Hundar, hundar, hundar

Tänkte att jag skulle temalägga det sjunde inlägget (inte det sjunde inseglet) kring hundar. Bara för att jag vill det. Eller kanske because I´m worth it.

Här i Norrskogen lever vi ett hundliv. Eller rättare sagt lever vi ett liv tillsammans med hundar. Men hundarna lever hundliv och det ska dom göra, för dom är hundar. I dethär huset är det inte ett dåligt hundliv dom lever. Nej. Man är ibland smått avundsjuk på dom, sagt med glimten i ögat.

I mitt liv, som inte är ett hundliv då, har det alltid funnits hundar i min närhet. I barndomen fanns blandrasen Pedro, som pappa min hade hämtat åt mamma min från Argentina och som sedermera bodde hos min mormor o morfar. Sedan hade vi cairnterriern Billie hemma hos oss som levde ännu långt efter att jag lämnat barndomshemmet. Han blev faktiskt 17 år. Även i mannens liv, som jag delar alla dessa dagstidningar med, har det också ingått hundar. Och kor. Och hästar. Och får. Och hönor. Och grisar. Och vandrande pinnar:)) Det är jag lite avundsjuk på. Inte så mycket på dom vandrande pinnarna, men på dom andra djuren han har fått växa upp med. Även om han ibland svär i hundarna, gillar han nog att ha dom runt sig, och jag tar inte hans svärande så hårt, för det är nog bara nånslags machobestyr från hans sida.

Just nu finns här i hundlivet en mor och dotter Stabyhoun, Leya och Molly. Då vi började dela på dessa dagstidningar, var den första större investeringen en hund. En Golden retriever som döptes till Freddie. Honom hade vi med oss i tretton år. Sedan kom Tintin, en synnerligen bångstyrig Nova Scotia ducktolling retriever, mera allmänt kallad tollare. Och med honom kom det verkligt stora behovet och viljan att lära mig mera om hundars själsliv, för han var en riktig utmaning. Gick faktiskt en utbildning under ett år i Borgå folkhögskola, och fick efter det tillsammans med ett tjugotal andra, titulera mig hundkonsult. Och oj vad mycket jag lärde mig. Och oj vad mycket Tintin bidrog till min lärdom. För ett år sedan var vi tvungna att låta honom resa till dom sällare jaktmarkerna och hans stoft vilar i viken på Moderholm (platsen jag ska berätta om i ett annat inlägg).

Där emellan hade jag skaffat Leya och med henne har jag haft två valpkullar. En med sex avkommor och den andra med hela tio stycken små liv. Och nu ska jag säga vad jag tycker om att ha valpkullar i huset: om att ha valpkullar i huset tycker jag. Alldeles härligt att se hur naturen fixar till saker och ting. Hur dom små liven utvecklas och hur väl tiken tar hand om dom. Alldeles sådär naturligt. Jag var ganska upptagen i mitt förvärvsarbete då kullen med tio valpar kom. Kunde absolut inte tänka mig att lämna dom ensamma, så med hjälp av två goda vänner klarade jag av det. Tack!

Såhär har det sett ut och såhär ser det ut här i Norrskogens hundliv. Jag har väldigt svårt att tänka mig Norrskogen utan några fyrbenta skapelser. Och tror inte att den dagen ens kommer före jag går med huvudet under armen. Och vet ni vad: bättre fysioterapeuter får man leta efter. Jag måste röra på mig och eftersom jag aldrig varit tänd på ledd gymnastik eller träning och sånt, är turerna i skogen guld värda. Ja både för kropp och själ. Tack alla hundar som hjälpt mig med det :)

I väntan på våren.

Tähti ja merityttö

Jag gillar Olavi Virta. Han är, enligt min mening, den genom tiderna bästa sångaren i sin genre. Orsaken till att jag nu skriver ner denna viktiga information är att jag är såld till sjömansromantiken. Ni antecknar väl? Hans vals "Tähti ja meripoika" tar mig oundvikligen tillbaka till Stilla havet och södra korset. Nå vadådå? Har du varit där du? Undrar ni kanske. Svar ja. Flera gånger.

