj, leverpastäj!

Eller egentligen skulle jag nog villa ha växthuset uppsatt. I väntan på det :)

Orsaker till glädje. Likaväl.

Jag har en nyservad bil. Den detaljen har skötts om av en lokal entreprenör. Det om nåt är hemåt för vår överlevnad. Jag tycker faktiskt att gemene man behöver förstå det faktum att det är hemåt att använda sig av den lokala servicen. Hemåt för oss alla här på holmarna. Vi måste faktiskt glömma all avundsjuka och missunnsamhet. Och då jag påstår dethär har jag inte längre en egen ko i diket, för jag är faktiskt anställd fjärde dagen i rad. Janå. Första dagen, dvs. måndagen, måste jag be om ledigt, för jag var ju i Tallinn och svettades, kantänka. Nästa vecka ska jag besikta bilen. Sådesså. Om ni vill kan ni anteckna.

Jag har också vaknat ur nånslags bekvämlighetsdvala vad gäller alla mina fyrbenta. Jag har alltid denhär tiden på året satt gift i nacken på dem för att undvika dom eländiga skogsbässarna. Det har jag sedan upprepat ca var fjärde vecka, då effekten avtagit. Nee-e. Inte mera av den sorten. Det är faktiskt gift i högre skolan vi talar om! Det planterar jag in i blodomloppet på mina fina fyrbenta. Nyt se on loppu, säger de finskatalande. Jag ska snällt "loppa" dem istället. Ett sunt uppvaknande kan man också glädjas åt och vill samtidigt tillägga att var och en gör som var och en vill med den saken. Respekt för det. Om ni vill kan ni anteckna.

Jag har städat idag. Och bykt. Om ni vill kan ni anteckna.

Jag lääängtar till Moderholm. Imorgon far vi till Moderholm. Allihopa. Jag har inte sett Uffe på en vecka eftersom han är livegen på någon militär båt på något hemligt uppdrag på Örö. Don´t ask! Veckan efter nästa vecka flyttar vi till holmen för några månader. I dethär skedet. Annat är det om ett år :) Då flyttar vi helt och hållet. Nästan. Förutom ett tillhåll i Näsby. Om ni vill kan ni anteckna.

Idag träffade jag en vän som jag inte ser så ofta. Vi bytte några ord om dittan o dattan. Hon är inte på facebook men hade blivit tipsad om att jag bloggar. "Och man känner faktiskt igen sig i det du skriver. Och att det känns skönt att man inte är ensam i sina tankar om saker och ting". Sade hon. Vad glad jag blev. Kanske jag gör skillnad. I någon grad. Det kan jag ju faktiskt vara glad för. Om ni vill kan ni anteckna.

Min mamma har länge varit cancersjuk. I måndags var hon igen på ett läkarbesök efter att först för några veckor sedan tagit en massa prover och grejs. Och allting såg så, så bra ut. Hon var glad. Och pappa var glad. Och jo. Vi var alla glada. Såklart. Antecknar ni ännu?

Glädjeämnen finns alltid! Pargas stads åtgärdsprogram: ÄT SKIT! Vi kämpar till domedagen.

Såhär idag. I väntan på att Uffe ska komma hem. Anteckna!

Åtgärdspaket och sådant

Så har då åtgärdspaketet för att förbättra ekonomin för Pargas stad blivit offentlig. ÅU-läsningen på nätet imorse slukade mig i sitt svalg så till den milda grad, att jag egentligen inte tänkt på så mycket annat än just åtgärderna idag. Visst hade jag befarat det värsta men samtidigt hoppats på det bästa. Nu blev det det förstnämnda. För visst slår det hårt mot basservicen i skärgårdsdelarna.

Från YLE-sidorna plockat:

Åtgärdsprogrammet

1. Kyrkbackens skolas högstadieelever flyttas från Nagu till Skärgårdshavet skola i Korpo.
2. Simonkylän koulu flyttas till högstadiets utrymmen i Nagu.
3. Den nuvarande lågstadiebyggnaden i Nagu byggs om till hälsovårdsutrymmen och bostäder.
4. Utö skola stängs och flyttar till Ulkosaariston Koulu i Korpo.
5. Man utreder om det finska gymnasiet, Paraisten lukio, borde läggas ner.
6. Daghemmet i Houtskär flyttar till Träsk skola och daghemsbyggnaden säljs.
7. Biblioteksbåten slutar sin verksamhet.
8. Regionbiljetten för bussar höjs från 60 till 75 euro per månad.
9. Läkar- och tandläkarmottagningen flyttar från Korpo till Nagu. Hälsostationerna i Korpo, Houtskär och Iniö kommer att ha kvar endast en hälsovårdare.
10. Hälsogården i Houtskär säljs. Nya hälsovårdsutrymmen byggs i anslutning till Fridhem.
11. Områdeskontoret i Iniö säljs.
12. Läkarjouren under kvällar och veckoslut flyttas stegvis från Pargas till jourenheten vid ÅUCS.
13. Fastighetsförsäljningen beräknas inbringa 3,15 miljoner euro.

 
Debatten har gått het både på YLE:s sidor och på Facebook. Debattglad som jag är har jag naturligtvis deltagit i den. Dessutom måste jag bara skriva ett blogginlägg kring temat spara och slösa.

Jag kan inte annat tycka än att staden sysslar med likadan politik som staten dvs. en stilla nedmontering av glesbygden. Även om både stat och stad i samma andetag talar om en levande skärgård/glesbygd. Och då i synnerhet en levande skärgård. Ibland låter det som om det i hela världen inte skulle finnas något viktigare än just det. Men hur ska vi kunna leva vidare om alla förutsättningar sakta men säkert tas bort av oss som på riktigt lever och verkar här?

