Jag är en fegis. För att jag inte klarade av att se på MOT-programmet på TV igår. Detdär som publicerade smygfilmat videomaterial från fyra olika slakterier i Finland. Som visade ohyggliga scener hur produktionsdjuren blir behandlade på den sista resan. Den resan då livet tar slut. Är det då verkligen så att jag är en fegis för att jag inte såg på dethär? Går jag inte fri från en sådan benämning då jag ändå är fullt medveten om grymheterna och reagerar genom att skriva inlägg på facebook, skriva blogg, maila dessa slakterier och lantbrukarnas centralorganisationer? Är det så att för att bli frikänd måste jag sluta äta kött? Och egentligen bli vegan, för mjölken, äggen, fisken, ja allt som kommer från djurriket är bannlyst i dethär sammanhanget. Moraliskt sett är veganismen det enda rätta. Eller?
Nu är det så att jag faktiskt tycker att kött är gott. All slags kött. Samtidigt som jag tycker att det är förkastligt att behandla djur illa. Vilken väg är den rätta? Kan jag påverka producenter och organisationer och i förlängningen lagstiftningen så att jag i framtiden med gott samvete kan mumsa i mig dendär mediumstekta entrecoten? Eller är det en utopistisk tanke? För att gå till en ännu mera utopistisk tanke och säga att alla i hela världen slutar äta kött, så vad ska man då göra med kor, hönor, grisar, får etc. etc? Blir dom sedan "fria" och var lever dom sitt liv då isåfall. Det låter inte riktigt klokt. Och nu är det läge för min far att säga: "hördu flicka, nu drar du nog dalagåbbar".
Jag vet för böveln inte hur jag ska ställa mig till dethär. Jag har idag läst diskussioner som klingat fientlig och fördömande från icke-köttätarhåll. Eller så tar jag det så för att på något vis rättfärdiga det att jag vill äta kött.
Nå för mig är det så som en uttryckte sig i en nätdiskussion: "det är inte slakten som är problematisk, det är det vidriga djurplågeriet före slakten". Visst är det ju så eller hur? Jag har inga problem med att rensa fisk, ta ur en sjöfågel eller vara med och se då gubbarna styckar en älg. Det är väl slakt i allra högsta grad, men den har inte föregåtts av något ohyggligt djurplågeri.
Många frågor nu. Kan någon vänligen komma med nånting som verkligen övertygar mig åt ett håll eller ett annat. Observera att skitstövlar och rötägg finns i alla sammanhang. Alla!
Janå. I väntan på det. Äsch!
tisdag 27 oktober 2015
torsdag 22 oktober 2015
Om att resa
Morjens bara!
Jo att jag gillar att resa. Vartsomhelst, närsomhelst och nästan med vemsomhelst. Även med bara mig själv som sällskap. Det är helt klart att jag skulle befinna mig på resande fot betydligt oftare än vad som nu är fallet ifall jag bara hade avkastande fonder till förfogande. Nu har jag min lön och besparingarna har gått åt till att renovera nästet på Moderholm. Vilket såklart är en jättebra sak. Huset är bevarat för efterkommande barn och barnbarn. Gud bevare oss från att dom under sin tid får för sig att sälja stället eller göra nåt lika tokigt.
