Fegis!

Jag är en fegis. För att jag inte klarade av att se på MOT-programmet på TV igår. Detdär som publicerade smygfilmat videomaterial från fyra olika slakterier i Finland. Som visade ohyggliga scener hur produktionsdjuren blir behandlade på den sista resan. Den resan då livet tar slut. Är det då verkligen så att jag är en fegis för att jag inte såg på dethär? Går jag inte fri från en sådan benämning då jag ändå är fullt medveten om grymheterna och reagerar genom att skriva inlägg på facebook, skriva blogg, maila dessa slakterier och lantbrukarnas centralorganisationer? Är det så att för att bli frikänd måste jag sluta äta kött? Och egentligen bli vegan, för mjölken, äggen, fisken, ja allt som kommer från djurriket är bannlyst i dethär sammanhanget. Moraliskt sett är veganismen det enda rätta. Eller?

Nu är det så att jag faktiskt tycker att kött är gott. All slags kött. Samtidigt som jag tycker att det är förkastligt att behandla djur illa. Vilken väg är den rätta? Kan jag påverka producenter och organisationer och i förlängningen lagstiftningen så att jag i framtiden med gott samvete kan mumsa i mig dendär mediumstekta entrecoten? Eller är det en utopistisk tanke? För att gå till en ännu mera utopistisk tanke och säga att alla i hela världen slutar äta kött, så vad ska man då göra med kor, hönor, grisar, får etc. etc? Blir dom sedan "fria" och var lever dom sitt liv då isåfall. Det låter inte riktigt klokt. Och nu är det läge för min far att säga: "hördu flicka, nu drar du nog dalagåbbar".

Jag vet för böveln inte hur jag ska ställa mig till dethär. Jag har idag läst diskussioner som klingat fientlig och fördömande från icke-köttätarhåll. Eller så tar jag det så för att på något vis rättfärdiga det att jag vill äta kött.

Nå för mig är det så som en uttryckte sig i en nätdiskussion: "det är inte slakten som är problematisk, det är det vidriga djurplågeriet före slakten". Visst är det ju så eller hur? Jag har inga problem med att rensa fisk, ta ur en sjöfågel eller vara med och se då gubbarna styckar en älg. Det är väl slakt i allra högsta grad, men den har inte föregåtts av något ohyggligt djurplågeri.

Många frågor nu. Kan någon vänligen komma med nånting som verkligen övertygar mig åt ett håll eller ett annat. Observera att skitstövlar och rötägg finns i alla sammanhang. Alla!

Janå. I väntan på det. Äsch!

Om att resa

Morjens bara!

Jo att jag gillar att resa. Vartsomhelst, närsomhelst och nästan med vemsomhelst. Även med bara mig själv som sällskap. Det är helt klart att jag skulle befinna mig på resande fot betydligt oftare än vad som nu är fallet ifall jag bara hade avkastande fonder till förfogande. Nu har jag min lön och besparingarna har gått åt till att renovera nästet på Moderholm. Vilket såklart är en jättebra sak. Huset är bevarat för efterkommande barn och barnbarn. Gud bevare oss från att dom under sin tid får för sig att sälja stället eller göra nåt lika tokigt.

Tillbaka till resandet. Häromdagen var jag på ett tråkigt möte och för att muntra upp oss delade en av mötesdeltagarna med sig av en reseidé. Jag blev eld och lågor kan man säga! Ni vet att det runtom i världen finns s.k. Kap Horn-föreningar. Även i Finland. Vem som helst kan bli medlem i föreningen utan att själv ha någonsin rundat hornet, vilket jag tyvärr inte har gjort. Det anordnas internationella möten på olika platser som tangerar denna segelfartygsera. År 2016 hålls årskongressen i England med bl.a. ett besök till platsen för Herzogin Cecilies förlisning. Våren 2017 är mötet i Chile med resmålen Santiago, Valparaiso och Punta Arenas och innehåller en femdagars-kryssning med Via Australis till Kap Horn med dess environger. Fattar ni att jag blir utom mig av iver och lust att åka! Jag har alltid haft en känsla av att jag säkerligen under ett tidigare liv (om nu sånt finns) varit sjöman på heltid på segelfartyg på vetetraden. Givetvis på Gustaf Eriksons skepp. Hade jag fötts till man hade jag vistats till havs i mitt yrke. Trivs nog med att vara kvinna också ska jag väl tillägga så ni inte missförstår. Och jag gillar mitt jobb tillsammans med papper och siffror.