Jag tycker faktiskt inte att det på något sätt är överdriven lyx att kunna besöka doktorn utan att för den skull behöva använda en hel arbetsdag för det. Inte heller är det någon lyx att skolan finns någorlunda nära och framförallt kan bjuda på en fullgod undervisning. Sånahär saker är inte lyx nu i våra dagar och det har sakta men säkert byggts upp efter krigen. Jag vet att hälsovård och utbildning är dom dyraste bitarna, men är det faktiskt så att en stads ekonomi räddas genom att i dom minsta stadsdelarna dra ner på servicen såhär drastiskt.

Jag vet såklart också att dethär än så länge är ett förslag från tjänstemännens sida och jag har medkänsla för beslutsfattarna som skall ta beslut i dessa svåra saker. Jag hoppas att dom förmår tänka en och två och tre gånger och remittera ärenden om saker och ting förefaller oklara. Lycka till vill jag också säga!

Avslutningsvis vill jag belysa min förundran över att man under de senaste fem åren har satsat stort på daghemmet i Houtskär. Förnyat och fixat och EU-anpassat och you name it. Och jag råkar veta att det inte har handlat om några tusenlappar utan om betydligt mera pengar. Och nu då den nya fullmäktigeperioden just kommit igång, skall hela dagiset säljas!! Kan inte och förmår inte förstå och skulle tarva en förklaring från de ansvariga. Eller? Och i dethär exemplet har jag ingen egen ko i diket...är bara lite grann förvånad. Från listan ovan fattas flytten av Houtskärbibban till områdeskontoret och att biblioteket säljs. By the way.

Själv är jag i dagsläget jätteglad för min nya arbetsplats, men även den kan ligga i vågskålen ifall inte företagen har verksamhetsmöjligheter, för då behöver dom inte heller någon bokförare. Elämä on!

I väntan på sans och reson.

Lydnad i vardagen.

Vardagslydnad i Houtskär

Jo det är vardagslydnad för hundar det handlar om. Säg ordet hund, och jag går igång.

Denna vår har jag återigen haft förmånen att få dra en kurs i vardagslydnad för hundar här i Houtskär i MBI:s regi. Egentligen handlar det om att ge de rätta verktygen åt hundarnas mattar och hussar, så att de lär sig knepen hur man får sin hund att förstå att den skall sitta, ligga, inte dra i kopplet, vänta, vara följsam osv. Vi har gått igenom de olika rasgrupperna, där idén är att förstå att det faktiskt finns ca 400 raser vilka har olika beteenden beroende på vad man i tiderna har avlat dem till. Är man vallhund, så är man. Är man jakthund, så är man. Är man soffliggare, så är man. Det är viktigt att veta sådana saker, för att förstå sin hund.

Vi har lärt oss grundläggande saker, som förhoppningsvis gör det lättare att leva tillsammans i vardagen. Ingen tävlingslydnad således. Lite skojigheter som att nosa fram korvbitar i träd. Spåra lite grann i skogen. Balansera på stenar och stockar. Rena rama aktiveringen och hjärngympan, som också är ack så viktig för hundens välbefinnande. 

Till slut har hundarna fått lära sig att utan koppel socialisera sig med de andra hundarna. Jag poängterar ”utan koppel” eftersom jag är övertygad om att kommunikationen mellan hund och hund störs betydligt av kopplet. 

Som kursavslutning utfördes ett hundmedborgartest, där det som vi tränat testades. Och se; hundarna och ägarna hade faktiskt lärt sig ett gemensamt språk. Det kan båda parterna, dvs. hund och ägare, vara stolta över! 

Mina kursdeltagare har varit ivriga och det har igen varit ett nöje att hålla denna kurs. Jag tror jag har en chans att få fortsätta i höst. Kanske eventuellt med en intensivkurs i viltspår; mitt absoluta favoritämne i fråga om hundträning.

Hoppas på en skön sommar till eleverna och krafsar hundarna bakom öronen!

Måndag-fredag-måndag-fredag-måndag-fredag....

Hej bloggen. Längesen sist. Hej bloggläsare. Längesen sist. Det är och har varit mycke nu. Dagar och veckor kör förbi i racerfart. Ibland blir man efter lite grann. Snart är det mitten av maj och så är det midsommar och sen ska vi klä julgranen igen. Ja förhoppningsvis inte jag då, för planen är att fira jul i Argentina i det vackra vädrets stad eller på en beach i Mar del Plata. Vi får nu se sen hur det blir med den saken. Ja den som lever får se. Häng med!

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag håller på att möblera om i mitt arbetsliv. Den första juni kan jag titulera mig löntagare, vilket jag inte gjort på väääldigt länge. Firma Tina Axén upphör och går ihop med en större bokföringsbyrå som har kontor i Pargas, Nagu, Korpo och nu då också i Houtskär. Nu är alla avtal underskrivna, mina kunder har blivit informerade och nu återstår bara att kavla upp ärmarna. Jag är fast anställd och dessutom med förmånen att bli anställd som "gammal" arbetstagare. Jag tror att jag har tagit ett jättebra beslut i.o.m. denhär ommöbleringen. Att vara ensam i ett företag som har en massa olika datum som måste följas, har ibland känts ganska sårbart. Inte att bli sjuk längre tider, för t.ex. skatteförvaltningen har ingen förståelse för att man av sådana orsaker missar nåt av datumen. Man har inte precis nån back-up i ett enmansföretag. Men nu blir det ändring på det. Får också lite grann nya uppgifter utöver rutinbokföringen. Det känns alltigenom bra! Riktigt bra!