Tillbaka till resandet. Häromdagen var jag på ett tråkigt möte och för att muntra upp oss delade en av mötesdeltagarna med sig av en reseidé. Jag blev eld och lågor kan man säga! Ni vet att det runtom i världen finns s.k. Kap Horn-föreningar. Även i Finland. Vem som helst kan bli medlem i föreningen utan att själv ha någonsin rundat hornet, vilket jag tyvärr inte har gjort. Det anordnas internationella möten på olika platser som tangerar denna segelfartygsera. År 2016 hålls årskongressen i England med bl.a. ett besök till platsen för Herzogin Cecilies förlisning. Våren 2017 är mötet i Chile med resmålen Santiago, Valparaiso och Punta Arenas och innehåller en femdagars-kryssning med Via Australis till Kap Horn med dess environger. Fattar ni att jag blir utom mig av iver och lust att åka! Jag har alltid haft en känsla av att jag säkerligen under ett tidigare liv (om nu sånt finns) varit sjöman på heltid på segelfartyg på vetetraden. Givetvis på Gustaf Eriksons skepp. Hade jag fötts till man hade jag vistats till havs i mitt yrke. Trivs nog med att vara kvinna också ska jag väl tillägga så ni inte missförstår. Och jag gillar mitt jobb tillsammans med papper och siffror.
Resor på vilka man nästan med öronen kan höra historiens vingslag intresserar mig väldigt mycke. Var i somras på en rundtur med buss till de viktigaste krigsskådeplatserna i Karelen, som nuförtiden är i Rysslands besittning. Det öppnade upp mina ögon för hur det egentligen förhöll sig då det begav sig. Jag blev berörd helt enkelt. Jag vet att jag skulle bli lika berörd i Patagoniens landskap. Kap Horn rundas inte fullt lika ofta mera. Och nu finns Suez- och Panamakanalen som genvägar. Hur ska jag göra för att kunna delta i drömresan? Lotto? Arvtagare till nån rikeman eller -kvinna? Eller så får jag bara fortsätta att drömma och renovera kojor istället.
Hörni, det händer besvärliga saker här på klotet just nu. Idag har vi fått höra om en dåre med svärd som härjat vilt i Trollhättan. Flyktingströmmarna är inte på sinande precis och rasismen är på uppgång. Det att jag drömmer om att resa är småpotatis och verkligen ett i-landsproblem. Det onda ger aldrig vika. Inte så länge som människan är den som tror sig härska över allt och alla.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10207685711490534&set=a.2251110406976.2134145.1524725196&type=3
Klistra in länken här ovan. Vill ni resa hit? Skulle ni stanna kvar här?
I väntan och en längtan till bättre tider och fred på jorden. Sussi min vän, du som är messenger of peace kunde kanske hjälpa lite här :)
FRID! Och puss!
Jo att jag gillar att resa. Vartsomhelst, närsomhelst och nästan med vemsomhelst. Även med bara mig själv som sällskap. Det är helt klart att jag skulle befinna mig på resande fot betydligt oftare än vad som nu är fallet ifall jag bara hade avkastande fonder till förfogande. Nu har jag min lön och besparingarna har gått åt till att renovera nästet på Moderholm. Vilket såklart är en jättebra sak. Huset är bevarat för efterkommande barn och barnbarn. Gud bevare oss från att dom under sin tid får för sig att sälja stället eller göra nåt lika tokigt.
Tillbaka till resandet. Häromdagen var jag på ett tråkigt möte och för att muntra upp oss delade en av mötesdeltagarna med sig av en reseidé. Jag blev eld och lågor kan man säga! Ni vet att det runtom i världen finns s.k. Kap Horn-föreningar. Även i Finland. Vem som helst kan bli medlem i föreningen utan att själv ha någonsin rundat hornet, vilket jag tyvärr inte har gjort. Det anordnas internationella möten på olika platser som tangerar denna segelfartygsera. År 2016 hålls årskongressen i England med bl.a. ett besök till platsen för Herzogin Cecilies förlisning. Våren 2017 är mötet i Chile med resmålen Santiago, Valparaiso och Punta Arenas och innehåller en femdagars-kryssning med Via Australis till Kap Horn med dess environger. Fattar ni att jag blir utom mig av iver och lust att åka! Jag har alltid haft en känsla av att jag säkerligen under ett tidigare liv (om nu sånt finns) varit sjöman på heltid på segelfartyg på vetetraden. Givetvis på Gustaf Eriksons skepp. Hade jag fötts till man hade jag vistats till havs i mitt yrke. Trivs nog med att vara kvinna också ska jag väl tillägga så ni inte missförstår. Och jag gillar mitt jobb tillsammans med papper och siffror.
