Scouter och skogsbässar

Ibland blir man helt enkelt upprörd. Jag har märkt på mig själv att jag allt oftare blir upprörd över olika saker som händer och sker här i vår värld. Tur att jag är i klimakterieåldern så jag med god orsak kan skylla på det. Man är mer eller mindre upp och ner då. Dessutom är jag 50 år fyllda vilket betyder att jag med ålderns rätt får ha all slags åsikter. Jag får tycka och säga vad jag vill. NEJ!! Det får jag verkligen inte! Man måste alltid kunna behärska sig och motivera sitt tyckande. Kanske. Nästan alltid iallafall ;)

Nåh. Det senaste objektet för min upprördhet är Lounais-Suomen partiopiiris beslut om att pga. TBE-risken flytta sitt distriktsläger från Gyltö i Korpo till Evois nära Tavastehus. Ja! Ni läste rätt: PGA TBE-RISKEN!!! Men för böveln ändå. Det är så man nästan inte kan tro att det är sant. Hur kan ett scoutdistrikt böja sig för några, högst troligt, överbeskyddande föräldrar, som är hysteriska för att deras barn ska få på sig en skogsbäss. Nu är det så att vi är tvungna att leva med detta onödiga kräk, men vi kan inte för den skull sluta leva normalt. Vi måste lära oss att handskas med kräken, göra "punkkisyn", osv. Scouter har i alla tider byggt upp sina läger i skärgården inom den s.k. riskzonen. Jag kan lova er, som varit på inalles 15 scoutläger (jaja Sussi; du har väl varit på 40 eller nåt sånt), att det finns betydligt större faror på dessa läger. Varenda en går och bär på en kniv s.g.s. dag och natt (förutom vargungarna). Vi hanterar yxor, sågar, eld, vatten, gaskök, ormar, risfior, A-broar osv. Om det nu händelsevis råkar sig så att en skogsbäss biter sig fast, så plockar man bort den och that´s it.

Det är egentligen sorgligt att vi för vidare dessa rädslor för allt möjligt till våra barn. Jag måste nog säga att det i dethär fallet var bättre förr. Utan att generalisera, för visst finns det vettiga föräldrar idag också. I min barn- och ungdom reagerade föräldrarna på ett helt annat sätt. Dom var glada för att vi begav oss ut i skogen i regn och rusk för att klara oss själva. Det var ingen som ifrågasatte våra 30 kg tunga packningar på ryggen heller och att vi till en början hade usla sovsäckar från City-Market för 10 mark. Och ingen, nej ingen nämnde ens något om skogsbässar. För visst fanns det av kräken då redan. Knepet att få bort dem i barndomen, var att sätta smör på och vänta ut odjuret. Och nog måste jag till min fördel säga att det inte vad gäller vår pojke har förekommit nånslags hysteri av något slag. Det är solklart att man ska på bästa sätt se till att barnen inte utsätts för olika faror, men att överbeskydda är nog att göra en björntjänst istället för nytta. Inte skall någon behöva växa upp i bomull. Reality strikes back en vacker dag alldeles säkert. Och då är kanske inte mamma och pappa och fixar till det.

På scoutläger brukar det finnas nåt som kallas för skamstock. Dit hamnar man för ett antal timmar beroende på förseelsens art. Och där ska man skämmas och alla får titta på. Lounais-Suomen partiopiiris styrelse hör hemma i den just nu. Samtidigt som man bland annat förstör för scouternas del, säger man även indirekt åt alla oss som bor med sin familj i riskzonen att vi är ansvarslösa. Det är inte rumsrent. Dessutom blir det ingen segling på lägret heller, för till Evois kan man inte ta segelbåt.

Var jag nu behärskad och har jag motiverat mitt tyckande? Jag tror så även om jag till slut vill säga: har jag rätt eller har jag rätt? Fattar ni?

I väntan på att förnuftet ska vinna.

Aldrig mer

Framtiden? Nej för fan!


1. Så lämnar jag den by som sett mej födas,snart sover den en evig törnrossömn.Ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar,i denna bygd som en gång blomstrat har.

 

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!Det finns ingen som kan ändra det som sker.Aldrig mer hörs skratt från ängen,glada röster - Ingenting.Mörk och dyster ruvar skogen runtomkring.

 

2. Här sprang det nakna barn i sommarns dagar,och klövern stod så saftig och så grön.Vi badade i viken och det hördes glada skratt från ungdom i den ljusa sommarnatt.

 

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!Det finns ingen som kan ändra det som sker.När de gamlas röster tystnat,då är stillheten total.Skulle någon minnas sen en öde dal?

 

3. Man måste alltid gå i takt med tiden,dum vore jag att ensam spjärna mot.Men ändå känns det som jag svikit någon gammal vän.Farväl, vi kanske aldrig ses igen.

 

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!Det finns ingen som kan ändra det som sker.Det finns ingen plats för tårar,ingen anledning till gråt.Det är ändå ingenting att göra åt.


