Rim, reson och rättvisa

År 1952 blev Armi Kuusela miss Universum eller nåt. De olympiska spelen gick av stapeln i Helsingfors. Paavo Nurmi tände den olympiska elden och Emil Zatopek sprang som en antilop och kammade in guldmedaljer. År 1952 betalade Finland den sista raten av krigsskadeståndet till dåvarande Sovjetunionen och kan ni tänka er att jag först nu då jag är 50+ reflekterar över det orättvisa i den saken. Jag förstår också av vilken orsak jag vuxit upp med ett slags rysshat som sitter i fortfarande. Men tänk nu (eller kanske det bara är jag som grubblar över dylika saker) att vi blev tvungna att betala för att Sovjet for iväg med en del av den yta som Finland bestod av efter att ha blivit självständigt 1917. Vi måste betala skadestånd för det! Är det överhuvudtaget rimligt att det blev på det sättet. Eller är det så att förloraren alltid betalar? Ja det är väl så. För den delen ska jag nog försöka komma ur det medfödda rysshatet. Inte har dagens ryska människor gjort mig nåt illa. 1952 var i alla fall ett märkesår på många vis, eller hur? Ibland blir jag förvånad över allslags grubblerier som jag ägnar mig åt. Kanske det ändå är så att det är bra att reflektera över saker och ting. Jag har också märkt att jag på senare år skapat ett slags mod att faktiskt uttrycka mina åsikter och även stå för dem. Vill ändå tillägga att jag nog kan ändra mig ifall motiveringarna är tillräckligt övertygande. Sedan ska man dessutom tänka på vad man säger, så man inte säger vad man tänker i alla situationer.

Vetni jag har äntligen besökt London. Det har varit en lucka i fråga om resmål. Och nu är den luckan stängd. Men tre dagar räcker inte till för att utforska den staden. Hur stor som helst och hur mycket som helst att se. Endel blev gjort men en hel del blev ogjort. Som tur är finns London kvar. Ressällskapet var av bästa sort och vi hade riktigt kul. Ett avbrott i vardagen är aldrig fel. Dessutom stannar ekorrhjulet upp för ett tag och hamstern har större chans att överleva i den alltför hektiska världen. Men har man något val än att försöka hänga med? Kanske det, men isåfall blev man tvungen att avstå från t.ex. en Londonresa. Vill jag/man det? Äh. Så länge psyket håller och fritiden är meningsfull finns det åtminstone större chanser att orka. Och så måste man lära sig att säga nej. Det kan jag nuförtiden och det är jag glad för. Sedan kan jag också säga att jag gillar mitt jobb. Det är alltid en fördel.

Jestas vad det blev djupsinnigt idag. Kan väl få vara det ibland. Publicerar i alla fall och önskar mycket nöje till mina läsare. Ganska många som följer med min blogg. Det är kul. Jag tar emot kommentarer med tacksamhet.

Oukej! That´s it and mind the gap between the train and the platform :)

I väntan på "Hyvät ja huonot uutiset". Det är my kind of underhållning.

Städa, spåra, kursa

Ojoj. Long time, no see, bloggen. Too much to do, too little time. And less is more.

Jag har städat nu ikväll. Anteckna! Jag längtar till två rum och kök och till den lilla röda stugan med vita knutar som inom en ganska nära framtid ska bli vit med röda knutar. Ursprungsfärgsättning med andra ord. Om att städa ska jag inte orda så mycket mera om än att jag längtar efter mindre kvadratmetrar. Jag har annat att göra än att motionera en f***ing dammsugare och en bl**dy golvmopp. Sori nu bara!

Om att göra annat. Ibland, om än ganska sällan, får vi uppdrag Molly (canis familiaris) och jag (homo sapiens). Molly utrustas med sele och en lång lina som löper bra i snårskog och annan oländig terräng. Jag klär mig enligt väder. I höst har vi varit på ett uppdrag. Vi har varit och spårat en skadad hjort. Ibland händer också sådant. Uppdraget kom väldigt oväntat. Såklart. Korkade jag!! Det är ingen som planerar riktiga eftersök på förhand. Jag hade hållit hundkurs och var klädd i jättevarma kläder och gummitossor. Molly var hemma då samtalet kom. Hastigt hem efter hunden och iväg. Och nej. Jag skalade INTE av mig ett enda klädesplagg. Och nej. Jag bytte INTE till gummistövlar. Och jag VET att jag VET bättre. Nåjo. Iväg. Molly tog upp spåret och höll det ända tills vi kom till vattnet, där hjorten tagit sig till sjöss och där var vi tvungna att avbryta tyvärr. Trots att vi inte kunde spåra djuret vidare var jag igen en gång såå stolt över min hund. Hon kan. Hon vet. Hon förstår. Vi homo sapiens har ingen chans att kunna det som en canis familiaris kan, vet och förstår. Så är det. RESPECT! Ibland blir jag lite ledsen för att t.ex kvällspressen uppmärksammar tråkigheter som hundar ställer till med av en eller annan orsak (inte så svartvitt det heller) istället för att skriva om bra grejer. Jaja. Kvällspressen vill sälja. Money talks som vanligt. För att återgå till vårt uppdrag kan jag säga att jag var genomsvettig från topp till tå. Tappade tossan i ett kärr en vända och höll på att törsta ihjäl av vätskebrist. Hunden flåsade knappt...I say no more.

Dethär veckoslutet får jag och Molly äntligen själv gå på kurs. Full fokus heter den. En skitduktig instruktör från fredens öar kommer och håller kurs. Och jag är såå taggad. Jag vill veta om jag och hunden har full fokus med varandra. Skall se mig själv noggrant i spegeln om det går på skit. Det är upp till mig. Det är en sak som är säker. Rapporterar med tiden.

I väntan på kurs (och mindre kvadratmetrar).