Resor på vilka man nästan med öronen kan höra historiens vingslag intresserar mig väldigt mycke. Var i somras på en rundtur med buss till de viktigaste krigsskådeplatserna i Karelen, som nuförtiden är i Rysslands besittning. Det öppnade upp mina ögon för hur det egentligen förhöll sig då det begav sig. Jag blev berörd helt enkelt. Jag vet att jag skulle bli lika berörd i Patagoniens landskap. Kap Horn rundas inte fullt lika ofta mera. Och nu finns Suez- och Panamakanalen som genvägar. Hur ska jag göra för att kunna delta i drömresan? Lotto? Arvtagare till nån rikeman eller -kvinna? Eller så får jag bara fortsätta att drömma och renovera kojor istället.
Hörni, det händer besvärliga saker här på klotet just nu. Idag har vi fått höra om en dåre med svärd som härjat vilt i Trollhättan. Flyktingströmmarna är inte på sinande precis och rasismen är på uppgång. Det att jag drömmer om att resa är småpotatis och verkligen ett i-landsproblem. Det onda ger aldrig vika. Inte så länge som människan är den som tror sig härska över allt och alla.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10207685711490534&set=a.2251110406976.2134145.1524725196&type=3
Klistra in länken här ovan. Vill ni resa hit? Skulle ni stanna kvar här?
I väntan och en längtan till bättre tider och fred på jorden. Sussi min vän, du som är messenger of peace kunde kanske hjälpa lite här :)
FRID! Och puss!
söndag 4 oktober 2015
Att ta sig i kragen
Tjenis!
Det är söndag. En dag som jag ska ägna åt att städa i "stadsbostaden". Något som jag hade för avsikt att göra på fredag men som istället blev ett hängande på det lokala vattenhålet med bl.a. diskussioner kring flyktingpolitiken. Fiffigt va? Plussaldot fick ingen tillväxt precis. Jaja. Så kan det vara. Som det inte borde vara i min tankevärld, som jag noggrannare bör ta fasta på under hösten. Jag vet hur jag vill leva men når inte upp till min vilja just nu. Att ta mig själv i kragen. Det ska jag aktivt ägna mig åt under hösten. Jag känner mig själv som en rätt så beslutsam person men som samtidigt är lätt att övertala till allehanda upptåg. Bra eller dåligt? Det vet jag inte. Är ni andra alltid nöjda med er själv? Tycker ni alltid om er själv? Gör ni alltid rätta val? Ni märker att mina existentiella problem är på ytan. Jag har så mycket att glädjas åt men kan inte ta vara på det just nu.
Har alltid varit öppen med min MS. Det är INTE för att jag behöver ömkas på nåt vis utan för att min näromgivning ska veta att det kanske finns en orsak till vinglighet, till trötthet, till ett sämre humör, ja till allt som denna lömska åkomma kan föra med sig. Jag skrev tidigare att symptomen gör sig mera påminda just nu och det är minsann ett tecken på att jag måste börja sköta om mig bättre än vad jag gör nu. En bra sak är att vi har en ny granne som också har hund och som släpar med mig ut till skogs på promenader. Jag ska uppmuntra henne till att fortsätta med det, så att vi varje dag ger oss ut.
Det är mycke snack men lite verkstad just nu! Nu har jag iallafall skrivit ner det som utgör orosmolnen och på ett enkelt sätt kan jag skingra på dom molnen. Jag vet det.
Delar här två skrifter som just nu är aktuella och som jag grubblar över. Kanske mera på den svenskspråkiga än den som är på finska.
http://www.iltalehti.fi/tosielamaa/2015092220397294_ir.shtml
https://marcusrosenlundblog.wordpress.com/2015/09/28/problemet-med-pisshuvuden/
Läs och begrunda!