Javisst. Que sera men ibland med långa tänder.

Ingen väntan idag.

Brev till Sirpa Vanhala/ELY-centralen

Hej bloggen! Såhär har jag skrivit idag :)

"Egentliga Finlands ELY-central

Åbo

Bästa Sirpa Vanhala och Hanna Lindholm

Med bestörtning har jag tagit del av trafikavdelningens inbesparingsförslag och ser mig förpliktad att som fastboende i Houtskär komma med synpunkter i ärendet. Det är inte en alldeles lätt uppgift att framföra konstruktiv kritik i dethär fallet, som på ett så förmyndaraktigt sätt fråntar oss vår rörelsefrihet som inte från förut heller är alldeles fri.

Från Houtskär rör vi oss inte nattetid åt något håll utanför kommundelens gränser över vatten (förutom med egna farkoster) och den saken är vi vana med och har godtagit sedan länge så gott det går. Att sedan slopa nattrafiken på de korta färjpassen mellan huvudöarna skulle minska på den fria rörligheten ännu mera. Vi lever ett socialt aktivt liv här på holmarna vilket betyder besök hos varandra, deltagande i tillställningar, kvällar på krogen osv. Att på dethär sättet begränsa vår frihet genom att tvinga oss att välja vilken tid vi åker hem från begivenheterna är som att fösa in korna från betet in i sina bås till kvällen, för att uttrycka saken bildligt.

Jag är frestad att ta till ordalag som man ofta hör och läser i debatten likt ”vi kan ju stänga av ring tre till natten”, ”vi kan stänga broarna över Aura å” osv. osv. Men sådana påståenden faller på sin egen orimlighet. Jag vill påstå att dessa ELY-centralens förslag också gör det. Förslagen är helt enkelt orimliga. Vi kan inte jämföra förbindelsebåtstrafiken till exempelvis Utö av den enkla orsaken att de inte är jämförbara. Dessa våra korta färjpass är en del av vägnätet, så länge vi inte har broar över sunden. Och det kan inte vara statens mening att vi skall återgå till tiden före vajerfärjorna, då vi tog ekan och rodde. Det är sorgligt att staten gör det allt svårare för oss att leva ett normalt liv i skärgården genom att dra in på service och tjänster. Det har vi sett alldeles tilräckligt av. Samtidigt som man så vackert och rosenrött talar om en levande skärgård. Ni beslutsfattare på trafikavdelningen är en del av staten. Vi skärgårdsbor har fötterna stadigt förankrade på jordytan och begär inget ogenomförbart.  Ett bibehållande av nattrafiken är genomförbart då tankarna börjar gå i andra banor och då ni slopar snacket om jämlikhet i trafiken.

Jag ser det som obehövligt att ta upp aspekterna om utryckningsfordonens absolut hinderlösa väg att kunna ta sig fram. Jag är övertygad om att ni förstår det själv.

Några siffror kan jag inte heller komma dragandes med eftersom jag inte sett några solklara kalkyler och exceltabeller.

Ej heller tar jag ställning till de övriga i förslaget nämnda färjpassen eftersom jag inte känner till förhållandena där.

Jag hoppas och tror att ni på bästa sätt tar till er mina synpunkter och backar tillräckligt mycket, så att ni kan producera ett helt nytt förslag som kan vara godtagbart för alla parter.

Houtskär den 18 september i nådens år 2013

Med vänliga hälsningar

Tina Axén, Houtskär"

Hundar blir också äldre

Det finns en ständig oro i mig. En oro för min äldre hund Leya 8,5 år. I princip är hon inte såå lastgammal men gammal tillika ändå. Hennes rörelser har förändrats rejält under den senaste tiden. Hon hoppar inte in i bilen, hon tvekar att hoppa i båten, efter en långlänk i skogen är hon stel och man kan se att hon har ont. Ja det är mycket som jag ser i hennes ögon. På nåt vis tror jag att hon vill säga: hjälp mig! Och jag ställer motfrågan: hur? Nåjo. Ska göra ett besök hos veterinären för att få vägledning. Det är väl artros kan jag tänka mig, men jag vill få ett recept på värkpiller, så att jag åtminstone kan hjälpa henne med att dämpa det som tar sjukt. Jag ger henne smalmat för att hålla vikten och jag matar i henne glucosamin-tabletter. Jag är där för henne. I vått och torrt. Until the end.

Hunden Leya är speciell. Så mjuk i sinnet, så genomsnäll, så lydig och så tillgiven. Jag såg det då hon hade sina två valpkullar hur väl hon tog hand om sina "barn". Jag ser det nu hur hon beter sig med sin egen "valp" Molly, som i tid och otid härjar med henne och hur hon mycket sällan säger ifrån. Hon blir alldeles ifrån sig om man använder en sträng ton i rösten, vilket man ibland hamnar och göra med yrvädret Molly. Ja hunden är mig kär, synnerligen kär. Jag vill att hon är kvar ännu några år. Det vill jag!

I väntan på att få som jag vill.