Då jag skrev studenten 1982 hade jag en längre tid tänkt att jag ville ut på sjön och se världen ur ett annat perspektiv. Sagt och gjort. Från tanke till handling. Frågade inte om lov, utan informerade mina föräldrar om mina planer, vilka i sin tur reagerade på det vanliga viset; att jassåjaha. Till dethär kan tilläggas att det i min pappa flyter sjömansblod sedan många generationer tillbaka i tiden. Och tydligen också i mig. Så med hans hjälp kom jag mig faktiskt ut på världshaven. En dag i början på april, då studentskrivningarna var undan, kom samtalet från Gustaf Eriksons kontor i Mariehamn, om att det fanns en ledig plats som mässflicka på m/s Balderö. Påmönstring i Tokio om några veckor. Jag var 19 år gammal.

Iväg till mönstringskontoret på Universitetsgatan, där kapten Björkholm skötte om papperskriget med sjömanspass, motbok osv. Hann ännu med att fira min fars 50-årsdag i slutet av april före det var dags för flygplatsen. Mamma förmådde inte följa mig till planet, men däremot gjorde min pappa det. Det sista han sa till mig: var inte rädd men ha respekt för havet, akta dig lite för araber (inte menat som något rasistiskt uttalande) och blanda dig inte med besättningen. Det sista förstod jag inte riktigt. Jag skulle vara på en båt med 25 andra sjömän och ytorna var nu inte så jättelika, så jag tyckte det skulle vara oundvikligt att blanda mig med besättningen. Förstod vad han menade någon vecka efter...Fniss.

Någon studentdimission blev det inte för min del, trots att jag nog hade klarat skrivningarna med rätt hyfsat betyg. Men själva dimissionsdagen befann jag mig någonstans på Stilla havet på väg till Nya Zeeland. Den 31 maj hade jag telegrafisten att sända ett telex till Katedralskolan med lyckönskningar till de nybakade studenterna.

m/s Balderö var ett 168 meter långt torrlastfartyg byggt 1978. Det att det var just ett torrlastfartyg, gjorde att vistelserna i olika hamnar blev ganska långa ibland. Och det var bra. Hann se och uppleva väldigt mycket och blev nog till en så gott som vuxen ung kvinna, från att ha varit en liten flicka. Vi var bl.a. i Hong Kong en tur och man kan säga att det är en stor stad. Men jag tog mig ensam in till centrum, eller vad man nu ska kalla det, för att shoppa loss lite grann :) Bra klarade jag mig. Och sen dess har jag alltid klarat mig bra överallt i världen.

Om jag här skulle skriva allt jag såg och upplevde, så skulle ni nog tröttna på att läsa. Och det är inte heller min point. Den är väl snarast den att det är bra att förverkliga drömmar och att också låta sina barn förverkliga dom. Det är jag evigt tacksam för, att jag har fått göra. Ja och sen det att jag gillar Olavi Virta, som ni redan har antecknat.

Har "landstigit" i många asiatiska länder, Nya Zeeland som sagt, sett Canadas fantastiskt vackra västkust, Alaska, Suezkanalen, Gibraltar, Rotterdams enorma hamnanläggning und so weiter.

Hann med två törnar. En på sex månader i ett kör och den andra fyra och en halv månad. Mönstrade av i Fredrikshamn, glad och lycklig. Sökte mig i skola och satsade på diskvattnet mellan Finland och Sverige på legendariska Diana 2. Men det är en annan historia. Kanske jag berättar den någon annan dag.

"Iltatähden kimmellyksen myötä, kotihin mä laitan terveisen. Kerron kuinka kouristaapi syöntä, heitä kun mä täällä muistelen".

För visst kände jag hemlängtan. Ibland. Och i synnerhet då det på resorna mellan Japan och Canada, rullade i två veckor. Blev inte sjösjuk (tur). Men sjöben fick jag nog.

Icke i väntan på Den flygande holländaren.

Åbo, del två

I mitt flickrum i barndomshemmet i Åbo är det brun- och vitrandiga tapeter. Jag har själv valt dem för sådär 35 år sedan. Dom hänger där fortfarande. Med den skillnaden att alla mina posters på diverse idoler inte längre hänger kvar. Men det är fortfarande mitt flickrum och att sova där, är alltid en viss återgång till barn- och ungdom. Det känns underligt att jag en dag inte sover där mera och att huset bebos av helt andra människor än dom som bott där sedan 1967. För så blir det en dag. Tänker inte mera på det nu.