Vi ska ta hand om varandra!
I väntan på en styvare krage.
måndag 28 september 2015
Nio månaders paus.
Jamen tjena!
Jag fick nånslags skov imorse att jag minsann vill återuppta bloggandet. Aj varför? Säg det. Senaste inlägg är skrivet 4 januari detta år. Så vad är det nu då? Uffe brukar säga att jag har så mycke åsikter på bl.a. facebook att "sku du nu int må bättre ifall du int sku bry dig så mycke". Nånej nånej. Det är tvärtom ställt med mig. Jag VILL bry mig. Jag VILL framföra mina åsikter och nu om någonsin är världen så på kant att jag bara måste skriva. Kanske jag inte ska ta till behandling allt jag går och funderar på just nu i detta inlägg, för det skulle bli så erbarmligt långt så ni läsare skulle få lejdon innan slutmeningen. Näe. Lite i gången. Jag låter detta vara en uppvärmning för kommande texter.
Vintern (eller vad man nu ska kalla gråvädret för) kom och gick. Våren kom och gick. Sommaren kom och gick. Och nu är det höst och den kommer också att komma och gå. Snart är det jul och sedan är det midsommar igen. Jag fattar inte hur tiden kan flyga iväg på dethär viset. En stor del av sånt jag hade tänkt uträtta i somras är fortfarande ogjort. Men såhär på höstkanten är jag otroligt stolt över att jag har kokat äppelsylt! Jag är nämligen inte riktigt sådan som sysslar och pysslar med så mycke sånt. Så i mitt fall är det en bedrift :)
En tråkig sak som jag börjat känna av allt mer under sommaren är att min sjukdom gör sig påmind allt oftare. Och i synnerhet då jag t.ex. ska kliva i och ur båt, balansera under skogsrundorna och sådana saker. Benen är som spaghetti och oroliga om nätterna. Högra armens och i synnerhet handens funktion är inte riktigt morjens. Stel och skakig och min handskrift är otydlig, vilket den aldrig tidigare varit. Men men, om det är nån egenskap jag ärvt av min mor så är det förnöjsamhet. Jag går och står, är på mitt jobb (vilket jag gillar skarpt) och försöker göra sånt jag gillar. Det är jag glad för!
Hörni det var trevligt att träffas igen!
Vi ses!
I väntan på en bättre värld.
Jag fick nånslags skov imorse att jag minsann vill återuppta bloggandet. Aj varför? Säg det. Senaste inlägg är skrivet 4 januari detta år. Så vad är det nu då? Uffe brukar säga att jag har så mycke åsikter på bl.a. facebook att "sku du nu int må bättre ifall du int sku bry dig så mycke". Nånej nånej. Det är tvärtom ställt med mig. Jag VILL bry mig. Jag VILL framföra mina åsikter och nu om någonsin är världen så på kant att jag bara måste skriva. Kanske jag inte ska ta till behandling allt jag går och funderar på just nu i detta inlägg, för det skulle bli så erbarmligt långt så ni läsare skulle få lejdon innan slutmeningen. Näe. Lite i gången. Jag låter detta vara en uppvärmning för kommande texter.
Vintern (eller vad man nu ska kalla gråvädret för) kom och gick. Våren kom och gick. Sommaren kom och gick. Och nu är det höst och den kommer också att komma och gå. Snart är det jul och sedan är det midsommar igen. Jag fattar inte hur tiden kan flyga iväg på dethär viset. En stor del av sånt jag hade tänkt uträtta i somras är fortfarande ogjort. Men såhär på höstkanten är jag otroligt stolt över att jag har kokat äppelsylt! Jag är nämligen inte riktigt sådan som sysslar och pysslar med så mycke sånt. Så i mitt fall är det en bedrift :)
En tråkig sak som jag börjat känna av allt mer under sommaren är att min sjukdom gör sig påmind allt oftare. Och i synnerhet då jag t.ex. ska kliva i och ur båt, balansera under skogsrundorna och sådana saker. Benen är som spaghetti och oroliga om nätterna. Högra armens och i synnerhet handens funktion är inte riktigt morjens. Stel och skakig och min handskrift är otydlig, vilket den aldrig tidigare varit. Men men, om det är nån egenskap jag ärvt av min mor så är det förnöjsamhet. Jag går och står, är på mitt jobb (vilket jag gillar skarpt) och försöker göra sånt jag gillar. Det är jag glad för!
