Nu ska jag berätta hur det kan gå då man tillsammans med en god vän reser till Tallinn med lånad paketbil.
Jo det är så att jag ska till att fylla år i rappet, som ni läst i tidigare inlägg. Tänker ställa till med kalas och som det nu råkar vara så att jag tycker att det ska bli roligt att skåla med t.ex skummande vin i glaset, så skall det handlas. Och det råkar också vara så att bl.a. sådana drycker är betydligt billigare lite söderut, dvs. i Estland.
Dit styrde vi kosan i fredags, min vän Monica och jag, med vanan inne från förr med sådan sorts handel. Väglaget var faktiskt helt okej och den lånade paketbilen och vi kom lyckligt fram till den tillfälliga huvudstaden och körde ombord på kvällen på m/s Viking XPRS. Vi skulle sova ombord och köra iland på morgonen. Gick och lade oss i rimlig tid, men ack och ve! I hytten mittemot försiggick The party. Det klingande estniska språket ljöd vida kring för att inte tala om ljudnivån på den medhavda stereon eller vad det nu var dom spelade på. Nästa gång jag hör Gangnam style kommer jag att få strypkänslor, för just den låten serverades oavbrutet. Eftersom jag nu då är lite äldre redan och lite humorlös om nätterna, ringde jag till infon och beklagade mig. Tjejen lovade skicka ordningsvakten, men jag tror inte att nån sån kom. Men det blev iallafall en paus på partandet och istället fick vi njuta av ljuv musik i form av karaoke ovanifrån vår hytt. Efter några timmar återkom partypinglorna med bihang och så blev det Gangnam style igen och ännu mera volym på det estniska språket. Vi har sovit bättre...
Nå. En osoven natt klarar man nog av och vi körde iland sju på morgonen med rödsprängda knivhugg till ögon. Styrde fören mot Hotell Viru och åt frukost där. Dom har ett jätteurval! Rekommenderas. Efter det åkte vi till Lasnamäe köpcenter och fördrev tiden med att jämföra priser på Prisma. Sedan blev det dags för lastning av dom flytande varorna som vi hade förhandsbeställt, och paketbilen blev en aning nedlastad.
Nu var det redan eftermiddag och vi åkte till köpcentret nära hamnen och parkerade bilen där, för att ta oss till centrum och gamla stan till fots. Kollade lite kläder, åt en bit mat och gick tillbaka till köpcentret. Gick ännu in där före det var dags att checka in till båten på nytt.
Då vi kom till bilen tittade jag ner i marken vid passagerardörren och funderade vad det var för glasbitar på marken, tittar upp och blev så paff som jag tror att jag aldrig förr blivit. "Men va satan" utbrast jag och började darra i hela kroppen. Nåt jävla slödder (ursäkta ordvalet) hade slagit in rutan på passagerardörren på den lånade bilen. Vi utbrast igen några opublicerbara ord båda två och tankarna for omkring i huvudet som en tornado. Först trodde vi att inget var stulet, men märkte sedan att min ryggsäck och Monicas 10 år gamla ekokass från just Estland var borta. Men INTE min Samsung-padda. Kanske slöddret blev avbrutet i jobbet. I ryggsäcken fanns ett par smutsiga trosor, ett par rena trosor, en t-skjorta, necessär, årets almanacka men också vår resebokning. I Monicas ekokass fanns ett par smutsiga strumpor, en avdankad jumper och en tandborste. Inget av värde således fick tjuven/tjuvarna med sig. Om dom nu inte har ett tycke för smutsiga trosor eller hormontabletter mot övergångsbesvär.
Ringde snuten som aldrig kom. Och mera tid hade vi inte på oss att vänta på bylingarna. Vi körde till hamnen och tur att bokningssystemet är datoriserat och vi kunde checka in på namnen. Det var lite dragigt i bilen... Snutarna ringde faktiskt tillbaka och sade att vi kan lika bra göra brottsanmälan hemma i Finland.
Väl ombord fick vi hjälp av däcksarna som med Viking Line tejp och plast fixade en jättefin provisorisk ruta. Sådant jobb var vardagsmat för dom och sade att dethär gör dom så gott som dagligen. Bedrövligt, säger jag!
Min tro på att människan är god har fått sig en törn. Jag är också en godtrogen person och vill tro på just det att människan är god. Men jag har nog fel, utan att för den skull generalisera. Och det att jag i min enfald tänker att såntdär aldrig händer mig, har också fått sig en törn. Man är tydligen tvungen att ständigt vara misstänksam mot allt och alla. Och att gardera sig mot det onda i denna galna värld. Gillar inte läget!
Men vi är vid liv. Inget av värde är borta och bilrutan kan fixas. Men. Även om kroppen är hel och det hela är rätt så världsligt, är min själ en smula sönder. Tyvärr.
I väntan på ett sjudundrande kalas. Det satsar vi på och dricker skumvin med andakt, eller hur?
söndag 30 december 2012
torsdag 27 december 2012
Premiär
Julen kom och julen gick. Inga som helst svårigheter med att acklimatisera mig till vardagen. Ganska skönt egentligen. Resten av året ska jag förbereda mig mentalt på att brådskan sätter igång tvärt efter årsskiftet. Löneårsredovisningar, bokslut, skattedeklarationer mm. kommer livet för det mesta att bestå av följande fyra månader. Ja förutom att jag däremellan skall fira födelsedag. Med besked har jag tänkt :) Och hoppas innerligen att många vill fira med mig.
Men till rubrikens premiär. Tilda har för första gången tuttat med farmor och farfar. Och är inte det mysigt att ha en snusande baby nära, så säg. Längesedan vi har haft en så liten nattgäst. Rätt så lugnt förlöpte natten och mot morgonen fick hon komma i vår säng och gosa ett tag. Mysfaktorn var på topp. Lite vaknade hon till under natten, men blev genast nöjd då hon fick nappen i mun. Lite trött farmor följande dag för det är inte precis igår jag höll på och mixtrade med tuttflaskor, nappar och sånt om nätterna. Men hon får gärna komma på nytt och jag har på känn att det är nåt hon kommer att göra också. Guldklimp är ordet.
Okej okej. Jag ska inte skriva mera om det nu, för ni tröttnar väl.
Oberoende är jag i väntan på att hon kommer på nytt och övernattar.
Men till rubrikens premiär. Tilda har för första gången tuttat med farmor och farfar. Och är inte det mysigt att ha en snusande baby nära, så säg. Längesedan vi har haft en så liten nattgäst. Rätt så lugnt förlöpte natten och mot morgonen fick hon komma i vår säng och gosa ett tag. Mysfaktorn var på topp. Lite vaknade hon till under natten, men blev genast nöjd då hon fick nappen i mun. Lite trött farmor följande dag för det är inte precis igår jag höll på och mixtrade med tuttflaskor, nappar och sånt om nätterna. Men hon får gärna komma på nytt och jag har på känn att det är nåt hon kommer att göra också. Guldklimp är ordet.
Okej okej. Jag ska inte skriva mera om det nu, för ni tröttnar väl.
Oberoende är jag i väntan på att hon kommer på nytt och övernattar.
måndag 24 december 2012
Gronsk Pyk!
Tänkte informera er om att det är julafton idag. I synnerhet påminner jag henne som jag talade i telefon med igår, som var en dag för tidigt i farten med julafton. Men bättre så än att vara försent ute och missa hela julsvängen.
Det har snöat inatt. Surprise, eller hur? Vi har badat julmorgonbastu och ätit frukost. Dagen har inte riktigt grytt ännu. I radion enbart julsånger. En helt vanlig julaftonsmorgon i det Axenska residenset. Skall ta itu med skinkgriljering och tolv-tiden kommer "barnen" på risgrynsgröt med mandel i fast vi alla redan är gifta :) Sedan blir det julkyrka även om jag, som ni vet inte hör till kyrkan. Det finns tro och sedan finns det tro och var och en blir salig på sin tro. Ajjoo. Skall se på julfreden från Åbo i tv också.
Firar sedan med unga familjen och sonhustruns far och syskon med tillkommande. Det blir bra!
Ja vad återstår annat än att önska Gronsk Pyk på Kalle Anka-maner till alla och envar jämnt fördelat.
I väntan på julefrid.
Det har snöat inatt. Surprise, eller hur? Vi har badat julmorgonbastu och ätit frukost. Dagen har inte riktigt grytt ännu. I radion enbart julsånger. En helt vanlig julaftonsmorgon i det Axenska residenset. Skall ta itu med skinkgriljering och tolv-tiden kommer "barnen" på risgrynsgröt med mandel i fast vi alla redan är gifta :) Sedan blir det julkyrka även om jag, som ni vet inte hör till kyrkan. Det finns tro och sedan finns det tro och var och en blir salig på sin tro. Ajjoo. Skall se på julfreden från Åbo i tv också.
Firar sedan med unga familjen och sonhustruns far och syskon med tillkommande. Det blir bra!
Ja vad återstår annat än att önska Gronsk Pyk på Kalle Anka-maner till alla och envar jämnt fördelat.
I väntan på julefrid.
fredag 21 december 2012
21.12.2012
Ingen har väl undgått nyheten om att världen, enligt maya-kalendern skulle/skall gå under idag 21.12.2012. Ganska stillsamt har det varit hela dagen. Men jag vet ju inte heller hur det går till då världen går under. Kanske så som i Asterix att himlen ramlar över oss medan Trubadurix spelar " Närmare gud till dig". Nåväl. Än finns det några timmar kvar av dethär magiska datumet. Och ännu flera timmar i en annan del av världen. Och det hela kanske börjar just i Sydamerika. Vem vet. Det visar sig, sa Vigge. För att citera en hädangången farbror i byn. Respekt för den krigsveteranen som var i främsta linjen.
Nu är det så att jag är en fatalist. Det som händer, det bara händer och jag kan på intet sätt påverka det. Så om det blir undergång, låt det då bli mitt öde. Fast jag tror nog inte ett skvatt på att jag ska möta just det ödet. Nej det gör jag inte. Men jag har förstått att många i världen är övertygade om att denna undergång kommer att ske. Det är deras övertygelse. Respekt för det. Men det börjar vara lite bråttom...
Med åren har jag på nåt vis blivit mera bekant med att jag en dag ska dö. Rent ut sagt. Jag och alla andra ska göra det. Det som känns jobbigt är att ta farväl. Avskyr överlag att ta farväl. Även om jag vet med 99% säkerhet att jag kommer att träffa personerna igen. Och då menar jag här på jorden. Att säga hej då åt vänner som varit på besök hos oss och skall åka tillbaka till sitt känns alltid lika jobbigt. Eller att göra stugan på Moderholm vinterklar och låsa dörren är också en oändlig pina. Blir helt enkelt gråtmild av att ta farväl. Är inte så säker på att jag efter döden kommer till en himmel, där alla andra "döda" också finns. Nej det eviga livet tror jag helt enkelt inte på. Men det är min tro. Respekt för det.
Jag har ett organdonationskort i min plånbok. Jag har också skrivit ner hur min begravning ska gå till. Om det nu har nån betydelse sen mera. Men just nu känns det betydelsefullt. Dels för att jag inte är medlem i den evangelisk-lutherska kyrkan och dels för att jag utan vidare vill att min aska ska spridas för vinden i havet. Precis som vi gjorde med Tintin-hunden. Uffe tycker att jag är smått vansinnig då jag funderar på såna saker. Det gör inte jag. Respekt för min vilja, familjen min!
I väntan på julefrid.
Nu är det så att jag är en fatalist. Det som händer, det bara händer och jag kan på intet sätt påverka det. Så om det blir undergång, låt det då bli mitt öde. Fast jag tror nog inte ett skvatt på att jag ska möta just det ödet. Nej det gör jag inte. Men jag har förstått att många i världen är övertygade om att denna undergång kommer att ske. Det är deras övertygelse. Respekt för det. Men det börjar vara lite bråttom...
Med åren har jag på nåt vis blivit mera bekant med att jag en dag ska dö. Rent ut sagt. Jag och alla andra ska göra det. Det som känns jobbigt är att ta farväl. Avskyr överlag att ta farväl. Även om jag vet med 99% säkerhet att jag kommer att träffa personerna igen. Och då menar jag här på jorden. Att säga hej då åt vänner som varit på besök hos oss och skall åka tillbaka till sitt känns alltid lika jobbigt. Eller att göra stugan på Moderholm vinterklar och låsa dörren är också en oändlig pina. Blir helt enkelt gråtmild av att ta farväl. Är inte så säker på att jag efter döden kommer till en himmel, där alla andra "döda" också finns. Nej det eviga livet tror jag helt enkelt inte på. Men det är min tro. Respekt för det.
Jag har ett organdonationskort i min plånbok. Jag har också skrivit ner hur min begravning ska gå till. Om det nu har nån betydelse sen mera. Men just nu känns det betydelsefullt. Dels för att jag inte är medlem i den evangelisk-lutherska kyrkan och dels för att jag utan vidare vill att min aska ska spridas för vinden i havet. Precis som vi gjorde med Tintin-hunden. Uffe tycker att jag är smått vansinnig då jag funderar på såna saker. Det gör inte jag. Respekt för min vilja, familjen min!
I väntan på julefrid.
tisdag 18 december 2012
Julkort och annat juligt
På nåt vis märks det att det lackar mot jul. Åtminstone på Citymarket idag. Konstigt va? Vi har varit två dagar i Åbo, för det obligatoriska julhandlandet. Nej. Jag kan inte göra sånt typ i oktober, även om jag önskar att jag hade den förmågan. Nåväl. Julklappsinköpen var enkla. Kanske för att det inte är i så stora mängder, utan bara dom närmaste blir ihågkomna på det sättet. Mamma fick en julros i en fin glaskruka och pappa fick fingervantar utan toppar, såsom han önska, eftersom han fryser om händerna. Även inomhus.
Så mycket mathandel blev det inte heller eftersom vi firar kollektivt hos son och sonhustru. Och då är det knytkalas som gäller. Det är fint. Kan inte påstå att jag skulle stressa för julen. Den kommer och den går. Allra helst skulle jag befinna mig på nån trevlig resa istället, får jag iallafall lov att tillstå. Men så är det inte nu och då tar jag skeden i vacker hand och firar med dom andra. Jag får väl ta det som det är. Och se van ut.
