Mycket på en gång nu. Puh!

Veckorna flyger iväg som av apans vrede. Vad nu det innebär att apan är vred. Kanske uttrycket inte ens går att använda i fråga om tidens gång. Någon språkpolis rättar mig med stor sannolikhet.

Har på sistone haft så mycket på gång att jag inte ens har hunnit blogga. Synd och skam. Egentligen borde jag deklarera just nu också, men tar en paus och skapar ett blogginlägg istället.

Förrförra veckoslutet var Uffe, jag och hundarna på besök i den tillfälliga huvudstaden. Fick faktiskt med honom på hundutställning och det vill inte säga lite det. Förvånar mig fortfarande. Och det som är ännu mera sensationellt är att han på kvällen kom med mig på en afton med Olavi Virtas musik på Savoy-teatern. Läge att rita ett stort kors i taket. Faktiskt. Jag fick biljetter till denna tillställning i present på födelsedagen. Jag gillade musiken såklart medan Uffe mest såg på den fiolspelande kvinnan som han tyckte hade snygga ben. Finsk tango går i moll och det är sådan musik som inte riktigt faller honom på läppen. Jag däremot lider ibland av svårmod, så det passar mig utmärkt. Ibland. 

Hundarna var i gott förvar där vi övernattade och vi blev också skjutsade till och från konserten. Full service med andra ord. TACK för det!

Veckan som följde har varit fylld av bokslut och jord- och skogsbruksdeklarationer och alla har jag ännu inte till dags dato klara. Nå. Jag har fyra dagar på mig. Det är mycket det ;)

Förra veckoslutet stod den årliga Seglarbalen arrangerad av Houtskärs Allmogeseglare i tur. Bjöd på en bit mat, lotteri och dans, som traditionen påbjuder. En försvarlig mängd slöt upp och det hela gick med en liten vinst. Bra så. 

Denna måndag fick jag ringning om att Roten (Kulturgillets tillhåll i Bibliotekets källarvåning) måste tömmas omedelbart p.g.a ett betydande mögelangrepp, som skulle åtgärdas på nåt sätt. Så denna vecka har börjat i talkoandans tecken. Tur att det ändå finns en gnutta av den traditionen kvar. Ja detta arma mögel som har hemsökt Houtskär. 

För en stund sedan fick jag samtal från BMA-transport att mitt växthus, som jag också fick i födelsedagspresent, fanns med i lastbilen. Nu väntar det på gården på öppet vatten, så att det kommer till sitt rätta element, dvs. Moderholm. Såklart.

Nu är jag tillbaka på jobbet och senare ikväll skall jag på möte och sucka över en annan förenings väl och ve.

Det är mycke nu!

I väntan på våren. Definitivt.

Påvar och farmödrar

Aj så att påven tänker avgå. Konstig dyrkan av gamla skröpliga gubbar detdär påvesystemet. Inte för att det är nåt fel på gamla skröpliga gubbar. Förstår bara inte att man höjer upp en människa av kött och blod sådär pass högt i skyarna. Men det är väl så att han betraktas vara en budbärare mellan gud och vanliga dödliga. Nå. Som jag tidigare sagt, blir var och en salig på sin tro och respekt för det.

Men jag skulle inte skriva om påven nu utan om att vara farmor. Även om jag drar vissa paralleller mellan påven och farmor. Båda anses väl vara mer eller mindre gamla och skröpliga. Fast påven kanske lite mer än t.ex jag och många andra farmödrar i 50-plusåldern. Påvarna brukar vara bortåt 100 år då dom blir valda till ämbetet. Och till farmor blir man inte vald. Det är ett privilegium som jag önskar jag kunde unna alla som skulle känna för att vara farmor. Men som jag nu inte kan styra och ställa över det. Jag undrar om nämnda budbärare kunde påverka det? Nej. Det kan han inte.