Hörni det var trevligt att träffas igen!
Vi ses!
I väntan på en bättre värld.
söndag 4 januari 2015
Söker febrilt efter inspiration
Mig veterligen finns det inga regler för hur ofta man ska skriva blogginlägg. Men om man inte gör det tillräckligt ofta tappar man tråden och läsarna tappar intresset. Jag gör en risktagning och skriver ett inlägg helt enkelt.
Inspirerad av en kolumn i gårdagens ÅU (3.1.2015) skriven av Patricia Bruun, där hon frågar sig hur lång en timme är, blir jag tvungen att fatta pennan (tangentbordet). Hon skriver om politiken inom åldringsvården av idag och specifikt om det faktum att våra politiker beslutat att hemma är bäst. Min och min brors föräldrar är båda två snart 83 år gamla. Man kan inte med bästa vilja kalla någondera för friska, glada och pigga åldringar. Snarare tvärtom. De bor hemma fortfarande i det frontmannahus som köptes 1967. Tvättmöjligheterna finns i källarvåningen dit en brant betongtrappa leder. Benen bär inte utan hjälp och det är otänkbart att även med hjälp ta sig ner till duschen. Staden erbjuder bastu en gång i veckan. Pappa åker gärna med, men mamma, vars tilltagande demens gör att hon ibland tvärvägrar. Need I say more? Jag bor i Houtskär och min bror i Stockholm. Inte alldeles enkelt att stå till tjänst. Men vi ser många olika problem som inte minskar utan ökar med detta "hemma är bäst". Hemvården besöker de gamla en gång i veckan för att dela ut mediciner, mäta blodtryck osv. Folkhälsan har engagerats i att städa, sköta butiksärenden, tvätt etc. Nu har behovet av omvårdnad ökat ytterligare och jag har varit i kontakt med staden om det. Mantrat om att så länge de klarar sig hemma, skall de också bo hemma, upprepas varje gång. Det finns inte platser på något hem men vi kan öka på besöken, men våra resurser är också begränsade. Bladibladibla.
Någon kan kanske tycka att jag utelämnar mina föräldrar genom att skriva om deras livssituation men jag befarar dessvärre att det är lika för väldigt många av våra gamlingar. Så ni ska ta det som ett exempel snarare än en utelämning. Pappa har betalat skatt i hela sitt liv, mamma har varit hemma och skött barn och hushåll och snällt representerat vid sidan av sin make. Såsom ofta var brukligt på den tiden. Kunde man kanske begära en lite mera värdig ålderdom än den som nu gäller. Patricia Bruun, liksom jag efterlyser en inblick i verkligheten, av dem som bereder ärenden, av dem som godkänner och dem som verkställer. Det funkar inte! Kom gärna med mothugg om våra åsikter går isär.
Citerar till slut direkt ur kolumnen:
"PS: Den som svarat på frågan om timmen kan fortsätta med nästa: Hur dyr blir den billiga vården?
Räkna kostnader för ambulans, jour, röntgen, operation, anestesi, x antal dygn på sjukhus, rehabilitering på bäddavdelning och - jämför kostnaderna för ett ordentligt bemannat äldreboende."