Idag är det söndag och vi har just kommit till Hönsnäshemmet från Moderholmhemmet. I fredags måste jag bli riktigt saakelis förbannad av förekommen anledning. Jag begriper inte att jag kan vara en så pass intressant människa, att man t.o.m. måste blanda in det jag har till levebröd och sprida irrläror och osanningar om sådana saker. Fy fan vad nedrigt. Det blir inget vidare resultat av att både vara dum och elak samtidigt kan jag konstatera. Nu är jag betydligt lugnare och ger fan i alltihopa. En vacker dag slår det tillbaka. På sätt eller annat. Mitt sinnelag har jämnat ut sig tack vare vetskapen om att det i min omgivning finns människor som då det kniper finns där till hands. Det är jag övertygad om. Och det är inte ens svårt att bli övertygad om det! Det känns också alltigenom bra! Riktigt bra!

I väntan på nya utmaningar.

Stresshantering

Jag tycker själv att jag är en ganska stresstålig människa. Har arbetat för det mesta med sådant som kräver just den tåligheten. Men ibland kommer väggen obönhörligen emot. Den väggen mötte jag igår. Då jag inte vet hur jag ska lösa diverse problem, blir jag till slut alldeles ifrån mig. Enmansföretagarens förbannelse. Jag vet också att det lönar sig i dom situationerna att stänga dörren och lämna allt till nästa dag. Brukar ljusna på det sättet i takt med gryningen.

Min kropp och själ försöker hela det som är sönder genom att gråta. Och det är faktiskt befriande att fälla lite tårar sådär för sig själv ibland. Samtidigt som det egentligen är hemskt att världen är så ångestfylld och resultatkrävande att ekorrhjulet gör slut på så många. Har inte tänkt att det skulle gå så för mig. Nejdå. Jag gråter lite och så är det bra följande dag. Biter ihop ännu hårdare och tar tag i problemen. Vips är dom fixade. Och vem har sagt att det hela tiden är rosendoft i näsan. Nejdå rena rama skitstanken hittar vägen också. 

Så nu vet ni det! 

I väntan på... ja vad?

Blåsippor och vintergäck

Jahapp. Söndagkväll och ett händelserikt veckoslut är strax till ända. Jag och hundarna tog oss ut per apostlahästar till holmen över isen på fredageftermiddag. Ganska otäckt eftersom det fanns svarta hål här och där vilket jag aktivt förträngde. Lyckligt och väl kom vi över. Lite senare på kvällskvisten såg det däremot inte riktigt lika bra ut längre, då grannen kom ut med fyrhjuling och det hade slagit upp hål efter vid råkarna. Såhär kan det "arbeta" på våren. Ingen mer vistelse på isar för oss. Den saken var klar. Jag simmar inte ens på sommaren alltför ofta och än mindre bland isflak. Plan B eller C i bruk bara. Fanns planer på att bryta loss förbindelsebåten från isen på måndag, så det var väl plan B som gällde till en början. Men ser ni idagmorgon hade det öppnat såpass att vi kunde sjösätta båt och ta oss till färjstranden i Kittuis. Plan C funkade allra bäst, helt klart. Under färden såg vi dessutom hundratalena sjöfågel av varierande slag. Hääärligt! Nu är våren här!

Fick mycket gjort under helgen. Vi städade i fähuset som närmast liknat en avstjälpningsplats. Brände allt som gick att bränna och resten hamnade på traktorkärran för vidarebefordran. Bl.a. tre!!! stycken obrukbara gräsklippare hittade sin plats på kärran. Uffe tog bort vajrarna, vilka eventuellt kunde vara bra att ha ;) Konstaterade också i mitt stilla sinne att jag är gift med en hamster som tackar och tar emot dom mest konstiga prylarna. För ifall, ni vet. Nu var det min hårda hand som gällde. En annan sak som slog mig rakt i nyllet var, att jag märkte att han i sin ensamhet diskat filburkar. För ifall, ni vet. Nej där går gränsen. Han blir mer och mer som sin far och farfar. Vilket nödvändigtvis inte är en dålig sak alls. Men hallåå; filburkar!

Flisade också en hel del och grävde upp ett täckdike på gården som inte alls funkar mera. Det var jätteblött och mina vinterkängor var ett felval vad gäller skodon. Fanns ett par 42:or till gummistövlar och med två par yllesockor funka det sådär någolunda.

Blåsipporna stod så fina i backarna och vintergäcken lyste gul i blomlandet. Pionen pinade sig också fram. Vilken härlig tid vi lever i nu då allt vaknar. Även jag mer eller mindre. Och som jag har väntat och väntat. Kan det finnas något bättre än ådans kåck-kåck och gudingens a-oo. Inte just nånting tycker jag. T.o.m. tranans högljudda skri är ett välkommet ljud. Sålänge dom lämnar vårt potatisland ifred.

Det är bra att leva nu. I synnerhet nu. För nu är det bara ljus och värme i sikte. Bättre kan det inte bli. Eller hur?

I väntan på en ny dag med ny nåd. Men Maria Wern ska jag se på burken ikväll. I väntan på det först.

Lugnet har infunnit sig

Förra natten sov jag till klockan sju utan att vakna en enda gång. Det har inte hänt på väääldigt länge. Oron och ångesten för framtiden har flytt sin kos för tillfället. Trycket över bröstkorgen är som bortblåst. Ah du ljuva känsla!

Återkommer till detta ämne i ett senare skede då allt är klart.

Gjort ett invecklat bokslut färdigt idag med ett leende på läpparna.