Julkort har jag inte skickat i år. Betalade in en summa pengar till SEY istället. Och det känns hur bra som helst. Ni är alla i tankarna ändå. Ett sänt eller osänt julkort spelar ingen roll. Love you all anyway :) Lika liten roll spelar det för mig, om jag sätter ett ljus vid en gravsten i juletid, där det står namn på nära och kära som lämnat jordelivet. Och ännu mindre roll spelar det för dom som vilar där under. Tänker på dom ofta och jag saknar dom varken mer eller mindre oberoende gravljus eller inte. Sådana saker är ytterst personliga och ingen har rätt att döma i det fallet. Jag tittar på fotografierna på skänken och kommer ihåg dom på andra sätt än genom en tanke vid gravstenen. Det är heller inget jag direkt kopplar ihop med julen. Dom är med året runt. Såklart.
Så många tycker så olika. Citerar igen en gång den lilla flickan som uttryckte sig så. Och ack så rätt hon hade. Då som nu. Respekt. Det behövs.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt.
I väntan på frid. Och en ny dag med ny nåd.
Så mycket mathandel blev det inte heller eftersom vi firar kollektivt hos son och sonhustru. Och då är det knytkalas som gäller. Det är fint. Kan inte påstå att jag skulle stressa för julen. Den kommer och den går. Allra helst skulle jag befinna mig på nån trevlig resa istället, får jag iallafall lov att tillstå. Men så är det inte nu och då tar jag skeden i vacker hand och firar med dom andra. Jag får väl ta det som det är. Och se van ut.
Julkort har jag inte skickat i år. Betalade in en summa pengar till SEY istället. Och det känns hur bra som helst. Ni är alla i tankarna ändå. Ett sänt eller osänt julkort spelar ingen roll. Love you all anyway :) Lika liten roll spelar det för mig, om jag sätter ett ljus vid en gravsten i juletid, där det står namn på nära och kära som lämnat jordelivet. Och ännu mindre roll spelar det för dom som vilar där under. Tänker på dom ofta och jag saknar dom varken mer eller mindre oberoende gravljus eller inte. Sådana saker är ytterst personliga och ingen har rätt att döma i det fallet. Jag tittar på fotografierna på skänken och kommer ihåg dom på andra sätt än genom en tanke vid gravstenen. Det är heller inget jag direkt kopplar ihop med julen. Dom är med året runt. Såklart.
Så många tycker så olika. Citerar igen en gång den lilla flickan som uttryckte sig så. Och ack så rätt hon hade. Då som nu. Respekt. Det behövs.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt.
I väntan på frid. Och en ny dag med ny nåd.
tisdag 11 december 2012
Förnöjsamhet
Tvättat och vikt lakan ikväll. Nej jag manglar inte. Borstat hundarna har jag också. Jag håller mig till dealen med Uffe. Vi har ätit siskonkorvsoppa till middag. En helt vanlig tisdagsafton i Norrskogen.
Läser på FB att Pargas stads fullmäktigemöte har börjat kl. 10.00. idag och att det höll på ännu kl. 16.30. enligt ÅU-reportern. Då hade man just börjat behandla budgeten för social- och hälsovården och ännu var hela Malmkullapaketet kvar. Vete katten hur länge dom har suttit och manglat. Vilken tur att man istället för att sitta där och höra på talare efter talare, fått fira skymning en helt vanlig tisdagsafton i Norrskogen. Jag har som sagt varit på mitt allra sista "kommunala" möte igårkväll och ni ska veta att jag är nöjd över den saken. Allt har sin tid. Så är det.
Men för att inte behöva lida av mötesabstinens, har jag ett antal föreningar att sätta min energi på. Och vad roligt att inte till punkt och pricka vara låst vid lagar och förordningar, såsom det är i den kommunala förvaltningen. Finns liksom mera rum för kreativitet.
Därutöver blir det helt vanliga aftnar i Norrskogen. Med lakanstvätt. Med hundborstning. Med siskonkorvsoppa. Och en hel del kreativitet. Även i Norrskogen. Och vem vet; kanske jag en vacker dag börjar mangla. Men det ska nog vara en jättevacker dag då.
Förnöjsamhet är en dygd. Nåjo. Jag vet att det heter att sparsamhet är en dygd, men jag tycker det passar bra in på förnöjsamhet också. Dessutom är det lite tråkigt att alltid vara sparsam ;) Men förnöjsam vill jag definitivt vara.
I väntan på onsdagsafton. Då ska jag på två möten :D
Läser på FB att Pargas stads fullmäktigemöte har börjat kl. 10.00. idag och att det höll på ännu kl. 16.30. enligt ÅU-reportern. Då hade man just börjat behandla budgeten för social- och hälsovården och ännu var hela Malmkullapaketet kvar. Vete katten hur länge dom har suttit och manglat. Vilken tur att man istället för att sitta där och höra på talare efter talare, fått fira skymning en helt vanlig tisdagsafton i Norrskogen. Jag har som sagt varit på mitt allra sista "kommunala" möte igårkväll och ni ska veta att jag är nöjd över den saken. Allt har sin tid. Så är det.
Men för att inte behöva lida av mötesabstinens, har jag ett antal föreningar att sätta min energi på. Och vad roligt att inte till punkt och pricka vara låst vid lagar och förordningar, såsom det är i den kommunala förvaltningen. Finns liksom mera rum för kreativitet.
Därutöver blir det helt vanliga aftnar i Norrskogen. Med lakanstvätt. Med hundborstning. Med siskonkorvsoppa. Och en hel del kreativitet. Även i Norrskogen. Och vem vet; kanske jag en vacker dag börjar mangla. Men det ska nog vara en jättevacker dag då.
Förnöjsamhet är en dygd. Nåjo. Jag vet att det heter att sparsamhet är en dygd, men jag tycker det passar bra in på förnöjsamhet också. Dessutom är det lite tråkigt att alltid vara sparsam ;) Men förnöjsam vill jag definitivt vara.
I väntan på onsdagsafton. Då ska jag på två möten :D
söndag 9 december 2012
Lutfisk
"Har du nångång funderat om nätterna på vem och hur man har kommit på dethär med lutfisk", frågar Uffe vid matbordet. "Nej faktiskt inte, även om jag om nätterna har avhandlat det mesta". Och tar åt mig mera av det goda. Mannen håller sig till potatis, ärter och vitsås ;)
Antingen tycker man om lutfisk eller så gör man det inte. Tror inte heller att det går att lära sig att tycka om det. Eller vad tror ni?
I barndomshemmet fanns det alltid lutfisk på julbordet. Och jag har på känn att jag alltid har tyckt om det, vad jag kan minnas. Pappa roade sig t.o.m. med att luta fisken själv ibland, och det var ett projekt för sig, kan jag säga. Längesedan nu.
Nu finns det inte lutfisk på vårt julbord mera. För ingen vill ha det. Ja utom jag och sonhustrun. Så det blir att äta det före julen, eller efter, eller hur man nu vill.
För övrigt är jag inte riktigt nån julmänniska. Det är så förbaskat överdrivet på nåt vis. Facebook-uppdateringar om hur skåpen är städade och leverlådorna gräddade och you name it. Såklart får var och en välja vad man gör julen till. För egen del blir det nog inga skåp städade, bara för att det är jul. (På riktigt borde dom städas). Lådorna köper jag av en lokal restauratör, för dom är jättegoda. Men jag köper inga jättemängder, för hur skulle man orka äta mer än vanligt? Visst är det trevligt att sitta till bords med släkten, äta gott och ha det mysigt, men att jag skulle få nånslags stress av att umgås med dom nära och kära, då det är jul, ids jag inte belasta mig själv och andra med. Kanske lite själviskt tänkt och jag poängterar att det är min syn på ståhejet. Var och en gör som var och en vill. Live and let live!
På tal om att städa, som är spilld kvinnokraft, har vi en deal min man och jag. Hundarna fäller päls just nu i mängder och mannen påstår att det inte lönar sig att städa före man har borstat dom. Dealen är den att jag borstar dagligen och han städar. Jag är nog en affärskvinna tycker jag, för bättre deal kan man väl inte affära sig till.
Så i väntan på att dammvippan och hundborsten går heta. Det sistnämnda har redan skett idag. Det bara glöder om Furminatorn (en slags jättebra hundborste).
Antingen tycker man om lutfisk eller så gör man det inte. Tror inte heller att det går att lära sig att tycka om det. Eller vad tror ni?
I barndomshemmet fanns det alltid lutfisk på julbordet. Och jag har på känn att jag alltid har tyckt om det, vad jag kan minnas. Pappa roade sig t.o.m. med att luta fisken själv ibland, och det var ett projekt för sig, kan jag säga. Längesedan nu.
Nu finns det inte lutfisk på vårt julbord mera. För ingen vill ha det. Ja utom jag och sonhustrun. Så det blir att äta det före julen, eller efter, eller hur man nu vill.
För övrigt är jag inte riktigt nån julmänniska. Det är så förbaskat överdrivet på nåt vis. Facebook-uppdateringar om hur skåpen är städade och leverlådorna gräddade och you name it. Såklart får var och en välja vad man gör julen till. För egen del blir det nog inga skåp städade, bara för att det är jul. (På riktigt borde dom städas). Lådorna köper jag av en lokal restauratör, för dom är jättegoda. Men jag köper inga jättemängder, för hur skulle man orka äta mer än vanligt? Visst är det trevligt att sitta till bords med släkten, äta gott och ha det mysigt, men att jag skulle få nånslags stress av att umgås med dom nära och kära, då det är jul, ids jag inte belasta mig själv och andra med. Kanske lite själviskt tänkt och jag poängterar att det är min syn på ståhejet. Var och en gör som var och en vill. Live and let live!
På tal om att städa, som är spilld kvinnokraft, har vi en deal min man och jag. Hundarna fäller päls just nu i mängder och mannen påstår att det inte lönar sig att städa före man har borstat dom. Dealen är den att jag borstar dagligen och han städar. Jag är nog en affärskvinna tycker jag, för bättre deal kan man väl inte affära sig till.
Så i väntan på att dammvippan och hundborsten går heta. Det sistnämnda har redan skett idag. Det bara glöder om Furminatorn (en slags jättebra hundborste).
onsdag 5 december 2012
Tilda Emilia
Idag är det ingen normipäivä. Idag går diskussionerna ut på dadada, tatata. Idag är det farmor-barnbarn-dag. Kanske det finns en sådan internationell dag också, liksom det finns kanelbullens dag och alla möjliga andra påhitt, som ska firas. Men utöver dadada, tatata är det också en dag som vi pratar enbart finska, Tilda och jag. Kanske hon nångång i framtiden gagnas av att åtminstone få höra lite finska, då den saken är rätt så begränsad här i skärgården.
Just nu sover hon sött ute i vagnen och jag passar på att blogga lite. Sedan blir det lunch och mera dadada, tatata och finska. Jag kan nog inget annat säga än att dethär med barnbarn är en gudagåva, eller vad man nu ska kalla det. Och vad privilegierade vi är att ha den unga familjen här i samma by. Vi får på nära håll följa med hur hon utvecklas och herreminjee med vilken racerfart det händer.
Det är annorlunda med barnbarn än med egna barn. Eller rättare sagt eget barn. Jag hade gärna haft flera barn, men det är inget man kan beställa på postorder. Kommer det inte, så kommer det inte. Så är det nu bara. Jag är glad för gossen som nu är en man. Såklart att jag är glad. Och nu har vi Tilda att vara glad för.
Oj! Nu är hon vaken. Hej då. Vi hörs!
I väntan på...ja vad. Jultomten?
Just nu sover hon sött ute i vagnen och jag passar på att blogga lite. Sedan blir det lunch och mera dadada, tatata och finska. Jag kan nog inget annat säga än att dethär med barnbarn är en gudagåva, eller vad man nu ska kalla det. Och vad privilegierade vi är att ha den unga familjen här i samma by. Vi får på nära håll följa med hur hon utvecklas och herreminjee med vilken racerfart det händer.
Det är annorlunda med barnbarn än med egna barn. Eller rättare sagt eget barn. Jag hade gärna haft flera barn, men det är inget man kan beställa på postorder. Kommer det inte, så kommer det inte. Så är det nu bara. Jag är glad för gossen som nu är en man. Såklart att jag är glad. Och nu har vi Tilda att vara glad för.
Oj! Nu är hon vaken. Hej då. Vi hörs!
I väntan på...ja vad. Jultomten?
söndag 2 december 2012
Roligt och mera roligt
Oj jäklar vilken skojig fest det var igår! Den lever jag länge på. Såå roligt att jutta med gamla vänner och bekanta. Liksom hur kul som helst :) Där ser man att ett enkelt arrangemang räcker till för det är ju människorna som gör festen till vad den nu sen blir. Jag hade faktiskt jätteroligt.
Lite småsegt idag, men här låter vi inga sorger vila, för snart ska jag iväg till hamnen och stiga ombord på sensuella Isabella. The show must and will go on.
I väntan på tangobaren och några karaoketrudelutter. Eventuellt Hopeinen kuu eller så ;)
Lite småsegt idag, men här låter vi inga sorger vila, för snart ska jag iväg till hamnen och stiga ombord på sensuella Isabella. The show must and will go on.
I väntan på tangobaren och några karaoketrudelutter. Eventuellt Hopeinen kuu eller så ;)
lördag 1 december 2012
Äventyr på g
Jasså första december. Sitter på Mergus in mot stan. Ska ikväll på Kåren-reunion och imorgonkväll på kryssning för att fira bästaste vännen som fyller ett halvt sekel. Så ni förstår att det är mycke nu. Men det brukar vara det såhär i juletider. Stormen har bedarrat och världen är vit.
Berättar mera om dom kommande strapatserna. Sen. Ifall jag nu klarar av alltihopa och är vid god vigör. Om inte förr, så senare.
Hade, sa norrmannen och jag.
I väntan på god vigör.
Berättar mera om dom kommande strapatserna. Sen. Ifall jag nu klarar av alltihopa och är vid god vigör. Om inte förr, så senare.
Hade, sa norrmannen och jag.
I väntan på god vigör.
torsdag 29 november 2012
Sticka, snacka o dricka kaffe
Ikväll ska jag gå på stick-café. För att göra nåt som jag tror är vettigt. Har en halvfärdig stickning, som jag eventuellt kan tänkas få färdig om jag deltar i den lokala krogens nya aktivitet. Breddar samtidigt på det sociala livet.
