Jamen tjena!
Jag fick nånslags skov imorse att jag minsann vill återuppta bloggandet. Aj varför? Säg det. Senaste inlägg är skrivet 4 januari detta år. Så vad är det nu då? Uffe brukar säga att jag har så mycke åsikter på bl.a. facebook att "sku du nu int må bättre ifall du int sku bry dig så mycke". Nånej nånej. Det är tvärtom ställt med mig. Jag VILL bry mig. Jag VILL framföra mina åsikter och nu om någonsin är världen så på kant att jag bara måste skriva. Kanske jag inte ska ta till behandling allt jag går och funderar på just nu i detta inlägg, för det skulle bli så erbarmligt långt så ni läsare skulle få lejdon innan slutmeningen. Näe. Lite i gången. Jag låter detta vara en uppvärmning för kommande texter.
Vintern (eller vad man nu ska kalla gråvädret för) kom och gick. Våren kom och gick. Sommaren kom och gick. Och nu är det höst och den kommer också att komma och gå. Snart är det jul och sedan är det midsommar igen. Jag fattar inte hur tiden kan flyga iväg på dethär viset. En stor del av sånt jag hade tänkt uträtta i somras är fortfarande ogjort. Men såhär på höstkanten är jag otroligt stolt över att jag har kokat äppelsylt! Jag är nämligen inte riktigt sådan som sysslar och pysslar med så mycke sånt. Så i mitt fall är det en bedrift :)
En tråkig sak som jag börjat känna av allt mer under sommaren är att min sjukdom gör sig påmind allt oftare. Och i synnerhet då jag t.ex. ska kliva i och ur båt, balansera under skogsrundorna och sådana saker. Benen är som spaghetti och oroliga om nätterna. Högra armens och i synnerhet handens funktion är inte riktigt morjens. Stel och skakig och min handskrift är otydlig, vilket den aldrig tidigare varit. Men men, om det är nån egenskap jag ärvt av min mor så är det förnöjsamhet. Jag går och står, är på mitt jobb (vilket jag gillar skarpt) och försöker göra sånt jag gillar. Det är jag glad för!
Hörni det var trevligt att träffas igen!
Vi ses!
I väntan på en bättre värld.