Resor på vilka man nästan med öronen kan höra historiens vingslag intresserar mig väldigt mycke. Var i somras på en rundtur med buss till de viktigaste krigsskådeplatserna i Karelen, som nuförtiden är i Rysslands besittning. Det öppnade upp mina ögon för hur det egentligen förhöll sig då det begav sig. Jag blev berörd helt enkelt. Jag vet att jag skulle bli lika berörd i Patagoniens landskap. Kap Horn rundas inte fullt lika ofta mera. Och nu finns Suez- och Panamakanalen som genvägar. Hur ska jag göra för att kunna delta i drömresan? Lotto? Arvtagare till nån rikeman eller -kvinna? Eller så får jag bara fortsätta att drömma och renovera kojor istället.

Hörni, det händer besvärliga saker här på klotet just nu. Idag har vi fått höra om en dåre med svärd som härjat vilt i Trollhättan. Flyktingströmmarna är inte på sinande precis och rasismen är på uppgång. Det att jag drömmer om att resa är småpotatis och verkligen ett i-landsproblem. Det onda ger aldrig vika. Inte så länge som människan är den som tror sig härska över allt och alla. 

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10207685711490534&set=a.2251110406976.2134145.1524725196&type=3

Klistra in länken här ovan. Vill ni resa hit? Skulle ni stanna kvar här?

I väntan och en längtan till bättre tider och fred på jorden. Sussi min vän, du som är messenger of peace kunde kanske hjälpa lite här :)

FRID! Och puss!

Att ta sig i kragen

Tjenis!

Det är söndag. En dag som jag ska ägna åt att städa i "stadsbostaden". Något som jag hade för avsikt att göra på fredag men som istället blev ett hängande på det lokala vattenhålet med bl.a. diskussioner kring flyktingpolitiken. Fiffigt va? Plussaldot fick ingen tillväxt precis. Jaja. Så kan det vara. Som det inte borde vara i min tankevärld, som jag noggrannare bör ta fasta på under hösten. Jag vet hur jag vill leva men når inte upp till min vilja just nu. Att ta mig själv i kragen. Det ska jag aktivt ägna mig åt under hösten. Jag känner mig själv som en rätt så beslutsam person men som samtidigt är lätt att övertala till allehanda upptåg. Bra eller dåligt? Det vet jag inte. Är ni andra alltid nöjda med er själv? Tycker ni alltid om er själv? Gör ni alltid rätta val? Ni märker att mina existentiella problem är på ytan. Jag har så mycket att glädjas åt men kan inte ta vara på det just nu.

Har alltid varit öppen med min MS. Det är INTE för att jag behöver ömkas på nåt vis utan för att min näromgivning ska veta att det kanske finns en orsak till vinglighet, till trötthet, till ett sämre humör, ja till allt som denna lömska åkomma kan föra med sig. Jag skrev tidigare att symptomen gör sig mera påminda just nu och det är minsann ett tecken på att jag måste börja sköta om mig bättre än vad jag gör nu. En bra sak är att vi har en ny granne som också har hund och som släpar med mig ut till skogs på promenader. Jag ska uppmuntra henne till att fortsätta med det, så att vi varje dag ger oss ut. 

Det är mycke snack men lite verkstad just nu! Nu har jag iallafall skrivit ner det som utgör orosmolnen och på ett enkelt sätt kan jag skingra på dom molnen. Jag vet det.

Delar här två skrifter som just nu är aktuella och som jag grubblar över. Kanske mera på den svenskspråkiga än den som är på finska.

http://www.iltalehti.fi/tosielamaa/2015092220397294_ir.shtml

https://marcusrosenlundblog.wordpress.com/2015/09/28/problemet-med-pisshuvuden/

Läs och begrunda!

Vi ska ta hand om varandra!

I väntan på en styvare krage.