Det kommunala beslutsfattandet är slut för min del. Ett möte kvar. Tjugo år är säkert alldeles tillräckligt. Tunga beslut har man varit med om att ta, men samtidigt har jag också lärt mig mekanismerna i det kommunala beslutsfattandet. Och att förvaltningen har inga känslor. På gott och ont. Är dock tvungen att säga att det nog var betydligt roligare och mera givande under den tiden då Houtskär var en självständig kommun. Man var närmare medborgarna och det var faktiskt de folkvalda som beslöt om saker och ting. Dessutom kan man nog inte tala om nån partipolitik på den tiden. Nu är det tjänstemännen som har en betydligt bredare beslutanderätt. På gott och ont.
Så nu ska jag satsa på att vara mera aktiv inom den tredje sektorn och sedan ska jag delta i stick-caféet. För att jag vill och för att jag egentligen gillar att sticka, men inte riktigt hittat tid för det. Hoppas andra också nappar på det.
Nå nu vet ni det.
I väntan på fiiina stickade kreationer :)
Det kommunala beslutsfattandet är slut för min del. Ett möte kvar. Tjugo år är säkert alldeles tillräckligt. Tunga beslut har man varit med om att ta, men samtidigt har jag också lärt mig mekanismerna i det kommunala beslutsfattandet. Och att förvaltningen har inga känslor. På gott och ont. Är dock tvungen att säga att det nog var betydligt roligare och mera givande under den tiden då Houtskär var en självständig kommun. Man var närmare medborgarna och det var faktiskt de folkvalda som beslöt om saker och ting. Dessutom kan man nog inte tala om nån partipolitik på den tiden. Nu är det tjänstemännen som har en betydligt bredare beslutanderätt. På gott och ont.
Så nu ska jag satsa på att vara mera aktiv inom den tredje sektorn och sedan ska jag delta i stick-caféet. För att jag vill och för att jag egentligen gillar att sticka, men inte riktigt hittat tid för det. Hoppas andra också nappar på det.
Nå nu vet ni det.
I väntan på fiiina stickade kreationer :)
tisdag 27 november 2012
Fru Axén
Godafton. Ska blogga lite grann. Om tidigare livsskeden. Om det nu intresserar. Och gör det inte det, så finns det inget som säger att ni måste läsa. Vad mig anbelangar är det hälsosamt att träna minnet lite. Nejnej. Bara demens light än så länge. Fast idag glömde jag att jag skulle till butiken efter jobbet och fick fara tillbaka för att handla. Närmast kattmat. För dom äter som hästar nu då det ska till och bli vinter och det fanns inget hemma att stoppa i munnen på dom. (Här brukar min man säga: det finns sparvar på backan). Men tänka sig att det också fastnade oskalade räkor och en tub majonnäs i shoppingkorgen. Jag har lyxat till vardagen med gott samvete.
I dessa dagar för 27 år sedan började jag heta Axén istället för Pettersson. Hujedamej så åren går. Vi tyckte helt enkelt båda två att det nog var dags att gifta sig efter ett lååångt liv tillsammans, dvs. lite på ett år. Tihi tänker jag nu. Men så tänkte vi då. Sagt och gjort. Vi var överens om att det inte skulle bli något stort bröllop, utan en enkel vigsel med föräldrar, vittnen och goldisen Freddie på Moderholm. Pappa erbjöd sig nog att ordna till med bröllop, men tji fick han, för så skulle det inte gå till. Datumet bestämdes till lördag 30.11.1985 och vi skulle vigas av dåvarande prästen i Houtskär, Anders Laxell.
Marken var snötäckt och det var några minusgrader och plattlugnt dendär dagen. Ingen is ännu då på vattnen, så att komma till och från holmen förlöpte utan problem med vår dåvarande skuta "Kaparen". Prästen skulle komma med egen båt från Näsby och om jag minns rätt skulle han vara på plats vid tolv-tiden. Elva-tiden ringer trådtelefonen och brudgummen svarar glatt: "Moderholm". "Troubles, troubles" hörs det i andra ändan. Prästen hade fått motorstopp i Näsbyviken och omöjligt att få motorn igång på nytt. Plan B togs i bruk. Brudgummen klädde på sig overallen över kostymen, drog en mössa på huvudet och begav sig över till Hönsnäs för att hämta prästen därifrån. Lite försenade kunde vi sätta igång med ceremonin och det blev jättefint alltihopa. Mamma hade ordnat med mat och kaffe och vi hade det riktigt trevligt. Och gifta blev vi trots lite trubbel. Och nu har det gått 27 år. Med därtillhörande ups and downs, för sånt förekommer nog i dom flesta förhållanden. Skulle jag vilja påstå och dessutom säga: har jag rätt eller har jag rätt. Livet är rätt så lugnt nu. Och sockret på botten heter Tilda Emilia. Farmors och farfars efterrätt.
Men vet ni, några dagar före vi skulle vigas, fick min mamma beskedet att min mommo hade fått en stroke. För mamma var det en omöjlig tanke att vara tvungen att backa ur från sin dotters (och svärsons) dag, så hon höll god min och berättade det först följande vecka. Ganska strongt av henne att kunna samla sig så pass mycket. Men det är hon i ett nötskal; alltid lika lugn och sansad. Nå, mommo levde i några år efter dethär, om än på ett vårdhem.
Det är roligt att minnas och dethär var dagens kria. Enjoy! Or don´t. Your choice ;)
I väntan på snön. NOT! Våren heter det. Juh!
I dessa dagar för 27 år sedan började jag heta Axén istället för Pettersson. Hujedamej så åren går. Vi tyckte helt enkelt båda två att det nog var dags att gifta sig efter ett lååångt liv tillsammans, dvs. lite på ett år. Tihi tänker jag nu. Men så tänkte vi då. Sagt och gjort. Vi var överens om att det inte skulle bli något stort bröllop, utan en enkel vigsel med föräldrar, vittnen och goldisen Freddie på Moderholm. Pappa erbjöd sig nog att ordna till med bröllop, men tji fick han, för så skulle det inte gå till. Datumet bestämdes till lördag 30.11.1985 och vi skulle vigas av dåvarande prästen i Houtskär, Anders Laxell.
Marken var snötäckt och det var några minusgrader och plattlugnt dendär dagen. Ingen is ännu då på vattnen, så att komma till och från holmen förlöpte utan problem med vår dåvarande skuta "Kaparen". Prästen skulle komma med egen båt från Näsby och om jag minns rätt skulle han vara på plats vid tolv-tiden. Elva-tiden ringer trådtelefonen och brudgummen svarar glatt: "Moderholm". "Troubles, troubles" hörs det i andra ändan. Prästen hade fått motorstopp i Näsbyviken och omöjligt att få motorn igång på nytt. Plan B togs i bruk. Brudgummen klädde på sig overallen över kostymen, drog en mössa på huvudet och begav sig över till Hönsnäs för att hämta prästen därifrån. Lite försenade kunde vi sätta igång med ceremonin och det blev jättefint alltihopa. Mamma hade ordnat med mat och kaffe och vi hade det riktigt trevligt. Och gifta blev vi trots lite trubbel. Och nu har det gått 27 år. Med därtillhörande ups and downs, för sånt förekommer nog i dom flesta förhållanden. Skulle jag vilja påstå och dessutom säga: har jag rätt eller har jag rätt. Livet är rätt så lugnt nu. Och sockret på botten heter Tilda Emilia. Farmors och farfars efterrätt.
Men vet ni, några dagar före vi skulle vigas, fick min mamma beskedet att min mommo hade fått en stroke. För mamma var det en omöjlig tanke att vara tvungen att backa ur från sin dotters (och svärsons) dag, så hon höll god min och berättade det först följande vecka. Ganska strongt av henne att kunna samla sig så pass mycket. Men det är hon i ett nötskal; alltid lika lugn och sansad. Nå, mommo levde i några år efter dethär, om än på ett vårdhem.
Det är roligt att minnas och dethär var dagens kria. Enjoy! Or don´t. Your choice ;)
I väntan på snön. NOT! Våren heter det. Juh!
måndag 26 november 2012
Måndag
Jo att det är måndag. Om en månad är det annandag jul och sedan är det strax midsommar.
Jo att jag har inte sovit inatt. Åtminstone inte tillräckligt. Kanske jag fortfarande är upprymd efter 50-årskalaset. Det kan bli så ibland. Men tajmingen har jag lyckats med denna måndag; jag har just varit på lunch, om en kvart går jag på massage och sedan över till Korpo till frissan. Det är väl det som kallas för Tyky-dag. Eller? Men jag är nog fysiskt närvarande på jobbet och jag har faktiskt postat ett brev idag. Är det tillräckligt presterat en måndag som denna, frågar jag chefen. Jadå säger hon. Tillmötesgående som hon ju är.
Anyway. Life is still quite good.
I väntan på massagen.
Jo att jag har inte sovit inatt. Åtminstone inte tillräckligt. Kanske jag fortfarande är upprymd efter 50-årskalaset. Det kan bli så ibland. Men tajmingen har jag lyckats med denna måndag; jag har just varit på lunch, om en kvart går jag på massage och sedan över till Korpo till frissan. Det är väl det som kallas för Tyky-dag. Eller? Men jag är nog fysiskt närvarande på jobbet och jag har faktiskt postat ett brev idag. Är det tillräckligt presterat en måndag som denna, frågar jag chefen. Jadå säger hon. Tillmötesgående som hon ju är.
Anyway. Life is still quite good.
I väntan på massagen.
onsdag 21 november 2012
Moderna grunkor
Jag är urusel på dethär med olika tekniska prylar. Jag använder sådana varje dag, men så fort nåt krånglar vet jag absolut inte vad jag ska göra. Nu talar jag närmast om prylar typ datorer, paddor, telefoner, skannrar osv. Det värsta är att jag egentligen inte alls intresserar mig för hur och varför dom fungerar. Jag vill bara att grunkorna ska fungera utan problem. Sådesså.
Igårkväll skulle min man lära mig att använda skannern. Jag är medlem i en sluten facebook-grupp och det var dit jag skulle skanna in gamla och lite nyare foton och dokument. Sagt och gjort. Vi satte oss vid skrivbordet tillsammans med alla grunkor och varsin kopp kaffe. Mannen sade bestämt: nu ska du vara tyst och höra på och göra som jag säger och inget annat. Jag är lite dålig på det. Vill ju inflika mina egna idéer också. Även om det är sånt jag ingenting vet om. Och det gjorde jag också nu. Och kan ni tänka er; fast min man är väldigt tålmodig och brusar upp mycket sällan, så just vid dessa tillfällen blir han alldeles galen på mig då jag inte kan vara tyst och lyda. Dessutom har jag inget tålamod då jag borde vänta på att datorn processerar nåt färdigt. Nej ser ni, då är jag helt enkelt tvungen att trycka och pilla på allehanda knappar och nipplar. Vid det skedet är mannen högröd i ansiktet och nästan ropar SLUTA!
Tihi :)) Nå det lyckades till slut. Och alla var alldeles utmattade. Även hundarna. Men jag lärde mig, med viss fördröjning pga mina kommentarer och tålamodet. Fick bilderna och dokumenten skannade. Men ack och ve då jag skulle ladda upp dom i facebook, så krånglade den saken, så till den milda grad, att jag såg det som klokast att stänga av samtliga apparater och gå och lägga mig. Risken var överhängande att jag nämligen skulle ha kastat ut alltihopa genom fönstret och det vet ju alla hur råddigt och besvärligt det hade blivit.
Det första jag gjorde på morgonen, lugn och utvilad, var att starta datorn och ladda upp dom förbaskade bilderna och dokumenten. Och kas kummaa: njema problema. Och nu är dom där! Tänk vad det hade harmat om jag slängt allt utåt backan. Dragigt skulle det också ha blivit. För givetvis hade jag låtit bli att öppna fönstret.
I väntan på mera givande lektioner.
Igårkväll skulle min man lära mig att använda skannern. Jag är medlem i en sluten facebook-grupp och det var dit jag skulle skanna in gamla och lite nyare foton och dokument. Sagt och gjort. Vi satte oss vid skrivbordet tillsammans med alla grunkor och varsin kopp kaffe. Mannen sade bestämt: nu ska du vara tyst och höra på och göra som jag säger och inget annat. Jag är lite dålig på det. Vill ju inflika mina egna idéer också. Även om det är sånt jag ingenting vet om. Och det gjorde jag också nu. Och kan ni tänka er; fast min man är väldigt tålmodig och brusar upp mycket sällan, så just vid dessa tillfällen blir han alldeles galen på mig då jag inte kan vara tyst och lyda. Dessutom har jag inget tålamod då jag borde vänta på att datorn processerar nåt färdigt. Nej ser ni, då är jag helt enkelt tvungen att trycka och pilla på allehanda knappar och nipplar. Vid det skedet är mannen högröd i ansiktet och nästan ropar SLUTA!
Tihi :)) Nå det lyckades till slut. Och alla var alldeles utmattade. Även hundarna. Men jag lärde mig, med viss fördröjning pga mina kommentarer och tålamodet. Fick bilderna och dokumenten skannade. Men ack och ve då jag skulle ladda upp dom i facebook, så krånglade den saken, så till den milda grad, att jag såg det som klokast att stänga av samtliga apparater och gå och lägga mig. Risken var överhängande att jag nämligen skulle ha kastat ut alltihopa genom fönstret och det vet ju alla hur råddigt och besvärligt det hade blivit.
Det första jag gjorde på morgonen, lugn och utvilad, var att starta datorn och ladda upp dom förbaskade bilderna och dokumenten. Och kas kummaa: njema problema. Och nu är dom där! Tänk vad det hade harmat om jag slängt allt utåt backan. Dragigt skulle det också ha blivit. För givetvis hade jag låtit bli att öppna fönstret.
I väntan på mera givande lektioner.
söndag 18 november 2012
Diana II del 2
Lite fortsättning på the ship of ships.
Som ni läst i ett tidigare inlägg sökte jag mig ut på långfart efter att studenten var avklarad. Efter det knappa året jobbade jag igen en sommar på Diana. På hösten sökte jag mig till Hotell- och restaurangskolan i Vasa till servitörlinjen. På den tiden blev man klar efter ett år. Fattar inte hur den utbildningen nuförtiden kan ta tre! år... Jag ville hastigt och lustigt skaffa mig ett yrke, för det är alltid bra att ha. Hade nog planer på vidare studier, men så blev det då inte. För just på Diana II fastnade mina ögon på Gallas-Uffe och antagligen hans ögon på mig. Fast på Diana kallades han allmänt för Acke. Jag jobbade i matsalen med procentlön och mycket dricks och min blivande man i lagret. Lite fattigt kunde det vara med försäljningen på vintern. Minns att vi en gång i februari hade fyra passagerare från Kapellskär. Många gånger satt vi också fast i isen. Tur att Ymer kom och banade väg för oss.