Yritysverotusta kirjanpitäjille-kursen var bra och lärorik. Det skulle bara fattas annat eftersom jag betalade 390,- plus moms för den.

Musikalen Hair var också bra. Men denhär gången påverkades vi inte på samma sätt som då vi på sjuttio-talet såg filmen. Vi ville inte mera lämna allt och leva utan desto mera ansvar för nånting. Nej. Våra någolunda stabila liv är helt okej. Men musiken var bra och skådespelarna gjorde bra ifrån sig. Underhållande på alla sätt och vis. 

Lördagsförmiddagen ägnades åt djupsinniga diskussioner med mam och pap i varsin gungstol. Det är alltid lika mysigt att dricka kaffe tillsammans och varje gång få ett nytt ord på vägen. Jag gillar mina föräldrar.

Sedan träff med väninnorna. De facto uteblev besöket på 
strömmingsmarknaden för två av oss (folk så tusan, orkade inte trängas där). Istället trerättersmiddag på Harald och pubhäng efter det. Till pubhänget sällade sig även flera vänner från ungdomen. Oj vad roligt. Träffar dom sporadiskt, men det är alltid lika skojigt. Eviga vänner, helt klart! Och jo. Det blev sent. Alltför sent! Men segheten dagen efter överlever man och man är glad likaväl just för att det blev sent.

Men nu är det måndag igen. Kommunalvalet är undanstökat och nu återstår att se hur det nya fullmäktige kommer att arbeta. Spännande! Dessutom har vi en kung här i Houtskär. Så stod det i dagens val-ÅU. Röstmagneten i Pargas är Houtskärbo och därmed kunglig. Fina pipor! Lycka till dom nya folkvalda. För egen del är det politiska engagemanget över. Tjugo år räcker mer än väl. Andra kungar och drottningar får ta över. För visst kan vi ju alla kalla oss kungliga nu och då. Alla vi människor, inte bara politiker.

I väntan på Madeleines bröllop.

Hemma

Hemma igen! Bloggar Åbo, del två imorgon.

I väntan på kommunalvalsresultatet. Spännande!

Åbo

Imorgon ska jag på kurs till Åbo. På finska. Yritysverotusta kirjanpitäjille. Tulolähteet, vuosikulut, jaksottaminen, tulot, menot, tappiot. Låter det intressant? Jamen visst tycker jag, men kanske inte så många med mig tycker lika. Så många tycker så olika som en liten flicka sa för ganska längesen.

Men! På kvällen ska jag och mina bästaste väninnor på teater för att se Hair. Då den på sjuttiotalet visades på biograferna, var vi helt övertygade om att ändra livsstil och värderingar till just sånt som personerna i filmen levde efter. Ja det blev inte så iallafall. Tror att nån (läs mam o pap i respektive familjer) hade nånslags åsikter om den saken. Till vårt stora förtret. Ser fram emot föreställningen. Och kursen :). Lördagen viger vi åt strömmingsmarknaden.

Eftersom jag är född och uppvuxen i Åbo, bor det nog fortfarande en liten stadsbo i mig. Vill ut i vimlet ibland för omväxlingens skull och naturligtvis för att träffa föräldrarna med åsikter. Dom ställer inte till förtret nu, som tur är. Jag är ju inte tonåring mera. Hahaa!

Då jag sedan varit i "stan" en helg, är det så himla fint att komma hem igen. Lugnt och tyst och mörkt. Ja egentligen nattsvart åtminstone denhär årstiden. För min del handlar det om livskvalitet att ha sitt hem här i skärgården. Det stora utbudet av entertainment har jag inte så stort behov av. Bara ibland. Och dethär veckoslutet heter "ibland".

I väntan på kommunalvalet.

Diagnos

Det är ganska få förunnat att leva hela livet utan att få en diagnos och då menar jag en medicinsk sådan. Inte heller jag har undgått det.