Det ville jag säga nu ikväll. Varken mer eller mindre. Kunde ha låtit bli att skriva nånting överhuvudtaget, men idag var det en person som undrade om jag haft bråttom, då det inte kommit nåt nytt inlägg på länge. Här varsågod, du som undrade :)

I väntan på gudingarna.

Om att räcka till

Jag kan bara inte minnas att vi i mitt barndomshem skulle ha firat påsk på nåt speciellt vis. Ja vi fick väl chokladägg med jättehärliga ringar i och sånt. Men att vi skulle ha målat ägg eller gjort nåt som "hör påsken till", minns jag bara inte. Ska fråga mam o pap då jag träffar dem nästa gång.

Däremot har Uffe nånslags funderingar om dethär med påsken, så att Joa i barndomen alltid har fått söka Kinder-ägg som påskharen har gömt, und so weiter. Nå. Joa åt/äter ingen choklad, så vi hade en massa småprylar som plockades ihop av den värdelösa byggsatsen som fanns inuti dessa Kinder-ägg. Suck vilket i-land vi lever i.

Påsk ska det bli. Imorgon kommer en av mina bästaste vänner till oss och ni ska veta att världen är en betydligt bättre plats att vistas i på långfredagsmorgonen. Det har hon och jag fixat till under skärtorsdagskvällen, natten, morgonen. Ska äta gott, inspirerad av gårdagens "Halv åtta hos mig" och knäcka en vinlåda. That´s life! Good life.

Veckan har varit stressig. Jag har känt mig som att jag borde räcka till åt alla håll och kanter. Nå ni vet att det i min bransch är den brådaste tiden just nu, och det finns rakt ingenting att göra åt det. Och jag är mycket väl medveten om vad som krävs i mitt arbetsliv. MEN. Jag vill också vara på Moderholm och hjälpa Uffe. Jag vill också vara barnvakt då det behövs. För jag vill umgås med den snart ett-åriga lilla tjejen. Jag vill också hålla hushållet i skick. Jag vill också se till att hundarna får sin del av kakan. Jag vill också åka till Åbo och hälsa på mamma och pappa. Och däremellan vill jag bara ägna min tid åt mig själv. Nu ska ni bara inte gå och tro att jag sitter här och "martyrar". Ack nej. Sådant är så långt ifrån mig som man bara kan komma. Vill bara säga att det skulle vara fint att räcka till. ALLTID! Och jag vet så väl att dethär är mångas problem. Helt klart inte bara mitt. Lite jobbigt, eller hur?

Ser fram emot de kommande diskussionerna vid köksbordet, för dom är aldrig fel. You like? Yes, me like. Som dom sa i Thailand :)

Hörni GLAD PÅSK! Vad det nu sen betyder för alla och envar.

I väntan på köksbordsparlamentet.

På språng

Jag har nött på vägnätet i Finland igen en gång. Efter lördagens barnvaktspass åkte jag till Åbo för att köra till Helsingfors följande dag och gå på möte. På hundklubbens styrelsemöte. Så kan man också använda sin tid en vacker, solig söndag. Att du ids, säger en del. Och visst ids jag. Ni vet att man ids det man har intresse av. Och jag råkar ha ett intresse bl.a. för hundar och därför ser jag inga problem i att köra till den tillfälliga huvudstaden en vacker, solig söndag.

På måndag besökte jag läkarstationen Pulssi. Jag har som sagt haft problem med min högra hand/arm redan en längre tid. Kraftlös och avdomnad. Min högra hand är mitt viktigaste verktyg i mitt jobb. Förutom hjärnan ;) Vad gör jag med en dator om inte handen fungerar? Då den stegvis försämrats gick jag till slut till doktorn, för att reda ut om det är MS som spökar eller om det eventuellt kan härledas till nacken och förslitningarna där. Fick en remiss till en ENMG-undersökning som går ut på detta: 

Syftet med undersökningen
Med undersökningen utreder man sjukdomar i det perifera nervsystemet och i musklerna. En vanlig orsak till att undersökningen görs är ett smärttillstånd som beror på en störning i någon nervs funktion. Sådana är till exempel ryggsmärta som strålar ut i benet (ischiassymtom), eller ett tryck på medianusnerven i handleden (karpaltunnelsyndrom, d.v.s. canalis carpi –syndrom). Andra är olika muskelsjukdomar och nervskador.

Inget fel i dessa funktioner var utlåtandet. Jahajaha. Det är väl bara att leva med detta också då. Hade på riktigt önskat att det skulle vara nåt annat än MS-relaterat, eftersom botemedlen för den åkomman är väldigt begränsade.

Natten till måndagen blev jag väckt av pappa som stod i trappan och funderade om jag kunde komma och hjälpa. Jag rusade yrvaken ner för trappan och undrade vad som stod på. Mamma hade ramlat på sin WC-färd och kunde inte komma upp, så hon hade släpat sig till sovrummet på baken för att få hjälp av pappa. Men han har inte sådana krafter kvar för att få henne på benen. Vilken tur att jag råkade vara på plats i flickrummet. Allt slutade lyckligt och väl. Denna gång. Undrade följande morgon vad dom skulle ha gjort om jag inte råkat vara där. Som tur är finns det goda grannar och mamma sade att dom skulle ha ringt till Reijo. Han kommer nog fast mitt i natten. Känns tryggt likaväl.

Berättade för dem att vi med Gunnevi hade diskuterat dethär med att åldras. Antingen slår det till i benen eller i huvudet. Och att det nog är bättre för alla parter att benen drabbas och inte huvudet. Mamma höll med till 100% och utbrast sedan: "Jo. Det är nog bättre att benen blir svaga än att huvudet drabbas av åldrandet. För om huvudet drabbas så vet ju inte benen alls vart dom ska gå!"
Vi skrattade gott allihopa och jag gav mig av för att nöta på skärgårdsvägen igen en gång.