Arbetsdagarna speciellt på sommaren kunde vara upp till tretton timmar långa, men det gjorde ingenting. Arbetsgivaren, dvs. familjen Myrstén såg oss anställda som den viktigaste resursen. Det är jag säker på.Vi motiverades till att göra bra ifrån oss. Annat är det nuförtiden, har man förstått av tidningspressen.
Stämningen bland dom anställda var god. Och om man lite gjorde sig till med kockarna, förlöpte även det samarbetet friktionsfritt ;) Vi samlade på tomburkar och utökade fritidskassan på det sättet. Vi ordnade kräftskivor i mässen, där stämningen stod högt i taket. En av arbetskamraterna i matsalen och jag hade varje söndag, då vi var ombord, en träff med överstyrman och en av linjelotsarna, där vi gick igenom veckans händelser, samtidigt som vi smuttade på en konjak eller två. Söndagsklubben hette vi. Det minns du nog Helena, eller hur?
Några år stannade jag kvar. Sedan byggdes Olympia och jag skulle flytta till den. Efter ganska kort betänketid, beslöt jag mig för att lämna sjön och söka mig iland. Mannen hade redan gått iland och vi var ju nygifta och jag ville inte vara två veckor i stöten borta från honom.
Tyvärr gick det illa för Rederi ab Slite. 1993 var konkursen ett faktum. Vi vet alla hur det såg ut i den ekonomiska världen i början av 90-talet. Jag är övertygad om att diverse banker och andra påverkare hade ett fult finger med i spelet, som kom att orsaka likviditetsproblemen för rederiet.
Likaväl finns just Diana II som ett glatt minne. Och så förblir det med den saken.
I väntan på våren.
Som ni läst i ett tidigare inlägg sökte jag mig ut på långfart efter att studenten var avklarad. Efter det knappa året jobbade jag igen en sommar på Diana. På hösten sökte jag mig till Hotell- och restaurangskolan i Vasa till servitörlinjen. På den tiden blev man klar efter ett år. Fattar inte hur den utbildningen nuförtiden kan ta tre! år... Jag ville hastigt och lustigt skaffa mig ett yrke, för det är alltid bra att ha. Hade nog planer på vidare studier, men så blev det då inte. För just på Diana II fastnade mina ögon på Gallas-Uffe och antagligen hans ögon på mig. Fast på Diana kallades han allmänt för Acke. Jag jobbade i matsalen med procentlön och mycket dricks och min blivande man i lagret. Lite fattigt kunde det vara med försäljningen på vintern. Minns att vi en gång i februari hade fyra passagerare från Kapellskär. Många gånger satt vi också fast i isen. Tur att Ymer kom och banade väg för oss.
Arbetsdagarna speciellt på sommaren kunde vara upp till tretton timmar långa, men det gjorde ingenting. Arbetsgivaren, dvs. familjen Myrstén såg oss anställda som den viktigaste resursen. Det är jag säker på.Vi motiverades till att göra bra ifrån oss. Annat är det nuförtiden, har man förstått av tidningspressen.
Stämningen bland dom anställda var god. Och om man lite gjorde sig till med kockarna, förlöpte även det samarbetet friktionsfritt ;) Vi samlade på tomburkar och utökade fritidskassan på det sättet. Vi ordnade kräftskivor i mässen, där stämningen stod högt i taket. En av arbetskamraterna i matsalen och jag hade varje söndag, då vi var ombord, en träff med överstyrman och en av linjelotsarna, där vi gick igenom veckans händelser, samtidigt som vi smuttade på en konjak eller två. Söndagsklubben hette vi. Det minns du nog Helena, eller hur?
Några år stannade jag kvar. Sedan byggdes Olympia och jag skulle flytta till den. Efter ganska kort betänketid, beslöt jag mig för att lämna sjön och söka mig iland. Mannen hade redan gått iland och vi var ju nygifta och jag ville inte vara två veckor i stöten borta från honom.
Tyvärr gick det illa för Rederi ab Slite. 1993 var konkursen ett faktum. Vi vet alla hur det såg ut i den ekonomiska världen i början av 90-talet. Jag är övertygad om att diverse banker och andra påverkare hade ett fult finger med i spelet, som kom att orsaka likviditetsproblemen för rederiet.
Likaväl finns just Diana II som ett glatt minne. Och så förblir det med den saken.
I väntan på våren.
fredag 16 november 2012
Diana II del 1
Jag har här i tidigare inlägg nämnt Diana II, m/s Diana II. Fartyget som har spelat en rätt så stor roll för mig, såsom det har gjort för många andra.
Våren 1979 hade jag och min goda vän gått ut högstadiet. Sommarjobb skulle vi ha såklart, såsom många somrar före denhär. Minns inte riktigt hur vi kom på idén att söka jobb på nån av passagerarfärjorna, men det har kanske nåt med detdär sjömansblodet som rann i oss båda att göra. Nå. Pappa till hjälp då igen. Slite blev rederiet och Diana II kunde skatta sig lycklig att få två äventyrslystna 16-åringar ombord. Eller hur :) Nu är det säkert några som tänker; NOT! Och kanske också jag. Men då var vi fulla av självförtroende och redo att erövra hela världen. Tänk så det kan vara. Egentligen skulle man som kvinnlig anställd vara 17 år (om jag inte minns fel) för att få jobba ombord, men det fixade farsan med Rune, vars efternamn jag inte kommer ihåg, på kontoret i Mariehamn.
Jag skulle jobba som diskerska och lite allt-i-allo i baren och vännen min i grovdisken i köket. Vi var jätteunga, ja egentligen barnrumpor då ännu. Men allt gick bra. Vi jobbade långa dagar, tjänade pengar och festade däremellan. Sådär som sextonåringar gör. Det var ett annat ork i kroppen då. Och det var minnsann annorlunda att jobba ombord då, än vad det är idag. Vi hade helt enkelt jätteroligt!
Under därpåföljande somrar jobbade vi med alla möjliga jobb ombord. Min vän bl.a. i cafeterian och hennes standardfras i grillen kom att bli: ris, mos eller potatis. Det uttrycket använder vi fortfarande. Och eftersom vi fick jobb ombord flera somrar efter den första, kan vi inte ha varit helt odugliga. Dessutom fixade vi jobben själva sedan, utan pappas hjälp. Han hjälpte oss på traven bara.
Kort såhär om dom första somrarna. Det är rätt så länge sedan, så jag har faktiskt lite svårt att komma ihåg enskilda händelser. Men som helhet var det ett kanonsommarjobb. Vecka jobb, vecka ledigt och bra lön. Vad mera kan en ungdom begära? Tack igen en gång, våra vidsynta föräldrar.
Diana II är the ship of ships.
Och nu får ni vänta på mera :)
Våren 1979 hade jag och min goda vän gått ut högstadiet. Sommarjobb skulle vi ha såklart, såsom många somrar före denhär. Minns inte riktigt hur vi kom på idén att söka jobb på nån av passagerarfärjorna, men det har kanske nåt med detdär sjömansblodet som rann i oss båda att göra. Nå. Pappa till hjälp då igen. Slite blev rederiet och Diana II kunde skatta sig lycklig att få två äventyrslystna 16-åringar ombord. Eller hur :) Nu är det säkert några som tänker; NOT! Och kanske också jag. Men då var vi fulla av självförtroende och redo att erövra hela världen. Tänk så det kan vara. Egentligen skulle man som kvinnlig anställd vara 17 år (om jag inte minns fel) för att få jobba ombord, men det fixade farsan med Rune, vars efternamn jag inte kommer ihåg, på kontoret i Mariehamn.
Jag skulle jobba som diskerska och lite allt-i-allo i baren och vännen min i grovdisken i köket. Vi var jätteunga, ja egentligen barnrumpor då ännu. Men allt gick bra. Vi jobbade långa dagar, tjänade pengar och festade däremellan. Sådär som sextonåringar gör. Det var ett annat ork i kroppen då. Och det var minnsann annorlunda att jobba ombord då, än vad det är idag. Vi hade helt enkelt jätteroligt!
Under därpåföljande somrar jobbade vi med alla möjliga jobb ombord. Min vän bl.a. i cafeterian och hennes standardfras i grillen kom att bli: ris, mos eller potatis. Det uttrycket använder vi fortfarande. Och eftersom vi fick jobb ombord flera somrar efter den första, kan vi inte ha varit helt odugliga. Dessutom fixade vi jobben själva sedan, utan pappas hjälp. Han hjälpte oss på traven bara.
Kort såhär om dom första somrarna. Det är rätt så länge sedan, så jag har faktiskt lite svårt att komma ihåg enskilda händelser. Men som helhet var det ett kanonsommarjobb. Vecka jobb, vecka ledigt och bra lön. Vad mera kan en ungdom begära? Tack igen en gång, våra vidsynta föräldrar.
Diana II är the ship of ships.
Och nu får ni vänta på mera :)
onsdag 14 november 2012
Kommentarer
Men nog sku jag så mycke tycka om kommentarer här på bloggen. Skriv! Me like, isåfall. Me like anyway :)
I väntan på kommentarer.
I väntan på kommentarer.
Blyg och social samtidigt
Ikväll har vi i Folkhälsans styrelse fixat till den årliga pajkvällen på lokala seniorboendet Fridhem. Vi serverar skinkpaj, sallad och vin, sjunger allsång och har ett litet lotteri. Det är sånt som ingått i vår verksamhet en bra bit över tio år. Och de äldre verkar uppskatta det hela. Det är ett avbrott i vardagen och vem skulle inte gilla det. Under årens lopp har många gått ur tiden och andra har fått mera år på nacken och kommit med istället. Så går livet. Vem vet om man själv en dag är deltagare och Folkhälsans styrelse har bytts ut. Vem vet.
Själv håller jag mig gärna i köksregionerna, för sånadär gånger känner jag mig lite blyg. Då är det bättre att istället greja med den hypermoderna diskmaskinen som jag fascineras av. (Jaja Sus, jag vet att du tänker: hon fascineras av annat också). Fast egentligen är jag nog ganska social och inte så blyg alls. Har ett stort intresse av människor och umgås i olika sammanhang jättegärna. Inte heller rädd för att öppna munnen och att diskutera och parlamentera om precis vad som helst. Sånt är jag inte alls främmande för. Men ibland slår det lock. Och jag blir blyg. Då vill jag diska med nån high-tec diskmaskin istället. Så endel av mig har ett dåligt självförtroende. Jobbar med det varje dag. Jag tycker att det inte finns nån orsak för nån att vara tvungen att dras med en dålig självkänsla. För det är jättejobbigt. Man borde kunna gå med huvudet högt genom hela livet. I alla situationer. Det är på nåt vis lättare.
Här kommer jag nu till en passlig åsnebrygga. Vi, den tidningsdelaktiga och jag, har ikväll diskuterat om att vara tidningsdelaktig. Han gillar inte det. För min del, här på min blogg, är det en jargong. Men nu har han sagt vad han tycker om det. Om att vara en tidning tycker han inte. Så hädanefter är han min man och benämns som det här på bloggen. Även om han är tidningsdelaktig till hälften. Men hundarna är mina. Jag undrar varför han inte vill vara delaktig i dom som är så jättefina ;). På riktigt! Allt annat delar vi på. Precis som vi har gjort i snart trettio år. Sorg och glädje. Upstairs and downstairs. Dessutom undrade han, min man, varför jag inte skriver nåt om Diana2 tiden. Any day now. Any day.
I väntan på torsdagens ÅU.
Själv håller jag mig gärna i köksregionerna, för sånadär gånger känner jag mig lite blyg. Då är det bättre att istället greja med den hypermoderna diskmaskinen som jag fascineras av. (Jaja Sus, jag vet att du tänker: hon fascineras av annat också). Fast egentligen är jag nog ganska social och inte så blyg alls. Har ett stort intresse av människor och umgås i olika sammanhang jättegärna. Inte heller rädd för att öppna munnen och att diskutera och parlamentera om precis vad som helst. Sånt är jag inte alls främmande för. Men ibland slår det lock. Och jag blir blyg. Då vill jag diska med nån high-tec diskmaskin istället. Så endel av mig har ett dåligt självförtroende. Jobbar med det varje dag. Jag tycker att det inte finns nån orsak för nån att vara tvungen att dras med en dålig självkänsla. För det är jättejobbigt. Man borde kunna gå med huvudet högt genom hela livet. I alla situationer. Det är på nåt vis lättare.
Här kommer jag nu till en passlig åsnebrygga. Vi, den tidningsdelaktiga och jag, har ikväll diskuterat om att vara tidningsdelaktig. Han gillar inte det. För min del, här på min blogg, är det en jargong. Men nu har han sagt vad han tycker om det. Om att vara en tidning tycker han inte. Så hädanefter är han min man och benämns som det här på bloggen. Även om han är tidningsdelaktig till hälften. Men hundarna är mina. Jag undrar varför han inte vill vara delaktig i dom som är så jättefina ;). På riktigt! Allt annat delar vi på. Precis som vi har gjort i snart trettio år. Sorg och glädje. Upstairs and downstairs. Dessutom undrade han, min man, varför jag inte skriver nåt om Diana2 tiden. Any day now. Any day.
I väntan på torsdagens ÅU.
måndag 12 november 2012
Sömnen
Nu ska jag säga vad jag tycker om att ligga vaken under nattens mörka timmar. Om att ligga vaken under nattens mörka timmar tycker jag inte. Inatt har jag igen gjort det jag inte tycker om. Att ligga vaken nämligen. Annars är jag jättebra på att vaka, då det är fest o fyrverkeri på gång och så, men att först somna på kvällen för att sen vakna mitt i natten är inget jag föredrar att göra i sängkammaren. Dom flesta nätter är väl tänkta till att användas för att sova, med några få undantag. Där ligger jag sedan och funderar på olika saker med stor variation. Inatt har jag tänkt på en sångtext till en känd melodi som jag ska göra om. Jag och några andra behöver den om någon vecka. Nå. Inget så ont att det inte har nåt gott med sig. Nu är den skriven. För övrigt är denhär sortens vakande "int naa ti ha". Tidningsmannen sover. Hundarna sover. Katterna sover. Endast Tina Emilia Ingegerd är vaken.