Mitt eget PS: De privata vårdhemmen skor sig på dessa beslut. De som har pengar söker sig till dem då det inte längre är möjligt att bo hemma. En månad med all inclusive kostar ca 5000,- . Resten som inte har möjlighet att hosta upp sådana pengar, har det som mina föräldrar har det. Och jag vill påstå att de åldringarna står för majoriteten. Ibland känner jag mig redo att bli vänsterförbundare. Dels för att jag just i dethär ärendet delar åsikterna med den politiska synen och dels för att min pappa skulle bli piggare av chocken på kuppen om dottern konverterade :) Haha! Lite skoj skadar aldrig!
Inspirerad av en kolumn i gårdagens ÅU (3.1.2015) skriven av Patricia Bruun, där hon frågar sig hur lång en timme är, blir jag tvungen att fatta pennan (tangentbordet). Hon skriver om politiken inom åldringsvården av idag och specifikt om det faktum att våra politiker beslutat att hemma är bäst. Min och min brors föräldrar är båda två snart 83 år gamla. Man kan inte med bästa vilja kalla någondera för friska, glada och pigga åldringar. Snarare tvärtom. De bor hemma fortfarande i det frontmannahus som köptes 1967. Tvättmöjligheterna finns i källarvåningen dit en brant betongtrappa leder. Benen bär inte utan hjälp och det är otänkbart att även med hjälp ta sig ner till duschen. Staden erbjuder bastu en gång i veckan. Pappa åker gärna med, men mamma, vars tilltagande demens gör att hon ibland tvärvägrar. Need I say more? Jag bor i Houtskär och min bror i Stockholm. Inte alldeles enkelt att stå till tjänst. Men vi ser många olika problem som inte minskar utan ökar med detta "hemma är bäst". Hemvården besöker de gamla en gång i veckan för att dela ut mediciner, mäta blodtryck osv. Folkhälsan har engagerats i att städa, sköta butiksärenden, tvätt etc. Nu har behovet av omvårdnad ökat ytterligare och jag har varit i kontakt med staden om det. Mantrat om att så länge de klarar sig hemma, skall de också bo hemma, upprepas varje gång. Det finns inte platser på något hem men vi kan öka på besöken, men våra resurser är också begränsade. Bladibladibla.
Någon kan kanske tycka att jag utelämnar mina föräldrar genom att skriva om deras livssituation men jag befarar dessvärre att det är lika för väldigt många av våra gamlingar. Så ni ska ta det som ett exempel snarare än en utelämning. Pappa har betalat skatt i hela sitt liv, mamma har varit hemma och skött barn och hushåll och snällt representerat vid sidan av sin make. Såsom ofta var brukligt på den tiden. Kunde man kanske begära en lite mera värdig ålderdom än den som nu gäller. Patricia Bruun, liksom jag efterlyser en inblick i verkligheten, av dem som bereder ärenden, av dem som godkänner och dem som verkställer. Det funkar inte! Kom gärna med mothugg om våra åsikter går isär.
Citerar till slut direkt ur kolumnen:
"PS: Den som svarat på frågan om timmen kan fortsätta med nästa: Hur dyr blir den billiga vården?
Räkna kostnader för ambulans, jour, röntgen, operation, anestesi, x antal dygn på sjukhus, rehabilitering på bäddavdelning och - jämför kostnaderna för ett ordentligt bemannat äldreboende."
Mitt eget PS: De privata vårdhemmen skor sig på dessa beslut. De som har pengar söker sig till dem då det inte längre är möjligt att bo hemma. En månad med all inclusive kostar ca 5000,- . Resten som inte har möjlighet att hosta upp sådana pengar, har det som mina föräldrar har det. Och jag vill påstå att de åldringarna står för majoriteten. Ibland känner jag mig redo att bli vänsterförbundare. Dels för att jag just i dethär ärendet delar åsikterna med den politiska synen och dels för att min pappa skulle bli piggare av chocken på kuppen om dottern konverterade :) Haha! Lite skoj skadar aldrig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)