Nu är jag tillbaka och umgås med deklarationerna. Det känns bra.

En sak har jag att tillägga angående våra framtida boendeplaner. Jag/vi kommer inte att bli extrema på nåt vis. Vi ska ordna alla bekvämligheter åt oss i vårt lilla hus, så att livet är lätt på den punkten. Man blir inte yngre precis... Är också mycket väl medveten om att det finns nåt som heter menföre som ställer till det i allra högsta grad för kommandet och farandet över fjärden. Därför ska vi hyra en bostad i Näsby. Alldeles spritt språngande galna, barnsliga och omedvetna om realiteterna är vi inte. Och en stor och betydande orsak är att vi vill att vår unga familj ska ha det så bra som möjligt och bereder lite väg för dem. Dock inte så att allt är gratis. Men lite billigare :)

Till lust och leda säger jag till slut: I VÄNTAN PÅ VÅREN!!!

WORD!

GE ALDRIG UPP

En dag föll bondens åsna ned i en brunn.

Åsnan tjöt högt medan bonden försökte fundera hur han skulle göra för att få upp den ur brunnen.

Slutligen bestämde han sig för att åsnan ju var så gammal och att han ändå hade tänkt att fylla igen brunnen, då kunde han ju lika gärna begrava åsnan i brunnen direkt.

… Det var bara inte värt att försöka få upp åsnan ur brunnen.

Han bjöd in sina grannar för att hjälpa honom med att skyffla jord och grus i brunnen.

Åsnan började nu förstå vad som var på gång och tjöt fruktansvärt.

Sedan, till allas förvåning, började han lugna ned sig.

En stund senare böjde sig bonden över brunnen och tittade ned.

Han blev förvånad över vad han såg.

När varje skyffeltag landade på åsnans rygg gjorde han något häpnadsväckande.

Han skakade det bara av sig och tog ett steg upp.

Grannarna fortsatte att skyffla, åsnan skakade av sig och flyttade sig sakta upp i brunnen.

Snart hurrade alla när åsnan blev synlig uppe vid kanten och snart tog helt enkelt åsnan ett steg över kanten och vandrade lycklig iväg.

Livet kommer att skyffla mycket smuts över dig.

Då gäller det att ta sig ur brunnen genom att skaka av sig det som faller på dig och ta ett steg uppåt.

Alla våra bekymmer är samtidigt en möjlighet att växa som människa genom att ta ny sats.

Vi kan ta oss upp ur de djupaste brunnar om vi bestämmer oss för att aldrig ge upp.

Skaka bara av dig … och gå vidare.

(Okänd)

Kvinnodag. Why?

Med risk för kritik från mina medsystar ställer jag mig ganska kritisk till dethär med den internationella kvinnodagen. Av vilken orsak firas den? Wikipedia ger mig svaret. Thank god för internet. Orsaken till att den firas ligger ganska långt bak i tiden, dvs 1900-talets början, då man kämpade för lika rättigheter för kvinnor som för män. Klart som korvspad. Vi kvinnor fick faktiskt bl.a. rösträtt och kampen var berättigad. Klart som korvspad också det. Så okej då; vi kan nog uppmärksamma den saken med en speciell festdag. I rest my case.

Men. Jag vet att det fortfarande finns stora skillnader i t.ex. löner mellan män och kvinnor. Det ska naturligtvis vara samma lön för samma arbete oavsett kön. Vi måste kämpa för det, men vi måste göra det på rätt sätt. Inte genom att påstå att det inte finns skillnader mellan män och kvinnor. För enligt min mening finns det t.o.m stora skillnader. Rent fysiskt skiljer vi oss. Till sinnelaget är vi annorlunda. Och åtminstone jag vill vara just den kvinna jag är och jag vill att det syns på mig. Jag vill att min man uppvaktar mig på ett manligt maner utan att för den skull fördumma mig själv. Vi kvinnor måste jobba med oss själva så att vi stärker vårt självförtroende till den grad att vi gör oss trovärdiga i det många gånger mansdominerade samhället. Fattar ni alls vart jag vill komma? Jag menar att vi inte bygger upp trovärdigheten genom att t.ex. vägra ha bh på oss eller genom andra ärkefeministiska sätt att framhäva oss. Sådant blir i förlängningen ett hat mot män och från männens sida ett förlöjligande av kvinnor. Det är möjligt att vi istället ibland också måste vässa våra kvinnliga armbågar lite grann och att använda oss av den kvinnliga listen vi besitter. 

Tycker ni att jag är alldeles ute och cyklar? Jag tycker inte det. Men igen en gång; så många tycker så olika. Tyck gärna till, för dethär är en diskussion som man kan spinna vidare på hur långt som helst. Och jag är alltid öppen för motargument, så länge jag anser dom vara trovärdiga ;)

Grattis i alla fall alla fina medsystrar. Vi ska hålla ihop, men göra det så att vår kamp går på riktigt hem hos männen. Inte bara i vackra tal utan genom verkställighet. Börja redan idag! Ge fan i Jante och andra hinder vi kvinnor tror att vi har i vägen. Grattis alla män också för att ni har oss kvinnor i er värld. Vi är guld värda, precis som ni!

Klart som korvspad att jag väntar på våren. Alla dagar!

