Tjenis! Nu bloggar jag. Har helt enkelt inte haft tid och ork att göra det på länge men nu har det lättat och jag satsar på att skriva lite om hundar igen.
Jag hade för en tid sedan två lite kortare arbetsveckor för att jag var på resa till Holland. Ibland är det bra att vara insyltad i det ena och det andra eftersom man på det sättet ofta har möjligheten att delta i olika evenemang, resor och andra begivenheter där man får träffa nya människor och bli delaktig av ny information och kunskap. Nu hade jag en sådan chans igen. They made an offer I couldn´t refuse. Jag råkar vara ordförande i Stabyhounklubben i Finland. Och fick därigenom möjligheten att representera vår klubb tillsammans med Leyas uppfödare Anne. Alla de länder som har en rasklubb för just Stabeijn var representerade dvs. Finland, Sverige, Norge, Danmark, England, USA, Canada och naturligtvis Holland.
"Vår" ras, Stabyhoun (uttalas Stabeijhoon), är en holländsk ras med en totalpopulation på ca 6000 på hela jordklotet. Jämför med hundantalet i Finland som ligger där kring 600.000 varav 450.000 är rashundar. Ni förstår att det inte är alldeles lätt och till alla delar hållbart att föra rasen vidare och att vara uppfödare med ett så litet material (om man nu kan kalla det så). Just denhär aspekten berördes djuptgående så att vi skulle få kunskap i hur vi ska göra och ge råd för att hålla rasen någorlunda frisk och livskraftig. Det finns raser i världen som kommer att dö ut pga stora brister i avelsmaterialet. Så vill inte vi att det ska gå för vår ras. Ämnet är synnerligen vetenskapligt samtidigt som det är lättfattligt och man klarar sig rätt så långt med bondförnuft och lite procenträkning. Vi ska naturligtvis undvika att föra vidare ärftliga sjukdomar och inte heller stirra oss blinda på utställningsresultat. En hund måste inte vara varken BIS, BIR eller Champion, för att kunna funka som en bra hundmamma eller -pappa. Om vi blir blinda för att se bra saker i våra hundar, försvinner friska gener för evigt. Det viktiga är att hålla inavelsprocenten så låg som möjligt och att involvera hundar som kanske inte syns så mycket i vimlet, men som kanske kunde vara en bra hane åt just min tik.
Även om jag i min drömvärld tycker att det vore det bästa ifall min tik genom naturligt urval bland hanar, valde den bästa just för henne, så vet jag att det såklart är en omöjlighet. Därför måste vi uppfödare ta till metoder som import av sperma och betäcka hunden genom insemination. Just för att bredda genetiken. Så tycker jag.
Sedan kan det också gå käpprätt åt skogen med hundavel. Ja egentligen med djuravel överlag. Jag har förstått dethär med avel så att man försöker genom den förbättra saker och ting. Men se nej! Titta på Belgian blue i produktionsvärlden. Och titta på många många hundraser där man t.ex avlat bort nosens längd så att hunden har uppenbara svårigheter att andas under hela sitt liv. Eller att man fått till stånd så mycket extra skinn så att hunden har hudproblem som i värsta fall leder till avlivning. Exemplen är många. Vad har vi människor för fel egentligen? Vad vill vi nå med sådant som är till uppenbar skada? Ja inte vet jag.
Vi bor i Näsby nu. I centrum. Jag plockar upp då mina hundar gör sina behov där jag vet att det rör sig folk. Det är mer än rätt. Tänkte bara informera ifall någon undrar. Ni antecknar väl flitigt?
Skattedeklarationerna är gjorda! Nu är jag i väntan på semester. Ha det gott därute i världen!