Kom hem från jobbet i tid idag för att hinna ta en tur till skogs med hundarna före mörkret. Solen har faktiskt skinit idag. Tog INTE med mig nåt att plocka svamp i, för nu måste jag nog sluta med den sysslan. Jag har aldrig tidigare plockat lika mycket som i år. Så frysen är fylld för vintern behov. Det är fint, för det är jättegott!
Men vad jag riktigt ska göra åt min störda sömn. Och vad är det som väcker mig? Jag vet att jag har många medsystar och -bröder med likadana problem. Vad hjälper? Tacksam för tips och råd. Jag vet att jag behöver en god sömn, såsom alla människor såklart. Blir jobbigt att orka med jobb och annat. Snart är januari här och då behöver jag vara extrapigg sådär fyra månader framåt, eftersom jobbtoppen infinner sig då.
Nu har jag en "padda". Man kan alltid facebooka eller blogga liggandes i sängen. För att inte tala om att dra en patiens eller tjugotre. Dom går faktiskt igenom ibland också. Borde jag vara glad? Nej. JAG VILL SOVA och inte dra en spader.
HILFE!
I väntan på den goda sömnen nätterna igenom.
Kom hem från jobbet i tid idag för att hinna ta en tur till skogs med hundarna före mörkret. Solen har faktiskt skinit idag. Tog INTE med mig nåt att plocka svamp i, för nu måste jag nog sluta med den sysslan. Jag har aldrig tidigare plockat lika mycket som i år. Så frysen är fylld för vintern behov. Det är fint, för det är jättegott!
Men vad jag riktigt ska göra åt min störda sömn. Och vad är det som väcker mig? Jag vet att jag har många medsystar och -bröder med likadana problem. Vad hjälper? Tacksam för tips och råd. Jag vet att jag behöver en god sömn, såsom alla människor såklart. Blir jobbigt att orka med jobb och annat. Snart är januari här och då behöver jag vara extrapigg sådär fyra månader framåt, eftersom jobbtoppen infinner sig då.
Nu har jag en "padda". Man kan alltid facebooka eller blogga liggandes i sängen. För att inte tala om att dra en patiens eller tjugotre. Dom går faktiskt igenom ibland också. Borde jag vara glad? Nej. JAG VILL SOVA och inte dra en spader.
HILFE!
I väntan på den goda sömnen nätterna igenom.
söndag 11 november 2012
Andlig spis
Ibland funderar jag hur i herransnamn jag hamnat här ute i utbyskatterna. Igår var jag med på en bussresa till huvudstaden(den tillfälliga) för att se Kristina från Duvemåla. Steg upp 5.30, satte mig på bussen 6.30 och så bar det iväg. Föreställningen på Svenskis skulle börja kl. 13.00 så vi hann med en snabb lunch på vägen. Ca. klockan 17.00 var vi klara för att avgå mot utbyskatten igen. Hemma innanför dörren var jag 21.30. Så 15 timmar tog resan för att få lite andlig spis tilldels.
MEN! Det var värt varenda en timme. Jag är alldeles full av beundran av dom jätteduktiga skådespelarna med dom otroligt fina, proffsiga sångrösterna. För att inte tala om Björns och Bennys genialitet i fråga om musik. Dethär är ju som bekant ingen ny musik, men kommer att finnas kvar för all framtid och känns lika aktuell fortfarande. Jag lever länge på upplevelsen. Så sjuttons fin uppsättning! Lönar sig alla gånger för var och en att se.
Men trots att det vore enklare att bo lite närmare utbudet av just den andliga spisen, som jag med jämna mellanrum bara måste bli matad med, så skulle jag ändå inte byta boningsort. Så länge hjulen rullar på olika fordon, kommer man sig iväg och det får jag vara nöjd med. Life is good :)
I väntan på mera andlig spis.
MEN! Det var värt varenda en timme. Jag är alldeles full av beundran av dom jätteduktiga skådespelarna med dom otroligt fina, proffsiga sångrösterna. För att inte tala om Björns och Bennys genialitet i fråga om musik. Dethär är ju som bekant ingen ny musik, men kommer att finnas kvar för all framtid och känns lika aktuell fortfarande. Jag lever länge på upplevelsen. Så sjuttons fin uppsättning! Lönar sig alla gånger för var och en att se.
Men trots att det vore enklare att bo lite närmare utbudet av just den andliga spisen, som jag med jämna mellanrum bara måste bli matad med, så skulle jag ändå inte byta boningsort. Så länge hjulen rullar på olika fordon, kommer man sig iväg och det får jag vara nöjd med. Life is good :)
I väntan på mera andlig spis.
torsdag 8 november 2012
Lasse Stefanz
Vetni jag gillar att dansa. Och det till bra dansband av vilka jag anser att rubrikens orkester är den bästa att prestera just bra dansmusik. Lite sådär hästjazz-aktigt och så otroligt dansvänligt. Nå nu råkar det vara så att den tidningsdelaktiga inte är särdeles ivrig på nämnda syssla. Han påstår sig vara säker på att om marsmänniskorna skulle landa på en dansplats med en massa dansande par, så skulle rymdborna bli skräckslagna och hastigt stiga ombord på det flygande tefatet och återvända till mars snabbare än ljusets hastighet. Så tycker han. Han påstår också att då det begav sig mest detdär med dans, så stod han alltid på scen och drog på nåt instrument. Seliseli säger jag!
Nå hur går det nu sen ihop då? Ja, jag går på danstillställningar själv och hoppas på att bli uppbjuden och om det nu inte händer, så bjuder jag upp själv. Because I´m worth it ;) Men jag är mycket väl medveten om att jag nog kan bli tilldelad endel blickar och funderingar som typ att "nu är hon här igen ensam. Och undar var hon har gåbbin". Men jag låter det INTE bekomma mig, för att jag gillar att dansa och det är just det jag gör där på dansgolvet. Inget råhångel precis. Och den som vet nåt om dans, vet också att viss sorts dans sker rätt så nära. Se bara på paren i "Tanssii tähtien kanssa". Där dansar man väldigt klistrade ibland och har knappast nåt annat än danssteg i huvudet just då. Så nu vet ni vad jag tycker om den kritiken. Dessutom är det ju mycket bra motion och det är aldrig fel!
Sedan har jag också drömmar. Konstigt va? Jag önskar att jag nångång skulle ha råd att resa till Sydamerika och vara där en längre tid. Helt klart skulle jag också se Argentina och Buenos Aires och där delta i en kurs i argentinsk tango. Nu var det dendär lottovinsten igen som skulle sitta bra. Eller dricksen på Diana 2. I väntan på endera får jag bara drömma om den saken. Och tills dess dansa till Lasse Stefanz och andra förmågor. Får jag göra det, eller är det en stor synd? Jag är nu myndig åtminstone...
Det var dethär jag hade att säga om dans. Och om Lasse Stefanz. Jag svarar gärna på frågor.
I väntan på den argentinska tangon.
Nå hur går det nu sen ihop då? Ja, jag går på danstillställningar själv och hoppas på att bli uppbjuden och om det nu inte händer, så bjuder jag upp själv. Because I´m worth it ;) Men jag är mycket väl medveten om att jag nog kan bli tilldelad endel blickar och funderingar som typ att "nu är hon här igen ensam. Och undar var hon har gåbbin". Men jag låter det INTE bekomma mig, för att jag gillar att dansa och det är just det jag gör där på dansgolvet. Inget råhångel precis. Och den som vet nåt om dans, vet också att viss sorts dans sker rätt så nära. Se bara på paren i "Tanssii tähtien kanssa". Där dansar man väldigt klistrade ibland och har knappast nåt annat än danssteg i huvudet just då. Så nu vet ni vad jag tycker om den kritiken. Dessutom är det ju mycket bra motion och det är aldrig fel!
Sedan har jag också drömmar. Konstigt va? Jag önskar att jag nångång skulle ha råd att resa till Sydamerika och vara där en längre tid. Helt klart skulle jag också se Argentina och Buenos Aires och där delta i en kurs i argentinsk tango. Nu var det dendär lottovinsten igen som skulle sitta bra. Eller dricksen på Diana 2. I väntan på endera får jag bara drömma om den saken. Och tills dess dansa till Lasse Stefanz och andra förmågor. Får jag göra det, eller är det en stor synd? Jag är nu myndig åtminstone...
Det var dethär jag hade att säga om dans. Och om Lasse Stefanz. Jag svarar gärna på frågor.
I väntan på den argentinska tangon.
onsdag 7 november 2012
Gilla läget
Hej!
Jag gillar att Obama blev vald till president på nytt.
Jag gillar teater.
Jag gillar god mat.
Jag gillar att det inte har regnat idag.
Jag gillar facebook.
Jag gillar att blogga.
Jag gillar hundar. Och katter. Och alla djur.
Jag gillar min familj.
Jag gillar mina släktingar.
Jag gillar mina vänner.
Jag gillar mitt jobb.
Äh. Listan blir hur lång som helst. Jag gillar helt enkelt att gilla. Men det jag mest gillar just idag, är att Obama segrade i det amerikanska presidentvalet. Även om det kanske inte direkt påverkar mitt liv. Men kanske indirekt i någon mån. Någongång.
I väntan på att gilla.
Jag gillar att Obama blev vald till president på nytt.
Jag gillar teater.
Jag gillar god mat.
Jag gillar att det inte har regnat idag.
Jag gillar facebook.
Jag gillar att blogga.
Jag gillar hundar. Och katter. Och alla djur.
Jag gillar min familj.
Jag gillar mina släktingar.
Jag gillar mina vänner.
Jag gillar mitt jobb.
Äh. Listan blir hur lång som helst. Jag gillar helt enkelt att gilla. Men det jag mest gillar just idag, är att Obama segrade i det amerikanska presidentvalet. Även om det kanske inte direkt påverkar mitt liv. Men kanske indirekt i någon mån. Någongång.
I väntan på att gilla.
måndag 5 november 2012
Vänskap och ovänskap
Vi människor är nog ganska besynnerliga varelser. Jag har emellanåt orsak att ägna tankar och funderingar åt vänskap och ovänskap. Hur fungerar vi egentligen? Vad är det som orsakar att vänskap blir till ovänskap? Svek? Lögn? Avundsjuka? Bitterhet? Svaret blir säkert ett rungande JA på alla fyra förslag. Och det finns säkert en hel del negativa ord att lägga till listan. Det är känslor som endast människan kan känna. Jag är nästan säker på att inget djur har förmågan att känna nåt av dom destruktiva känslor som vi människor lyckas upprätthålla i våra tankar, trots att dom inte på något sätt är behagliga känslor.
Varför är det så mycket svårare att förlåta och glömma, än att känna hat? Är vi dumma på nåt sätt? Eller onda helt enkelt? Svara den som vet. Är det roligt att tala illa om varandra? Eller att sprida osanningar om andra, för att kanske själv komma i bättre dager? Usch då vad jobbiga frågeställningar. Nu vill jag på intet sätt påstå att jag själv aldrig skulle ha fallit i fällan. Det har dom flesta gjort och så även jag. Det är helt klart att man inte behöver och kan tycka om alla. Ibland passar man bara inte ihop. Har kanske helt olika värderingar osv. Men det finns väl ingen egentlig orsak till att för den skull smutskasta och tänka elaka tankar? Man kan ju bara låta bli att umgås och that´s it! Live and let live!
Sedan till att förlåta. Jag tycker på riktigt att man borde kunna resonera med den man blivit ovän med. Och resonera på ett uppbyggligt sätt. Inte genom att ropa och svära eller ännu värre beskylla för det ena och det andra. Det leder ingen vart. Såklart inte. Man måste väl kunna lägga så pass mycket band på sig att man klarar av att konversera normalt. Eller hur? Det lyckas förstås endast om man verkligen vill bli vän på nytt. Och innerst inne vill man väl det. Eller? I bästa fall kan allt handla om missförstånd och varför skulle man inte känna för att ställa sådant på rätt köl.
Ojoj så det blev tunga saker såhär på måndagskvällen, men min blogg är också till för sånt som är jobbigt. Det är egentligen bara vanliga saker, som tyvärr är ganska tabubelagda.
Jag tänker sluta spekulera i folks liv och leverne. Och jag ska ta vara på mina vänner ännu bättre än hittills. Och vara snäll. Och säga förlåt, då det behövs och då jag har felat.
I väntan på... ja vad? Mera självrannsakan? Nyttigt ibland.
Varför är det så mycket svårare att förlåta och glömma, än att känna hat? Är vi dumma på nåt sätt? Eller onda helt enkelt? Svara den som vet. Är det roligt att tala illa om varandra? Eller att sprida osanningar om andra, för att kanske själv komma i bättre dager? Usch då vad jobbiga frågeställningar. Nu vill jag på intet sätt påstå att jag själv aldrig skulle ha fallit i fällan. Det har dom flesta gjort och så även jag. Det är helt klart att man inte behöver och kan tycka om alla. Ibland passar man bara inte ihop. Har kanske helt olika värderingar osv. Men det finns väl ingen egentlig orsak till att för den skull smutskasta och tänka elaka tankar? Man kan ju bara låta bli att umgås och that´s it! Live and let live!
Sedan till att förlåta. Jag tycker på riktigt att man borde kunna resonera med den man blivit ovän med. Och resonera på ett uppbyggligt sätt. Inte genom att ropa och svära eller ännu värre beskylla för det ena och det andra. Det leder ingen vart. Såklart inte. Man måste väl kunna lägga så pass mycket band på sig att man klarar av att konversera normalt. Eller hur? Det lyckas förstås endast om man verkligen vill bli vän på nytt. Och innerst inne vill man väl det. Eller? I bästa fall kan allt handla om missförstånd och varför skulle man inte känna för att ställa sådant på rätt köl.
Ojoj så det blev tunga saker såhär på måndagskvällen, men min blogg är också till för sånt som är jobbigt. Det är egentligen bara vanliga saker, som tyvärr är ganska tabubelagda.
Jag tänker sluta spekulera i folks liv och leverne. Och jag ska ta vara på mina vänner ännu bättre än hittills. Och vara snäll. Och säga förlåt, då det behövs och då jag har felat.