Jag har haft förmånen att umgås extra mycket med lilltjejen dom senaste dagarna. Fredag och lördag hela dagen. Nätterna till måndag och tisdag hela natten. Pappan har varit på jobb och mamman på sin PT-utbildning. Och farmor har varit på farmor-utbildning. I synnerhet har jag haft intensiv utbildning om nätterna och dessutom blivit rejält motionerad. Hon har en orolig period just nu, så nattsömnen är mer eller mindre söndersmulad. Minnen från förr har kommit i dagen och jag vet precis hur slut och färdig man var om morgnarna då för snart 25 år sedan. Snacka om flashback. Eller för att citera den gode Matti Nykänen då han stod vid backkrönet: det blev en sådandär bon voyage upplevelse, fast han menade deja vue. Men han hade ju en extra begåvning att använda sig av ordstäv på ett lite knasigt sätt.

Här kommer jag nu till åsnebryggan mellan farmödrar och påvar; man känner av att man helt klart inte är 20-plus längre. Och insikten om att det är meningen att man ska ha småbarn då man är lite yngre än vad jag är nu, är uppenbar. Jag njuter av varje sekund jag är tillsammans med det där lilla trollet, men skulle ärligt talat inte orka dygnet runt, vecka efter vecka, år efter år. Så är det med mig. Er andra ska jag inte uttala mig om. Såklart inte. Kanske påvar också borde ha den rättigheten att säga ifrån då dom inte mera orkar. Det har den nuvarande haft mod till trots förskräckelse inom den katolska kyrkan. Respekt för honom. Ojdå! Missförstå mig rätt! Jag ska inte säga ifrån att vara farmor, men jag förbehåller rätten att säga ifrån då jag inte orkar. Det är väl okej? Och föräldrar till småbarn önskar jag kraft och mod i sitt livsviktiga värv.

I väntan på mera utbildning.

Livet om ett drygt år

Jag måste blogga lite nu. Jag bara måste det mitt i arbetsdagen. Jag måste dela med mig av en del av mina funderingar. Igen. 

Vet ni att Uffe går i pension om ett drygt år. Hans sista arbetsdag i försvarsmaktens tjänst lär ska vara 15 juni 2014. 53 år gammal är han oduglig för sjöstridskrafterna. Och vet ni vad? Han är jättelycklig över den saken. Om han själv skulle få välja hade han gått i pension redan igår. Sådan är han. En annan har ingen aning om när en sådan dag inträffar; privatföretagare som man är. Det är heller inget jag längtar efter. Jag går mer än gärna till mitt jobb och hoppas att jag har möjlighet att göra det i många år ännu. Det kan tänkas vara så att man är i en annan sits då man är sin egen, än då man är anställd. Kanske det är så.

Jag vet att livet ändrar om ett drygt år. Ni vet att vi har vårt absoluta favoritställe på Moderholm. Och jag råkar veta att Uffe kommer att vistas där för det mesta efter att han entledigats. Och det kan jag också göra, utom i menförestider. Nå nu har vi också ett rätt så stort hus i Hönsnäs, som i framtiden högst troligt kommer att stå tomt större delen av kalenderåret. Vi har börjat nära tanken att göra oss av med det, dvs. sälja, om det nu eventuellt skulle lyckas. Bjuder såklart ut det åt "barnen" i första hand, men helt förståeligt har dom drömmar om ett eget hus, som dom har valt enligt tycke och smak. Även om det ekonomiskt sett skulle vara betydligt fördelaktigare att köpa vårt hus och renovera det såsom dom vill. Men det är inget som vi kan och vill bestämma. Såklart. Vill endast ge dem möjligheten. Såklart.

Det kan kanske tyckas konstigt att man vill göra sig av med sitt hem, där man bott i långt över tjugo år. Men sanningen är den att det inte finns några som helst känslomässiga orsaker till att hålla det kvar. Dessutom kostar det, som alla vet, en hel del kosing att hålla igång ett hus. Det fyrket kunde man istället använda för att renovera och greja på Moderholm. Och där om någonstans finns känslorna. Jag hoppas att det alltid blir kvar i familjens ägo.

Sådärja! Nu har jag delat med mig. Framtiden visar hur det blir.

I väntan på framtiden. Och det blir som det blir.