Våren, viljan, värdegrunden, valen

Snötäcket har blivit påbyggt under veckoslutet och denna måndag. Förra veckan fick man njuta av en varm sol och av att det sakteliga började smälta i söderbackarna. Men tji fick vi! Nu är det fullständig vinter igen. Jag lider av svår väntan på våren. Den bästa årstiden av de fyra vi har här uppe i kalla och mörka nord. I mitt tycke. Lider också av svår trötthet och det kan väl i sin tur bara betyda att våren faktiskt är på väg. Vårtrötthet har väl alla hört talas om. Även jag. Våren avklarad.

Jag har en vilja till förändring i tillvaron. Den förändringen har jag nämnt om i ett tidigare inlägg. Ungdomarna har kommit till insikt om att det kanske iallafall "lönar" sig att ta över vårt hus, istället för att bygga nytt från scratch. Det gläder oss riktigt mycket. Ganska många frågetecken har vi visserligen att räta ut ännu. Men allting ordnar sig bara man vill i tillräckliga mängder. Funderar också dagligen på om vi faktiskt kan räkna oss som riktigt kloka, då vår vilja är att flytta över fjärden till Moderholm utan fast förbindelse till fastland och jobb. Ja mitt jobb då. Uffe blir ju pensionist. Nånslags kyffe att hyra i Näsby ska jag väl hitta åt mig, där jag vid behov kan övernatta. Det ordnar sig nog, bara viljan finns. Köra båt kan jag också och det måste vara ett pluspoäng. Jag vill vara där på holmen. Där trivs jag och där har jag alltid något att greja med. Sånt jag vill greja med. Jo heltid på Moderholm blir det. Viljan är stark. Viljan avklarad.

En grubblande person som jag är, grubblar jag även över min värdegrund. Vad är viktigt? Vad bryr jag mig om och vad ger jag fullständigt fan i? Det är viktigt för mig att göra mitt jobb så bra som möjligt. Jag har en ganska hög arbetsmoral och det tycker jag är bra. Jag värderar människor högt. Jag vill kunna behandla människor så som jag själv vill bli behandlad. Ibland är det bättre att svälja det man tänkt säga i ilskan och låta saker och ting bero. Ofta känns det annorlunda efter att man sovit en natt. Jag värderar också naturen och allt som hör därtill (OBS!OBS! Mina hundar o kissor). Jag blir lite ilsken, trots att jag själv är stadsbo, att skärgårdsborna fråntagits rätten att vårda den natur man levt tillsammans med under århundraden. Är det rätt att örnarna äter upp ådungarna så att ejderstammen minskar alarmerande pga. att örnarna i sin tur ökat alarmerande? Då jag var barn var det väldigt ovanligt att få syn på en ståtlig örn. Nu är det vardagsmat. Bara som ett exempel bland många andra. Min familj och mina vänner. Jo vet ni dem värderar jag alldeles skilt mycket. Och det är väl en självklarhet? Vad vore jag utan dem? Inte mycket. Sedan vill jag ge fan i vad folk tycker och tänker om mig i illvilja. Det kan jag bara inte värdera speciellt högt. Har man ärende är man välkommen att prata med mig öga mot öga. Värdegrunden avklarad.

Mitt liv. Mina val. Med hänsyn till andra. Behöver inte säga mer om det. Valen avklarade.

Fick jag med allt nu? Knappast. Grubblar vidare.

I svår väntan på våren.

Mycket på en gång nu. Puh!

Veckorna flyger iväg som av apans vrede. Vad nu det innebär att apan är vred. Kanske uttrycket inte ens går att använda i fråga om tidens gång. Någon språkpolis rättar mig med stor sannolikhet.

Har på sistone haft så mycket på gång att jag inte ens har hunnit blogga. Synd och skam. Egentligen borde jag deklarera just nu också, men tar en paus och skapar ett blogginlägg istället.

Förrförra veckoslutet var Uffe, jag och hundarna på besök i den tillfälliga huvudstaden. Fick faktiskt med honom på hundutställning och det vill inte säga lite det. Förvånar mig fortfarande. Och det som är ännu mera sensationellt är att han på kvällen kom med mig på en afton med Olavi Virtas musik på Savoy-teatern. Läge att rita ett stort kors i taket. Faktiskt. Jag fick biljetter till denna tillställning i present på födelsedagen. Jag gillade musiken såklart medan Uffe mest såg på den fiolspelande kvinnan som han tyckte hade snygga ben. Finsk tango går i moll och det är sådan musik som inte riktigt faller honom på läppen. Jag däremot lider ibland av svårmod, så det passar mig utmärkt. Ibland. 

Hundarna var i gott förvar där vi övernattade och vi blev också skjutsade till och från konserten. Full service med andra ord. TACK för det!

Veckan som följde har varit fylld av bokslut och jord- och skogsbruksdeklarationer och alla har jag ännu inte till dags dato klara. Nå. Jag har fyra dagar på mig. Det är mycket det ;)

Förra veckoslutet stod den årliga Seglarbalen arrangerad av Houtskärs Allmogeseglare i tur. Bjöd på en bit mat, lotteri och dans, som traditionen påbjuder. En försvarlig mängd slöt upp och det hela gick med en liten vinst. Bra så. 

Denna måndag fick jag ringning om att Roten (Kulturgillets tillhåll i Bibliotekets källarvåning) måste tömmas omedelbart p.g.a ett betydande mögelangrepp, som skulle åtgärdas på nåt sätt. Så denna vecka har börjat i talkoandans tecken. Tur att det ändå finns en gnutta av den traditionen kvar. Ja detta arma mögel som har hemsökt Houtskär. 

För en stund sedan fick jag samtal från BMA-transport att mitt växthus, som jag också fick i födelsedagspresent, fanns med i lastbilen. Nu väntar det på gården på öppet vatten, så att det kommer till sitt rätta element, dvs. Moderholm. Såklart.