I väntan på... ja vad? Mera självrannsakan? Nyttigt ibland.
söndag 4 november 2012
Moderholm
Söndagkväll. November. Har varit på Moderholm och så gott som stängt ner för denhär säsongen. Tömt vattensystem, tagit hem alla lakan och handdukar för tvätt, täckt över båtar, dragit ner rullgardinerna och längtat till våren. Det har kommit så mycket vatten denna höst, så jag tror banne mig att det finns mera vatten på land än i sjön. Trist. Ni kan tänka er hur hundarna har sett ut i sina pälsar. Men kul har dom haft. Det finns en hel del hjortar på holmen, så dom har haft fullt sjå med att spåra upp dom. Bra motion!
Moderholm ja. För den oinvigde är det vårt sommarviste, även om det är fullt möjligt att vistas där året runt. Lite svårt under menföret eftersom det är en del av Berghamn och en ganska stor fjärd ligger mellan fasta Houtskär och Moderholm. Man kunde kanske kalla det för ett gammalt fiskehemman med torp, fähus, vedlider, landhus och en liten bod, som blivit grundligt renoverad under sommaren. Bastu har vi byggt redan i mitten av 80-talet, eftersom det bara fanns grunden kvar av den gamla. Den bastun finansierades till stor del av dricks som jag förtjänade på Diana och lade undan. Annat var det förr med detdär med dricks ;) Det har funnits ett båthus, men det har stormen tagit för ganska längesedan. Lite små åkerplättar av vilka många är igenvuxna med sly. Tyvärr. Den delaktiga i dagstidningarna har fått stället av sin farfar i början av 1980-talet. Och ursprungligen har denna farfars föräldrar satt sina bopålar här. Man har levt på jakt och fiske, haft ko och får. Högst troligt några hushållsgrisar. Och hönor såklart. Stockarna till huset har flyttats från Lövskär i Korpo i slutet av 1800-talet, så ni förstår att byggnaderna är rätt så gamla och skulle tarva en grundlig renovering. Knåpar på lite varje år nog, men det kostar mucho euron, så man får ta det lite enligt plånboken. Och nuförtiden förtjänar jag inte en cent i dricks heller. Skulle sitta fint med en större lottovinst. Helst lite mera än fyra euro.
Jag gillar stället väldigt mycket. Själen sätts i viloläge så fort man stiger iland. Skönt att sitta i lä för landhuset och bara vara. Och om man nu nödvändigtvis vill ha nåt att göra, så finns det ALLTID det också.
Vi har ganska mycket vänner på besök under sommaren och det är jätteroligt. Jag tror att gästerna också trivs där. Det är absolut inget lyx och potatisen får man hacka upp själv, osv. Jag tror att människan ibland behöver lite avskärmning från det många gånger alltför hektiska vardagslivet. Lägga ut ett par nät, reda av näten, rensa fisken och starta upp rökeriet. Göra saker man t.ex. inte behöver en dator till. Bada bastu när man vill. Gillar morgonbastu. Inte behöva ha bråttom. Ja förutom den tidningsdelaktiga som ständigt har eld i reven. Men det låter vi inte störa oss. Kom gärna på besök och känn er välkomna!
November. Stängt ner och jäktar vidare. Har svårt med alla sorters avsked.
I väntan på våren.
Moderholm ja. För den oinvigde är det vårt sommarviste, även om det är fullt möjligt att vistas där året runt. Lite svårt under menföret eftersom det är en del av Berghamn och en ganska stor fjärd ligger mellan fasta Houtskär och Moderholm. Man kunde kanske kalla det för ett gammalt fiskehemman med torp, fähus, vedlider, landhus och en liten bod, som blivit grundligt renoverad under sommaren. Bastu har vi byggt redan i mitten av 80-talet, eftersom det bara fanns grunden kvar av den gamla. Den bastun finansierades till stor del av dricks som jag förtjänade på Diana och lade undan. Annat var det förr med detdär med dricks ;) Det har funnits ett båthus, men det har stormen tagit för ganska längesedan. Lite små åkerplättar av vilka många är igenvuxna med sly. Tyvärr. Den delaktiga i dagstidningarna har fått stället av sin farfar i början av 1980-talet. Och ursprungligen har denna farfars föräldrar satt sina bopålar här. Man har levt på jakt och fiske, haft ko och får. Högst troligt några hushållsgrisar. Och hönor såklart. Stockarna till huset har flyttats från Lövskär i Korpo i slutet av 1800-talet, så ni förstår att byggnaderna är rätt så gamla och skulle tarva en grundlig renovering. Knåpar på lite varje år nog, men det kostar mucho euron, så man får ta det lite enligt plånboken. Och nuförtiden förtjänar jag inte en cent i dricks heller. Skulle sitta fint med en större lottovinst. Helst lite mera än fyra euro.
Jag gillar stället väldigt mycket. Själen sätts i viloläge så fort man stiger iland. Skönt att sitta i lä för landhuset och bara vara. Och om man nu nödvändigtvis vill ha nåt att göra, så finns det ALLTID det också.
Vi har ganska mycket vänner på besök under sommaren och det är jätteroligt. Jag tror att gästerna också trivs där. Det är absolut inget lyx och potatisen får man hacka upp själv, osv. Jag tror att människan ibland behöver lite avskärmning från det många gånger alltför hektiska vardagslivet. Lägga ut ett par nät, reda av näten, rensa fisken och starta upp rökeriet. Göra saker man t.ex. inte behöver en dator till. Bada bastu när man vill. Gillar morgonbastu. Inte behöva ha bråttom. Ja förutom den tidningsdelaktiga som ständigt har eld i reven. Men det låter vi inte störa oss. Kom gärna på besök och känn er välkomna!
November. Stängt ner och jäktar vidare. Har svårt med alla sorters avsked.
I väntan på våren.
torsdag 1 november 2012
Om att cykla
I SAOL finns det två förklaringar på ordet cykel. Jag ska copy o paste nu: cykel1 pluralis cyklar, tvåhjuligt trampfordon, cykel2 pluralis cykler, följd, serie; kretslopp; period m.m. Nå jag copy o pasta inte riktigt allt, men ni ser att ordet har väldigt olika betydelse. Om detta tvåhjuliga trampfordon ska jag inte skriva om nu. Och är nästan säker på att jag aldrig kommer att blogga om trampcyklar. Eller velår som min moffa sa. Hans benämning kommer nog säkert från velociped. Å andra sidan har jag lovat mig själv att aldrig säga aldrig, för man vet ALDRIG vart livet för en på dansgolvet.
Jag tänkte blogga om kvinnor. Inte om män, för man har jag aldrig varit, så någon egentlig sakkunskap har jag inte om män. Även om jag delat dagstidningar med en man i snart trettio år. They are still a mistery.
Jag är övertygad om att vi kvinnor lever i cykler. Först är vi barn och leker med dockor, även om ingen skulle med våld ha prackat på oss en enda docka. Redan där kommer modersinstinkten fram. Sedan blir vi tonåringar. Vi får finnar och pormaskar och mens och hormonerna lever ett sjudundrande hejvilt liv i vår kropp. Sinomtid börjar vi fundera på en framtida familj. Nångång. Sen. Och sen kommer dagen sen. Vi bildar familj, får barn. Och igen har hormonerna ställt till med kalas. Här måste jag inflika att det såklart inte är självklarheter för alla kvinnor allt dethär jag skriver. Så jag kanske borde ändra ordet vi till jag istället. Vill såklart inte stöta mig med någon i dethär ämnet.
Nu är jag snart femtio år. En ny cykel har inträtt i mitt liv. Den cykeln heter övergångsåldern, klimakteriet, menopaus och vad allt det nu sen kallas. Det kom smygande. Hormonerna tyckte att det var kul att leka maratonlöpare istället för att direkt ta till Usain Bolt. 100 meter ni vet på några ynka sekunder och inget timtals rännande. Ja jag menar att det kunde ha kommit "pang" istället för att trilskas med mig under en längre tid. Jag fatta ju inte att jag redan skulle hamna i eländet och funderade vad det var för fel på mig. Humöret blev som jag vet inte vad! En riktig bitchy witch. Jag som alltid har varit någolunda jämn. Började svettas på nätterna, men det kan man ju göra ändå. Men sedan då dessa värmevallningar dagtid uppenbarade sig, blev jag förvissad om att nu är kliBakteriet här. För kanske det är just en Bakterie. Nånej. Det är hormonerna som ordnat raveparty i min kropp och god knows hur mycket extacy som dom stoppar i sig. Och svetten rinner...
Jag har varit tvungen att ta till medicinsk hjälp för alla besvär. Dvs. hormoner som kroppen inte längre förmår producera själv. Ravepartyt gör slut på den förmågan. Det går inte att leva med att man varje natt ligger och plaskar i svett i sängen. Det bara inte går. Blir helt galet med lakanstvätt dessutom. Nej. Jag behöver mina små vita piller. För mitt välmående, mitt ork, mitt humör. Dom återstående, ursprungliga hormonerna får säga och göra vad dom vill. Mitt liv! Min kropp! Men en sak rår inte dom små vita pillren på och det är sömnen. Jag vaknar så gott som varje natt där kring fyra. Funderandet på allehanda ting tar omedelbart vid! Hur svårt som helst att få tag på sömnen på nytt. Skulle hellre fundera på dagen istället! Och sova på natten. Men. Jag får vara glad ändå. Eller hur?
Ja det om cykler. Hotel California on the radio. Fast medan jag har skrivit har det kommit många andra låtar. Coldplay nu. Ska nog dela dethär inlägget i FB också. Det är nu helt naturliga saker i en kvinnas liv. Och om nån råkar veta om nån man som bloggat om männens övergångsålder så tipsa väldigt gärna. Skulle vara betjänt av kunskap om mysteriet män.
I väntan på tåget som säkert kommer. För kvar på stationen blir jag nog aldrig.
Jag tänkte blogga om kvinnor. Inte om män, för man har jag aldrig varit, så någon egentlig sakkunskap har jag inte om män. Även om jag delat dagstidningar med en man i snart trettio år. They are still a mistery.
Jag är övertygad om att vi kvinnor lever i cykler. Först är vi barn och leker med dockor, även om ingen skulle med våld ha prackat på oss en enda docka. Redan där kommer modersinstinkten fram. Sedan blir vi tonåringar. Vi får finnar och pormaskar och mens och hormonerna lever ett sjudundrande hejvilt liv i vår kropp. Sinomtid börjar vi fundera på en framtida familj. Nångång. Sen. Och sen kommer dagen sen. Vi bildar familj, får barn. Och igen har hormonerna ställt till med kalas. Här måste jag inflika att det såklart inte är självklarheter för alla kvinnor allt dethär jag skriver. Så jag kanske borde ändra ordet vi till jag istället. Vill såklart inte stöta mig med någon i dethär ämnet.
Nu är jag snart femtio år. En ny cykel har inträtt i mitt liv. Den cykeln heter övergångsåldern, klimakteriet, menopaus och vad allt det nu sen kallas. Det kom smygande. Hormonerna tyckte att det var kul att leka maratonlöpare istället för att direkt ta till Usain Bolt. 100 meter ni vet på några ynka sekunder och inget timtals rännande. Ja jag menar att det kunde ha kommit "pang" istället för att trilskas med mig under en längre tid. Jag fatta ju inte att jag redan skulle hamna i eländet och funderade vad det var för fel på mig. Humöret blev som jag vet inte vad! En riktig bitchy witch. Jag som alltid har varit någolunda jämn. Började svettas på nätterna, men det kan man ju göra ändå. Men sedan då dessa värmevallningar dagtid uppenbarade sig, blev jag förvissad om att nu är kliBakteriet här. För kanske det är just en Bakterie. Nånej. Det är hormonerna som ordnat raveparty i min kropp och god knows hur mycket extacy som dom stoppar i sig. Och svetten rinner...
Jag har varit tvungen att ta till medicinsk hjälp för alla besvär. Dvs. hormoner som kroppen inte längre förmår producera själv. Ravepartyt gör slut på den förmågan. Det går inte att leva med att man varje natt ligger och plaskar i svett i sängen. Det bara inte går. Blir helt galet med lakanstvätt dessutom. Nej. Jag behöver mina små vita piller. För mitt välmående, mitt ork, mitt humör. Dom återstående, ursprungliga hormonerna får säga och göra vad dom vill. Mitt liv! Min kropp! Men en sak rår inte dom små vita pillren på och det är sömnen. Jag vaknar så gott som varje natt där kring fyra. Funderandet på allehanda ting tar omedelbart vid! Hur svårt som helst att få tag på sömnen på nytt. Skulle hellre fundera på dagen istället! Och sova på natten. Men. Jag får vara glad ändå. Eller hur?
Ja det om cykler. Hotel California on the radio. Fast medan jag har skrivit har det kommit många andra låtar. Coldplay nu. Ska nog dela dethär inlägget i FB också. Det är nu helt naturliga saker i en kvinnas liv. Och om nån råkar veta om nån man som bloggat om männens övergångsålder så tipsa väldigt gärna. Skulle vara betjänt av kunskap om mysteriet män.
I väntan på tåget som säkert kommer. För kvar på stationen blir jag nog aldrig.
tisdag 30 oktober 2012
Hundar, hundar, hundar
Tänkte att jag skulle temalägga det sjunde inlägget (inte det sjunde inseglet) kring hundar. Bara för att jag vill det. Eller kanske because I´m worth it.
Här i Norrskogen lever vi ett hundliv. Eller rättare sagt lever vi ett liv tillsammans med hundar. Men hundarna lever hundliv och det ska dom göra, för dom är hundar. I dethär huset är det inte ett dåligt hundliv dom lever. Nej. Man är ibland smått avundsjuk på dom, sagt med glimten i ögat.
I mitt liv, som inte är ett hundliv då, har det alltid funnits hundar i min närhet. I barndomen fanns blandrasen Pedro, som pappa min hade hämtat åt mamma min från Argentina och som sedermera bodde hos min mormor o morfar. Sedan hade vi cairnterriern Billie hemma hos oss som levde ännu långt efter att jag lämnat barndomshemmet. Han blev faktiskt 17 år. Även i mannens liv, som jag delar alla dessa dagstidningar med, har det också ingått hundar. Och kor. Och hästar. Och får. Och hönor. Och grisar. Och vandrande pinnar:)) Det är jag lite avundsjuk på. Inte så mycket på dom vandrande pinnarna, men på dom andra djuren han har fått växa upp med. Även om han ibland svär i hundarna, gillar han nog att ha dom runt sig, och jag tar inte hans svärande så hårt, för det är nog bara nånslags machobestyr från hans sida.