Året var 1997 och jag och min kompanjon jobbade ordagrant "reven av oss" i gästhamnen här i Houtskär, som vi då drev på den tiden. Högsommar och folk som grå kattor överallt. Vaknade en morgon och tyckte att jag kände mig lite konstig från naveln och neråt. Liksom förlamad, men ändå inte. Känslan eskalerade dag för dag. Benen var avdomnade och obehaget av att inte vara riktigt säker på om toalettbesöket var klart eller inte, var minst sagt besvärligt. Jo. Jag blev rädd. Är samtidigt ganska bra på att skuffa undan sånt och skylla på det ena och det andra. Dessutom var det fullt upp med jobbet. Jag behövdes nog där mer än på en läkarmottagning. Undrar hur jag tänkte där? Men då besvären inte gick om, sökte jag mig till Hälsogården här hemma, där läkaren först ville skicka mig till en fysiater. Så blev det inte, för i det skedet var också mina föräldrar inkopplade. Min far som då ännu var i välmakten ordnade så jag kom till en neurologisk undersökning med ryggmärgsprov, magnetröntgen och you name it. 

Sommaren gick över till höst och besvären lättade, men dom avdomnade benen hängde med, vilket dom gör än idag. Mot julen kom diagnosen: Multipel skleros, primärt progressiv, dvs gradvis försämring under flera år. Jaha. Läste allt jag kom över om sjukdomen och deltog också i en treveckors rehabilitering i Masku som var riktad till nyss insjuknade. Och det var bra. Spöket och dödsångesten försvann och de facto beslöt jag mig för att leva vidare precis så som jag alltid gjort och ta dagen som den kom. Inte ta ut nåt i förväg överhuvudtaget.

Åren har gått. Femton år. Jag går, står och har huvudet högst. Har dålig balans, snubblar på mattkanter och kan inte hoppa i och ur båt så som förr. Är tidvis oerhört trött, och skulle kunna sova dygnet runt ibland. Under det senaste halvåret har min högra arm börjat bråka. Samma avdomnade känsla som i benen. Kraftlös och stel. Har svårt att skriva för hand.

Men vad gör det? Jag har haft en sagolik tur eftersom min MS är såhär snäll med mig. Jag är väl medveten om att det kunde vara annorlunda. Det är en sjukdom med många olika ansikten. Mitt ansikte ser ut såhär.

Det är också ett medvetet val att inte göra något nummer av det hela. Men nog vet folk ändå. På en såhär liten ort, vet alla allt om alla. Och vet man inte kan man alltid fantisera, så att det till slut blir sanning. Nu vet ni min sanning. Jag säger som Astrid Lindgren, då hon var på åldringsboendet: " Döden, döden, sade vi och sen pratade vi inte mera om det".

Vet ni vad. Det var skönt att skriva ner dethär. Något som jag aldrig gjort tidigare. Jag är glad för att jag började blogga. Jag har så mycket att säga. Dessutom kommer det "Massachusetts" med Bee Gees i radion. Lycka! 

Farmors lilla tös kommer till jobbet idag, medan Mamman är på massage. Vi ska kramas och pussas, tösen och jag.

I väntan på kommunalvalet.

Nu börjar jag. Bära eller brista!

Puh! Stånk och stön! Känns som att jag har tagit vatten över huvudet. Jag vill att utseendet på min blogg är snitsig och snygg med fina bilder och snärtigt teckensnitt, men tusan då jag inte orkar (läs kan) hålla på och mixtra med sånt. Dom båda datanördarna jag har tillgång till (not!) ger mig rådet att läs hjälpfiler. Shit!

Så nu till en början får det se ut lite hur som helst. Satsar på inläggens innehåll istället. Och kanske det nån dag uppstår en nerv i min kropp som tillåter mig att inte tappa tålamodet, så att jag orkar (läs kan) mixtra med utseendet.

Nåja. Om mig: Jag är en samhällsintresserad kvinna, som i rappet har levt i ett halvt sekel. Har ett stort intresse för hundar, vilket ni också kommer att märka i mina inlägg. Och dethär med samhällsintresse har jag nog haft med mig hela livet. Har ändå lust att vara civilt olydig och inte alltid politiskt korrekt ibland. Så länge det inte skadar någon personligen.
Flyttat från Åbo till Houtskär och årtalet var 1984 efter att ha träffat honom jag forfarande delar Åbo Underrättelser med. Husis och Turun Sanomat delar vi också på för den delen. Men ännu inte God Tid! Vi har en son som numera har en egen familj. Och jo. Jag är farmor till en tös född i april detta år. Hur kul som helst. Ja och sen finns här två hundar av rasen Stabyhoun, Leya och Molly. Mor och dotter. Dessutom två helt vanliga bondkatter, Hugo och Selma.

Skriver inget mer om mig just nu. Det kommer mera.

I väntan på kommunalvalet.