Nu är jag tillbaka på jobbet och senare ikväll skall jag på möte och sucka över en annan förenings väl och ve.

Det är mycke nu!

I väntan på våren. Definitivt.

Påvar och farmödrar

Aj så att påven tänker avgå. Konstig dyrkan av gamla skröpliga gubbar detdär påvesystemet. Inte för att det är nåt fel på gamla skröpliga gubbar. Förstår bara inte att man höjer upp en människa av kött och blod sådär pass högt i skyarna. Men det är väl så att han betraktas vara en budbärare mellan gud och vanliga dödliga. Nå. Som jag tidigare sagt, blir var och en salig på sin tro och respekt för det.

Men jag skulle inte skriva om påven nu utan om att vara farmor. Även om jag drar vissa paralleller mellan påven och farmor. Båda anses väl vara mer eller mindre gamla och skröpliga. Fast påven kanske lite mer än t.ex jag och många andra farmödrar i 50-plusåldern. Påvarna brukar vara bortåt 100 år då dom blir valda till ämbetet. Och till farmor blir man inte vald. Det är ett privilegium som jag önskar jag kunde unna alla som skulle känna för att vara farmor. Men som jag nu inte kan styra och ställa över det. Jag undrar om nämnda budbärare kunde påverka det? Nej. Det kan han inte.

Jag har haft förmånen att umgås extra mycket med lilltjejen dom senaste dagarna. Fredag och lördag hela dagen. Nätterna till måndag och tisdag hela natten. Pappan har varit på jobb och mamman på sin PT-utbildning. Och farmor har varit på farmor-utbildning. I synnerhet har jag haft intensiv utbildning om nätterna och dessutom blivit rejält motionerad. Hon har en orolig period just nu, så nattsömnen är mer eller mindre söndersmulad. Minnen från förr har kommit i dagen och jag vet precis hur slut och färdig man var om morgnarna då för snart 25 år sedan. Snacka om flashback. Eller för att citera den gode Matti Nykänen då han stod vid backkrönet: det blev en sådandär bon voyage upplevelse, fast han menade deja vue. Men han hade ju en extra begåvning att använda sig av ordstäv på ett lite knasigt sätt.

Här kommer jag nu till åsnebryggan mellan farmödrar och påvar; man känner av att man helt klart inte är 20-plus längre. Och insikten om att det är meningen att man ska ha småbarn då man är lite yngre än vad jag är nu, är uppenbar. Jag njuter av varje sekund jag är tillsammans med det där lilla trollet, men skulle ärligt talat inte orka dygnet runt, vecka efter vecka, år efter år. Så är det med mig. Er andra ska jag inte uttala mig om. Såklart inte. Kanske påvar också borde ha den rättigheten att säga ifrån då dom inte mera orkar. Det har den nuvarande haft mod till trots förskräckelse inom den katolska kyrkan. Respekt för honom. Ojdå! Missförstå mig rätt! Jag ska inte säga ifrån att vara farmor, men jag förbehåller rätten att säga ifrån då jag inte orkar. Det är väl okej? Och föräldrar till småbarn önskar jag kraft och mod i sitt livsviktiga värv.

I väntan på mera utbildning.

Livet om ett drygt år

Jag måste blogga lite nu. Jag bara måste det mitt i arbetsdagen. Jag måste dela med mig av en del av mina funderingar. Igen. 

Vet ni att Uffe går i pension om ett drygt år. Hans sista arbetsdag i försvarsmaktens tjänst lär ska vara 15 juni 2014. 53 år gammal är han oduglig för sjöstridskrafterna. Och vet ni vad? Han är jättelycklig över den saken. Om han själv skulle få välja hade han gått i pension redan igår. Sådan är han. En annan har ingen aning om när en sådan dag inträffar; privatföretagare som man är. Det är heller inget jag längtar efter. Jag går mer än gärna till mitt jobb och hoppas att jag har möjlighet att göra det i många år ännu. Det kan tänkas vara så att man är i en annan sits då man är sin egen, än då man är anställd. Kanske det är så.

Jag vet att livet ändrar om ett drygt år. Ni vet att vi har vårt absoluta favoritställe på Moderholm. Och jag råkar veta att Uffe kommer att vistas där för det mesta efter att han entledigats. Och det kan jag också göra, utom i menförestider. Nå nu har vi också ett rätt så stort hus i Hönsnäs, som i framtiden högst troligt kommer att stå tomt större delen av kalenderåret. Vi har börjat nära tanken att göra oss av med det, dvs. sälja, om det nu eventuellt skulle lyckas. Bjuder såklart ut det åt "barnen" i första hand, men helt förståeligt har dom drömmar om ett eget hus, som dom har valt enligt tycke och smak. Även om det ekonomiskt sett skulle vara betydligt fördelaktigare att köpa vårt hus och renovera det såsom dom vill. Men det är inget som vi kan och vill bestämma. Såklart. Vill endast ge dem möjligheten. Såklart.

Det kan kanske tyckas konstigt att man vill göra sig av med sitt hem, där man bott i långt över tjugo år. Men sanningen är den att det inte finns några som helst känslomässiga orsaker till att hålla det kvar. Dessutom kostar det, som alla vet, en hel del kosing att hålla igång ett hus. Det fyrket kunde man istället använda för att renovera och greja på Moderholm. Och där om någonstans finns känslorna. Jag hoppas att det alltid blir kvar i familjens ägo.

Sådärja! Nu har jag delat med mig. Framtiden visar hur det blir.

I väntan på framtiden. Och det blir som det blir.