Just nu finns här i hundlivet en mor och dotter Stabyhoun, Leya och Molly. Då vi började dela på dessa dagstidningar, var den första större investeringen en hund. En Golden retriever som döptes till Freddie. Honom hade vi med oss i tretton år. Sedan kom Tintin, en synnerligen bångstyrig Nova Scotia ducktolling retriever, mera allmänt kallad tollare. Och med honom kom det verkligt stora behovet och viljan att lära mig mera om hundars själsliv, för han var en riktig utmaning. Gick faktiskt en utbildning under ett år i Borgå folkhögskola, och fick efter det tillsammans med ett tjugotal andra, titulera mig hundkonsult. Och oj vad mycket jag lärde mig. Och oj vad mycket Tintin bidrog till min lärdom. För ett år sedan var vi tvungna att låta honom resa till dom sällare jaktmarkerna och hans stoft vilar i viken på Moderholm (platsen jag ska berätta om i ett annat inlägg).
Där emellan hade jag skaffat Leya och med henne har jag haft två valpkullar. En med sex avkommor och den andra med hela tio stycken små liv. Och nu ska jag säga vad jag tycker om att ha valpkullar i huset: om att ha valpkullar i huset tycker jag. Alldeles härligt att se hur naturen fixar till saker och ting. Hur dom små liven utvecklas och hur väl tiken tar hand om dom. Alldeles sådär naturligt. Jag var ganska upptagen i mitt förvärvsarbete då kullen med tio valpar kom. Kunde absolut inte tänka mig att lämna dom ensamma, så med hjälp av två goda vänner klarade jag av det. Tack!
Såhär har det sett ut och såhär ser det ut här i Norrskogens hundliv. Jag har väldigt svårt att tänka mig Norrskogen utan några fyrbenta skapelser. Och tror inte att den dagen ens kommer före jag går med huvudet under armen. Och vet ni vad: bättre fysioterapeuter får man leta efter. Jag måste röra på mig och eftersom jag aldrig varit tänd på ledd gymnastik eller träning och sånt, är turerna i skogen guld värda. Ja både för kropp och själ. Tack alla hundar som hjälpt mig med det :)
I väntan på våren.
Här i Norrskogen lever vi ett hundliv. Eller rättare sagt lever vi ett liv tillsammans med hundar. Men hundarna lever hundliv och det ska dom göra, för dom är hundar. I dethär huset är det inte ett dåligt hundliv dom lever. Nej. Man är ibland smått avundsjuk på dom, sagt med glimten i ögat.
I mitt liv, som inte är ett hundliv då, har det alltid funnits hundar i min närhet. I barndomen fanns blandrasen Pedro, som pappa min hade hämtat åt mamma min från Argentina och som sedermera bodde hos min mormor o morfar. Sedan hade vi cairnterriern Billie hemma hos oss som levde ännu långt efter att jag lämnat barndomshemmet. Han blev faktiskt 17 år. Även i mannens liv, som jag delar alla dessa dagstidningar med, har det också ingått hundar. Och kor. Och hästar. Och får. Och hönor. Och grisar. Och vandrande pinnar:)) Det är jag lite avundsjuk på. Inte så mycket på dom vandrande pinnarna, men på dom andra djuren han har fått växa upp med. Även om han ibland svär i hundarna, gillar han nog att ha dom runt sig, och jag tar inte hans svärande så hårt, för det är nog bara nånslags machobestyr från hans sida.
Just nu finns här i hundlivet en mor och dotter Stabyhoun, Leya och Molly. Då vi började dela på dessa dagstidningar, var den första större investeringen en hund. En Golden retriever som döptes till Freddie. Honom hade vi med oss i tretton år. Sedan kom Tintin, en synnerligen bångstyrig Nova Scotia ducktolling retriever, mera allmänt kallad tollare. Och med honom kom det verkligt stora behovet och viljan att lära mig mera om hundars själsliv, för han var en riktig utmaning. Gick faktiskt en utbildning under ett år i Borgå folkhögskola, och fick efter det tillsammans med ett tjugotal andra, titulera mig hundkonsult. Och oj vad mycket jag lärde mig. Och oj vad mycket Tintin bidrog till min lärdom. För ett år sedan var vi tvungna att låta honom resa till dom sällare jaktmarkerna och hans stoft vilar i viken på Moderholm (platsen jag ska berätta om i ett annat inlägg).
Där emellan hade jag skaffat Leya och med henne har jag haft två valpkullar. En med sex avkommor och den andra med hela tio stycken små liv. Och nu ska jag säga vad jag tycker om att ha valpkullar i huset: om att ha valpkullar i huset tycker jag. Alldeles härligt att se hur naturen fixar till saker och ting. Hur dom små liven utvecklas och hur väl tiken tar hand om dom. Alldeles sådär naturligt. Jag var ganska upptagen i mitt förvärvsarbete då kullen med tio valpar kom. Kunde absolut inte tänka mig att lämna dom ensamma, så med hjälp av två goda vänner klarade jag av det. Tack!
Såhär har det sett ut och såhär ser det ut här i Norrskogens hundliv. Jag har väldigt svårt att tänka mig Norrskogen utan några fyrbenta skapelser. Och tror inte att den dagen ens kommer före jag går med huvudet under armen. Och vet ni vad: bättre fysioterapeuter får man leta efter. Jag måste röra på mig och eftersom jag aldrig varit tänd på ledd gymnastik eller träning och sånt, är turerna i skogen guld värda. Ja både för kropp och själ. Tack alla hundar som hjälpt mig med det :)
I väntan på våren.
måndag 29 oktober 2012
Tähti ja merityttö
Jag gillar Olavi Virta. Han är, enligt min mening, den genom tiderna bästa sångaren i sin genre. Orsaken till att jag nu skriver ner denna viktiga information är att jag är såld till sjömansromantiken. Ni antecknar väl? Hans vals "Tähti ja meripoika" tar mig oundvikligen tillbaka till Stilla havet och södra korset. Nå vadådå? Har du varit där du? Undrar ni kanske. Svar ja. Flera gånger.
Då jag skrev studenten 1982 hade jag en längre tid tänkt att jag ville ut på sjön och se världen ur ett annat perspektiv. Sagt och gjort. Från tanke till handling. Frågade inte om lov, utan informerade mina föräldrar om mina planer, vilka i sin tur reagerade på det vanliga viset; att jassåjaha. Till dethär kan tilläggas att det i min pappa flyter sjömansblod sedan många generationer tillbaka i tiden. Och tydligen också i mig. Så med hans hjälp kom jag mig faktiskt ut på världshaven. En dag i början på april, då studentskrivningarna var undan, kom samtalet från Gustaf Eriksons kontor i Mariehamn, om att det fanns en ledig plats som mässflicka på m/s Balderö. Påmönstring i Tokio om några veckor. Jag var 19 år gammal.
Iväg till mönstringskontoret på Universitetsgatan, där kapten Björkholm skötte om papperskriget med sjömanspass, motbok osv. Hann ännu med att fira min fars 50-årsdag i slutet av april före det var dags för flygplatsen. Mamma förmådde inte följa mig till planet, men däremot gjorde min pappa det. Det sista han sa till mig: var inte rädd men ha respekt för havet, akta dig lite för araber (inte menat som något rasistiskt uttalande) och blanda dig inte med besättningen. Det sista förstod jag inte riktigt. Jag skulle vara på en båt med 25 andra sjömän och ytorna var nu inte så jättelika, så jag tyckte det skulle vara oundvikligt att blanda mig med besättningen. Förstod vad han menade någon vecka efter...Fniss.
Någon studentdimission blev det inte för min del, trots att jag nog hade klarat skrivningarna med rätt hyfsat betyg. Men själva dimissionsdagen befann jag mig någonstans på Stilla havet på väg till Nya Zeeland. Den 31 maj hade jag telegrafisten att sända ett telex till Katedralskolan med lyckönskningar till de nybakade studenterna.
m/s Balderö var ett 168 meter långt torrlastfartyg byggt 1978. Det att det var just ett torrlastfartyg, gjorde att vistelserna i olika hamnar blev ganska långa ibland. Och det var bra. Hann se och uppleva väldigt mycket och blev nog till en så gott som vuxen ung kvinna, från att ha varit en liten flicka. Vi var bl.a. i Hong Kong en tur och man kan säga att det är en stor stad. Men jag tog mig ensam in till centrum, eller vad man nu ska kalla det, för att shoppa loss lite grann :) Bra klarade jag mig. Och sen dess har jag alltid klarat mig bra överallt i världen.
Om jag här skulle skriva allt jag såg och upplevde, så skulle ni nog tröttna på att läsa. Och det är inte heller min point. Den är väl snarast den att det är bra att förverkliga drömmar och att också låta sina barn förverkliga dom. Det är jag evigt tacksam för, att jag har fått göra. Ja och sen det att jag gillar Olavi Virta, som ni redan har antecknat.
Har "landstigit" i många asiatiska länder, Nya Zeeland som sagt, sett Canadas fantastiskt vackra västkust, Alaska, Suezkanalen, Gibraltar, Rotterdams enorma hamnanläggning und so weiter.
Hann med två törnar. En på sex månader i ett kör och den andra fyra och en halv månad. Mönstrade av i Fredrikshamn, glad och lycklig. Sökte mig i skola och satsade på diskvattnet mellan Finland och Sverige på legendariska Diana 2. Men det är en annan historia. Kanske jag berättar den någon annan dag.
"Iltatähden kimmellyksen myötä, kotihin mä laitan terveisen. Kerron kuinka kouristaapi syöntä, heitä kun mä täällä muistelen".
För visst kände jag hemlängtan. Ibland. Och i synnerhet då det på resorna mellan Japan och Canada, rullade i två veckor. Blev inte sjösjuk (tur). Men sjöben fick jag nog.
Icke i väntan på Den flygande holländaren.
Då jag skrev studenten 1982 hade jag en längre tid tänkt att jag ville ut på sjön och se världen ur ett annat perspektiv. Sagt och gjort. Från tanke till handling. Frågade inte om lov, utan informerade mina föräldrar om mina planer, vilka i sin tur reagerade på det vanliga viset; att jassåjaha. Till dethär kan tilläggas att det i min pappa flyter sjömansblod sedan många generationer tillbaka i tiden. Och tydligen också i mig. Så med hans hjälp kom jag mig faktiskt ut på världshaven. En dag i början på april, då studentskrivningarna var undan, kom samtalet från Gustaf Eriksons kontor i Mariehamn, om att det fanns en ledig plats som mässflicka på m/s Balderö. Påmönstring i Tokio om några veckor. Jag var 19 år gammal.
Iväg till mönstringskontoret på Universitetsgatan, där kapten Björkholm skötte om papperskriget med sjömanspass, motbok osv. Hann ännu med att fira min fars 50-årsdag i slutet av april före det var dags för flygplatsen. Mamma förmådde inte följa mig till planet, men däremot gjorde min pappa det. Det sista han sa till mig: var inte rädd men ha respekt för havet, akta dig lite för araber (inte menat som något rasistiskt uttalande) och blanda dig inte med besättningen. Det sista förstod jag inte riktigt. Jag skulle vara på en båt med 25 andra sjömän och ytorna var nu inte så jättelika, så jag tyckte det skulle vara oundvikligt att blanda mig med besättningen. Förstod vad han menade någon vecka efter...Fniss.
Någon studentdimission blev det inte för min del, trots att jag nog hade klarat skrivningarna med rätt hyfsat betyg. Men själva dimissionsdagen befann jag mig någonstans på Stilla havet på väg till Nya Zeeland. Den 31 maj hade jag telegrafisten att sända ett telex till Katedralskolan med lyckönskningar till de nybakade studenterna.
m/s Balderö var ett 168 meter långt torrlastfartyg byggt 1978. Det att det var just ett torrlastfartyg, gjorde att vistelserna i olika hamnar blev ganska långa ibland. Och det var bra. Hann se och uppleva väldigt mycket och blev nog till en så gott som vuxen ung kvinna, från att ha varit en liten flicka. Vi var bl.a. i Hong Kong en tur och man kan säga att det är en stor stad. Men jag tog mig ensam in till centrum, eller vad man nu ska kalla det, för att shoppa loss lite grann :) Bra klarade jag mig. Och sen dess har jag alltid klarat mig bra överallt i världen.
Om jag här skulle skriva allt jag såg och upplevde, så skulle ni nog tröttna på att läsa. Och det är inte heller min point. Den är väl snarast den att det är bra att förverkliga drömmar och att också låta sina barn förverkliga dom. Det är jag evigt tacksam för, att jag har fått göra. Ja och sen det att jag gillar Olavi Virta, som ni redan har antecknat.
Har "landstigit" i många asiatiska länder, Nya Zeeland som sagt, sett Canadas fantastiskt vackra västkust, Alaska, Suezkanalen, Gibraltar, Rotterdams enorma hamnanläggning und so weiter.
Hann med två törnar. En på sex månader i ett kör och den andra fyra och en halv månad. Mönstrade av i Fredrikshamn, glad och lycklig. Sökte mig i skola och satsade på diskvattnet mellan Finland och Sverige på legendariska Diana 2. Men det är en annan historia. Kanske jag berättar den någon annan dag.
"Iltatähden kimmellyksen myötä, kotihin mä laitan terveisen. Kerron kuinka kouristaapi syöntä, heitä kun mä täällä muistelen".
För visst kände jag hemlängtan. Ibland. Och i synnerhet då det på resorna mellan Japan och Canada, rullade i två veckor. Blev inte sjösjuk (tur). Men sjöben fick jag nog.
Icke i väntan på Den flygande holländaren.
Åbo, del två
I mitt flickrum i barndomshemmet i Åbo är det brun- och vitrandiga tapeter. Jag har själv valt dem för sådär 35 år sedan. Dom hänger där fortfarande. Med den skillnaden att alla mina posters på diverse idoler inte längre hänger kvar. Men det är fortfarande mitt flickrum och att sova där, är alltid en viss återgång till barn- och ungdom. Det känns underligt att jag en dag inte sover där mera och att huset bebos av helt andra människor än dom som bott där sedan 1967. För så blir det en dag. Tänker inte mera på det nu.
Yritysverotusta kirjanpitäjille-kursen var bra och lärorik. Det skulle bara fattas annat eftersom jag betalade 390,- plus moms för den.
Musikalen Hair var också bra. Men denhär gången påverkades vi inte på samma sätt som då vi på sjuttio-talet såg filmen. Vi ville inte mera lämna allt och leva utan desto mera ansvar för nånting. Nej. Våra någolunda stabila liv är helt okej. Men musiken var bra och skådespelarna gjorde bra ifrån sig. Underhållande på alla sätt och vis.
Lördagsförmiddagen ägnades åt djupsinniga diskussioner med mam och pap i varsin gungstol. Det är alltid lika mysigt att dricka kaffe tillsammans och varje gång få ett nytt ord på vägen. Jag gillar mina föräldrar.
Sedan träff med väninnorna. De facto uteblev besöket på
strömmingsmarknaden för två av oss (folk så tusan, orkade inte trängas där). Istället trerättersmiddag på Harald och pubhäng efter det. Till pubhänget sällade sig även flera vänner från ungdomen. Oj vad roligt. Träffar dom sporadiskt, men det är alltid lika skojigt. Eviga vänner, helt klart! Och jo. Det blev sent. Alltför sent! Men segheten dagen efter överlever man och man är glad likaväl just för att det blev sent.
Men nu är det måndag igen. Kommunalvalet är undanstökat och nu återstår att se hur det nya fullmäktige kommer att arbeta. Spännande! Dessutom har vi en kung här i Houtskär. Så stod det i dagens val-ÅU. Röstmagneten i Pargas är Houtskärbo och därmed kunglig. Fina pipor! Lycka till dom nya folkvalda. För egen del är det politiska engagemanget över. Tjugo år räcker mer än väl. Andra kungar och drottningar får ta över. För visst kan vi ju alla kalla oss kungliga nu och då. Alla vi människor, inte bara politiker.
I väntan på Madeleines bröllop.
Yritysverotusta kirjanpitäjille-kursen var bra och lärorik. Det skulle bara fattas annat eftersom jag betalade 390,- plus moms för den.
Musikalen Hair var också bra. Men denhär gången påverkades vi inte på samma sätt som då vi på sjuttio-talet såg filmen. Vi ville inte mera lämna allt och leva utan desto mera ansvar för nånting. Nej. Våra någolunda stabila liv är helt okej. Men musiken var bra och skådespelarna gjorde bra ifrån sig. Underhållande på alla sätt och vis.
Lördagsförmiddagen ägnades åt djupsinniga diskussioner med mam och pap i varsin gungstol. Det är alltid lika mysigt att dricka kaffe tillsammans och varje gång få ett nytt ord på vägen. Jag gillar mina föräldrar.
Sedan träff med väninnorna. De facto uteblev besöket på
strömmingsmarknaden för två av oss (folk så tusan, orkade inte trängas där). Istället trerättersmiddag på Harald och pubhäng efter det. Till pubhänget sällade sig även flera vänner från ungdomen. Oj vad roligt. Träffar dom sporadiskt, men det är alltid lika skojigt. Eviga vänner, helt klart! Och jo. Det blev sent. Alltför sent! Men segheten dagen efter överlever man och man är glad likaväl just för att det blev sent.
Men nu är det måndag igen. Kommunalvalet är undanstökat och nu återstår att se hur det nya fullmäktige kommer att arbeta. Spännande! Dessutom har vi en kung här i Houtskär. Så stod det i dagens val-ÅU. Röstmagneten i Pargas är Houtskärbo och därmed kunglig. Fina pipor! Lycka till dom nya folkvalda. För egen del är det politiska engagemanget över. Tjugo år räcker mer än väl. Andra kungar och drottningar får ta över. För visst kan vi ju alla kalla oss kungliga nu och då. Alla vi människor, inte bara politiker.
I väntan på Madeleines bröllop.
söndag 28 oktober 2012
torsdag 25 oktober 2012
Åbo
Imorgon ska jag på kurs till Åbo. På finska. Yritysverotusta kirjanpitäjille. Tulolähteet, vuosikulut, jaksottaminen, tulot, menot, tappiot. Låter det intressant? Jamen visst tycker jag, men kanske inte så många med mig tycker lika. Så många tycker så olika som en liten flicka sa för ganska längesen.
Men! På kvällen ska jag och mina bästaste väninnor på teater för att se Hair. Då den på sjuttiotalet visades på biograferna, var vi helt övertygade om att ändra livsstil och värderingar till just sånt som personerna i filmen levde efter. Ja det blev inte så iallafall. Tror att nån (läs mam o pap i respektive familjer) hade nånslags åsikter om den saken. Till vårt stora förtret. Ser fram emot föreställningen. Och kursen :). Lördagen viger vi åt strömmingsmarknaden.
Eftersom jag är född och uppvuxen i Åbo, bor det nog fortfarande en liten stadsbo i mig. Vill ut i vimlet ibland för omväxlingens skull och naturligtvis för att träffa föräldrarna med åsikter. Dom ställer inte till förtret nu, som tur är. Jag är ju inte tonåring mera. Hahaa!
Då jag sedan varit i "stan" en helg, är det så himla fint att komma hem igen. Lugnt och tyst och mörkt. Ja egentligen nattsvart åtminstone denhär årstiden. För min del handlar det om livskvalitet att ha sitt hem här i skärgården. Det stora utbudet av entertainment har jag inte så stort behov av. Bara ibland. Och dethär veckoslutet heter "ibland".
I väntan på kommunalvalet.
Diagnos
Det är ganska få förunnat att leva hela livet utan att få en diagnos och då menar jag en medicinsk sådan. Inte heller jag har undgått det.
Året var 1997 och jag och min kompanjon jobbade ordagrant "reven av oss" i gästhamnen här i Houtskär, som vi då drev på den tiden. Högsommar och folk som grå kattor överallt. Vaknade en morgon och tyckte att jag kände mig lite konstig från naveln och neråt. Liksom förlamad, men ändå inte. Känslan eskalerade dag för dag. Benen var avdomnade och obehaget av att inte vara riktigt säker på om toalettbesöket var klart eller inte, var minst sagt besvärligt. Jo. Jag blev rädd. Är samtidigt ganska bra på att skuffa undan sånt och skylla på det ena och det andra. Dessutom var det fullt upp med jobbet. Jag behövdes nog där mer än på en läkarmottagning. Undrar hur jag tänkte där? Men då besvären inte gick om, sökte jag mig till Hälsogården här hemma, där läkaren först ville skicka mig till en fysiater. Så blev det inte, för i det skedet var också mina föräldrar inkopplade. Min far som då ännu var i välmakten ordnade så jag kom till en neurologisk undersökning med ryggmärgsprov, magnetröntgen och you name it.
Sommaren gick över till höst och besvären lättade, men dom avdomnade benen hängde med, vilket dom gör än idag. Mot julen kom diagnosen: Multipel skleros, primärt progressiv, dvs gradvis försämring under flera år. Jaha. Läste allt jag kom över om sjukdomen och deltog också i en treveckors rehabilitering i Masku som var riktad till nyss insjuknade. Och det var bra. Spöket och dödsångesten försvann och de facto beslöt jag mig för att leva vidare precis så som jag alltid gjort och ta dagen som den kom. Inte ta ut nåt i förväg överhuvudtaget.
Åren har gått. Femton år. Jag går, står och har huvudet högst. Har dålig balans, snubblar på mattkanter och kan inte hoppa i och ur båt så som förr. Är tidvis oerhört trött, och skulle kunna sova dygnet runt ibland. Under det senaste halvåret har min högra arm börjat bråka. Samma avdomnade känsla som i benen. Kraftlös och stel. Har svårt att skriva för hand.
Men vad gör det? Jag har haft en sagolik tur eftersom min MS är såhär snäll med mig. Jag är väl medveten om att det kunde vara annorlunda. Det är en sjukdom med många olika ansikten. Mitt ansikte ser ut såhär.
Det är också ett medvetet val att inte göra något nummer av det hela. Men nog vet folk ändå. På en såhär liten ort, vet alla allt om alla. Och vet man inte kan man alltid fantisera, så att det till slut blir sanning. Nu vet ni min sanning. Jag säger som Astrid Lindgren, då hon var på åldringsboendet: " Döden, döden, sade vi och sen pratade vi inte mera om det".
Vet ni vad. Det var skönt att skriva ner dethär. Något som jag aldrig gjort tidigare. Jag är glad för att jag började blogga. Jag har så mycket att säga. Dessutom kommer det "Massachusetts" med Bee Gees i radion. Lycka!
Farmors lilla tös kommer till jobbet idag, medan Mamman är på massage. Vi ska kramas och pussas, tösen och jag.
I väntan på kommunalvalet.
Året var 1997 och jag och min kompanjon jobbade ordagrant "reven av oss" i gästhamnen här i Houtskär, som vi då drev på den tiden. Högsommar och folk som grå kattor överallt. Vaknade en morgon och tyckte att jag kände mig lite konstig från naveln och neråt. Liksom förlamad, men ändå inte. Känslan eskalerade dag för dag. Benen var avdomnade och obehaget av att inte vara riktigt säker på om toalettbesöket var klart eller inte, var minst sagt besvärligt. Jo. Jag blev rädd. Är samtidigt ganska bra på att skuffa undan sånt och skylla på det ena och det andra. Dessutom var det fullt upp med jobbet. Jag behövdes nog där mer än på en läkarmottagning. Undrar hur jag tänkte där? Men då besvären inte gick om, sökte jag mig till Hälsogården här hemma, där läkaren först ville skicka mig till en fysiater. Så blev det inte, för i det skedet var också mina föräldrar inkopplade. Min far som då ännu var i välmakten ordnade så jag kom till en neurologisk undersökning med ryggmärgsprov, magnetröntgen och you name it.
Sommaren gick över till höst och besvären lättade, men dom avdomnade benen hängde med, vilket dom gör än idag. Mot julen kom diagnosen: Multipel skleros, primärt progressiv, dvs gradvis försämring under flera år. Jaha. Läste allt jag kom över om sjukdomen och deltog också i en treveckors rehabilitering i Masku som var riktad till nyss insjuknade. Och det var bra. Spöket och dödsångesten försvann och de facto beslöt jag mig för att leva vidare precis så som jag alltid gjort och ta dagen som den kom. Inte ta ut nåt i förväg överhuvudtaget.
Åren har gått. Femton år. Jag går, står och har huvudet högst. Har dålig balans, snubblar på mattkanter och kan inte hoppa i och ur båt så som förr. Är tidvis oerhört trött, och skulle kunna sova dygnet runt ibland. Under det senaste halvåret har min högra arm börjat bråka. Samma avdomnade känsla som i benen. Kraftlös och stel. Har svårt att skriva för hand.
Men vad gör det? Jag har haft en sagolik tur eftersom min MS är såhär snäll med mig. Jag är väl medveten om att det kunde vara annorlunda. Det är en sjukdom med många olika ansikten. Mitt ansikte ser ut såhär.
Det är också ett medvetet val att inte göra något nummer av det hela. Men nog vet folk ändå. På en såhär liten ort, vet alla allt om alla. Och vet man inte kan man alltid fantisera, så att det till slut blir sanning. Nu vet ni min sanning. Jag säger som Astrid Lindgren, då hon var på åldringsboendet: " Döden, döden, sade vi och sen pratade vi inte mera om det".
Vet ni vad. Det var skönt att skriva ner dethär. Något som jag aldrig gjort tidigare. Jag är glad för att jag började blogga. Jag har så mycket att säga. Dessutom kommer det "Massachusetts" med Bee Gees i radion. Lycka!
Farmors lilla tös kommer till jobbet idag, medan Mamman är på massage. Vi ska kramas och pussas, tösen och jag.
I väntan på kommunalvalet.
onsdag 24 oktober 2012
Nu börjar jag. Bära eller brista!
Puh! Stånk och stön! Känns som att jag har tagit vatten över huvudet. Jag vill att utseendet på min blogg är snitsig och snygg med fina bilder och snärtigt teckensnitt, men tusan då jag inte orkar (läs kan) hålla på och mixtra med sånt. Dom båda datanördarna jag har tillgång till (not!) ger mig rådet att läs hjälpfiler. Shit!
Så nu till en början får det se ut lite hur som helst. Satsar på inläggens innehåll istället. Och kanske det nån dag uppstår en nerv i min kropp som tillåter mig att inte tappa tålamodet, så att jag orkar (läs kan) mixtra med utseendet.
Nåja. Om mig: Jag är en samhällsintresserad kvinna, som i rappet har levt i ett halvt sekel. Har ett stort intresse för hundar, vilket ni också kommer att märka i mina inlägg. Och dethär med samhällsintresse har jag nog haft med mig hela livet. Har ändå lust att vara civilt olydig och inte alltid politiskt korrekt ibland. Så länge det inte skadar någon personligen.
Flyttat från Åbo till Houtskär och årtalet var 1984 efter att ha träffat honom jag forfarande delar Åbo Underrättelser med. Husis och Turun Sanomat delar vi också på för den delen. Men ännu inte God Tid! Vi har en son som numera har en egen familj. Och jo. Jag är farmor till en tös född i april detta år. Hur kul som helst. Ja och sen finns här två hundar av rasen Stabyhoun, Leya och Molly. Mor och dotter. Dessutom två helt vanliga bondkatter, Hugo och Selma.
Skriver inget mer om mig just nu. Det kommer mera.
I väntan på kommunalvalet.
Så nu till en början får det se ut lite hur som helst. Satsar på inläggens innehåll istället. Och kanske det nån dag uppstår en nerv i min kropp som tillåter mig att inte tappa tålamodet, så att jag orkar (läs kan) mixtra med utseendet.
Nåja. Om mig: Jag är en samhällsintresserad kvinna, som i rappet har levt i ett halvt sekel. Har ett stort intresse för hundar, vilket ni också kommer att märka i mina inlägg. Och dethär med samhällsintresse har jag nog haft med mig hela livet. Har ändå lust att vara civilt olydig och inte alltid politiskt korrekt ibland. Så länge det inte skadar någon personligen.
Flyttat från Åbo till Houtskär och årtalet var 1984 efter att ha träffat honom jag forfarande delar Åbo Underrättelser med. Husis och Turun Sanomat delar vi också på för den delen. Men ännu inte God Tid! Vi har en son som numera har en egen familj. Och jo. Jag är farmor till en tös född i april detta år. Hur kul som helst. Ja och sen finns här två hundar av rasen Stabyhoun, Leya och Molly. Mor och dotter. Dessutom två helt vanliga bondkatter, Hugo och Selma.
Skriver inget mer om mig just nu. Det kommer mera.
I väntan på kommunalvalet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)