Kommunala angelägeheter

Jag jobbar med bokföring, löneräkning, redovisning and so on. Den brådaste tiden i den branschen infaller just nu och tre månader framåt. Bokslut, skattedeklarationer, löneårsanmälningar and so on. Inget fel i att det ibland blir långa dagar och att huvudet ibland håller på att spricka av all tankeverksamhet. Inget fel i det. Men då jag får ett hot om att hyresavtalet ska sägas upp blir det väldigt mycket fel.

Lite bakgrund nu då kanske. Då Houtskär ännu var en välmående självständig kommun, togs beslutet att det gamla kommunkansliet skulle renoveras till ett s.k. företagarhus, där man kunde hyra in sig i de olika rummen med sin verksamhet. Det var ett led i den förutsättningsskapande politiken för att främja företagsamheten i kommunen. Mycket bra såklart. Idag finns här en frisörsalong, min bokföringsbyrå, en elfirma och en som sysslar med lite dittan o dattan. Vi har det bra här i huset och trivs ypperligt.

Ni vet att det sedermera skedde en kommunfusion mellan skärgårdskommunerna och Pargas. Houtskär är en del av den staden nu. Beslutanderätten har flugit all världens väg, det går inte för någon att förneka. Det är inte lätt att leda en kommun som är geografiskt så pass utspridd och där de forna kommunerna är väldigt olika till sin karaktär, fast man inte skulle tro det.

Då jag förra tisdagen kom på jobb, fick jag höra att våra hyreskontrakt skulle sägas upp med omedelbar verkan eftersom huset har sådana mögelskador att det är synnerligen hälsovådligt att vistas i det. Kiss my ass, säger jag. Ingen av oss har någonsin känt av någonting, och det luktar ingenting här. Åtminstone inte i mellanvåningen. Frissan har varit här i femton år och jag i snart åtta år. Borde det inte ha gett sig till känna vid dethär laget? Jag vet och förstår att det finns hus som verkligen är drabbade av mögel och jag vet att man kan bli riktigt sjuk av det. Men hallåå? Här då? 

Nå jag ringde upp den tjänsteman i staden som kommit med nyheten och jag var minst sagt upprörd. Jag undrade hur man såhär mittiplötsligt kan komma med ett sånt besked, utan att vi på förhand fått veta nånting om att det gjorts mätningar och sånt. Ett undermåligt tillvägagångssätt på alla sätt och vis i en kommun, där allt skall komma i dagen och inte smusslas med. Ja jag var förbannad. Och tjänstemannen blev tyst. Jag sade till honom att "ni får komma med truck och lyfta ut mig, för jag flyttar ingenstans före utgången av maj". Så sade jag och det håller jag fast vid. Och vart ska jag flytta för den delen. Inte växer sånahär utrymmen på träd precis.

Nu har det gjorts nya mätningar, men inte i mitt rum. Jag undrar varför? Så nu väntar vi på resultat från det. Frissan har legat sömnlös, för hon har om möjligt ännu svårare att hitta ett utrymme för sin verksamhet. Hålas håla säger jag! Såhär ska inte saker av dylik karaktär skötas. Jag hoppas att mitt budskap gick fram. Har också skrivit ett mail där jag ställt lite frågor, men i det fallet får jag lov att säga: det frågtes blott, men gavs ej svar. ARRGH!

Tack bloggen för att du finns för min glädje, sorg och ILSKA! Lovar att informera om utgången i dethär.

I väntan på trucken!

Åå sicken fest, sicken fest :)

Lovade igår att jag skulle producera ett längre referat över födelsedagsfesten i lördags. Jag ska hålla mitt löfte trots att jag egentligen har lust att blogga om stadens tjänstemän som fått mögelhus på hjärnan. Men det gör jag en annan dag.

Jag har nog aldrig tidigare i hela mitt liv blivit så förvånad, förstummad, överväldigad men framför allt GLAD över den mängd uppvaktningar jag fått ta del av både på den egentliga födelsedagen och sedan på festen i lördags. Vad mycket mina vänner hade planerat, satsat och tänkt med både gåvor, tal och program. Så till den milda grad att jag i ett skede var tvungen att fälla några tårar. Men mest av allt skrattade jag. Både åt programpunkterna och åt endel av gåvorna, bl.a. en One Piece mönstrad som finska flaggan, en symaskin för att kunna sy en åt Uffe också och sedan den uppiffade rollatorn, överklädd med leopardskinn, tuta, ett par högklackade skor, ställning för vindunken, survivalkit med tandborste, en underberg och en minijägermeister. Två champagneglas och senare på natten blev den också utrustad med miniskidor under hjulen. Vilken superpuma jag kommer att vara då jag sen nångång tar den i bruk. Och alla blommor och böcker med fågelsång. Ett växthus, biljetter till en afton med Olavi Virtas musik. Ja och mycket mycket mer. Och sedan något som möjliggör drömmarnas resa till Buenos Aires. Nämligen en ansenlig summa pengar. Jag är så glad och så tacksam. Alldeles av hela mitt hjärta.

Jag måste säga att det i mitt tycke var en lyckad fest. Maten var god. Dryck fanns i tillräcklig mängd och blev över. Dansgolvet var välfyllt för det mesta och glada skratt hördes över salen. Det var värt att ordna denhär festen. Det känns bra att kunna bjuda på både det ovannämnda och på mig själv. Det försökte jag faktiskt göra.

Jag kommer att minnas allt dethär så länge jag lever. Såvitt inte demens light byts ut mot heavy stuff. Men med rollatorn kommer jag såviså att skurra omkring. Och till Buenos Aires ska jag resa.

Tack allihopa som på sätt eller annat gratulerat mig. Ni är för häärliga, som Gitta brukar säga.

Utan tvivel i väntan på tangokursen i tangons hemland.