Tallinn tur och retur

Nu ska jag berätta hur det kan gå då man tillsammans med en god vän reser till Tallinn med lånad paketbil.

Jo det är så att jag ska till att fylla år i rappet, som ni läst i tidigare inlägg. Tänker ställa till med kalas och som det nu råkar vara så att jag tycker att det ska bli roligt att skåla med t.ex skummande vin i glaset, så skall det handlas. Och det råkar också vara så att bl.a. sådana drycker är betydligt billigare lite söderut, dvs. i Estland.

Dit styrde vi kosan i fredags, min vän Monica och jag, med vanan inne från förr med sådan sorts handel. Väglaget var faktiskt helt okej och den lånade paketbilen och vi kom lyckligt fram till den tillfälliga huvudstaden och körde ombord på kvällen på m/s Viking XPRS. Vi skulle sova ombord och köra iland på morgonen. Gick och lade oss i rimlig tid, men ack och ve! I hytten mittemot försiggick The party. Det klingande estniska språket ljöd vida kring för att inte tala om ljudnivån på den medhavda stereon eller vad det nu var dom spelade på. Nästa gång jag hör Gangnam style kommer jag att få strypkänslor, för just den låten serverades oavbrutet. Eftersom jag nu då är lite äldre redan och lite humorlös om nätterna, ringde jag till infon och beklagade mig. Tjejen lovade skicka ordningsvakten, men jag tror inte att nån sån kom. Men det blev iallafall en paus på partandet och istället fick vi njuta av ljuv musik i form av karaoke ovanifrån vår hytt. Efter några timmar återkom partypinglorna med bihang och så blev det Gangnam style igen och ännu mera volym på det estniska språket. Vi har sovit bättre...

Nå. En osoven natt klarar man nog av och vi körde iland sju på morgonen med rödsprängda knivhugg till ögon. Styrde fören mot Hotell Viru och åt frukost där. Dom har ett jätteurval! Rekommenderas. Efter det åkte vi till Lasnamäe köpcenter och fördrev tiden med att jämföra priser på Prisma. Sedan blev det dags för lastning av dom flytande varorna som vi hade förhandsbeställt, och paketbilen blev en aning nedlastad.

Nu var det redan eftermiddag och vi åkte till köpcentret nära hamnen och parkerade bilen där, för att ta oss till centrum och gamla stan till fots. Kollade lite kläder, åt en bit mat och gick tillbaka till köpcentret. Gick ännu in där före det var dags att checka in till båten på nytt.

Då vi kom till bilen tittade jag ner i marken vid passagerardörren och funderade vad det var för glasbitar på marken, tittar upp och blev så paff som jag tror att jag aldrig förr blivit. "Men va satan" utbrast jag och började darra i hela kroppen. Nåt jävla slödder (ursäkta ordvalet) hade slagit in rutan på passagerardörren på den lånade bilen. Vi utbrast igen några opublicerbara ord båda två och tankarna for omkring i huvudet som en tornado. Först trodde vi att inget var stulet, men märkte sedan att min ryggsäck och Monicas 10 år gamla ekokass från just Estland var borta. Men INTE min Samsung-padda. Kanske slöddret blev avbrutet i jobbet. I ryggsäcken fanns ett par smutsiga trosor, ett par rena trosor, en t-skjorta, necessär, årets almanacka men också vår resebokning. I Monicas ekokass fanns ett par smutsiga strumpor, en avdankad jumper och en tandborste. Inget av värde således fick tjuven/tjuvarna med sig. Om dom nu inte har ett tycke för smutsiga trosor eller hormontabletter mot övergångsbesvär.

Ringde snuten som aldrig kom. Och mera tid hade vi inte på oss att vänta på bylingarna. Vi körde till hamnen och tur att bokningssystemet är datoriserat och vi kunde checka in på namnen. Det var lite dragigt i bilen... Snutarna ringde faktiskt tillbaka och sade att vi kan lika bra göra brottsanmälan hemma i Finland.

Väl ombord fick vi hjälp av däcksarna som med Viking Line tejp och plast fixade en jättefin provisorisk ruta. Sådant jobb var vardagsmat för dom och sade att dethär gör dom så gott som dagligen. Bedrövligt, säger jag!

Min tro på att människan är god har fått sig en törn. Jag är också en godtrogen person och vill tro på just det att människan är god. Men jag har nog fel, utan att för den skull generalisera. Och det att jag i min enfald tänker att såntdär aldrig händer mig, har också fått sig en törn. Man är tydligen tvungen att ständigt vara misstänksam mot allt och alla. Och att gardera sig mot det onda i denna galna värld. Gillar inte läget!

Men vi är vid liv. Inget av värde är borta och bilrutan kan fixas. Men. Även om kroppen är hel och det hela är rätt så världsligt, är min själ en smula sönder. Tyvärr.

I väntan på ett sjudundrande kalas. Det satsar vi på och dricker skumvin med andakt, eller hur?

Premiär

Julen kom och julen gick. Inga som helst svårigheter med att acklimatisera mig till vardagen. Ganska skönt egentligen. Resten av året ska jag förbereda mig mentalt på att brådskan sätter igång tvärt efter årsskiftet. Löneårsredovisningar, bokslut, skattedeklarationer mm. kommer livet för det mesta att bestå av följande fyra månader. Ja förutom att jag däremellan skall fira födelsedag. Med besked har jag tänkt :) Och hoppas innerligen att många vill fira med mig.

Men till rubrikens premiär. Tilda har för första gången tuttat med farmor och farfar. Och är inte det mysigt att ha en snusande baby nära, så säg. Längesedan vi har haft en så liten nattgäst. Rätt så lugnt förlöpte natten och mot morgonen fick hon komma i vår säng och gosa ett tag. Mysfaktorn var på topp. Lite vaknade hon till under natten, men blev genast nöjd då hon fick nappen i mun. Lite trött farmor följande dag för det är inte precis igår jag höll på och mixtrade med tuttflaskor, nappar och sånt om nätterna. Men hon får gärna komma på nytt och jag har på känn att det är nåt hon kommer att göra också. Guldklimp är ordet.

Okej okej. Jag ska inte skriva mera om det nu, för ni tröttnar väl.

Oberoende är jag i väntan på att hon kommer på nytt och övernattar.

Gronsk Pyk!

Tänkte informera er om att det är julafton idag. I synnerhet påminner jag henne som jag talade i telefon med igår, som var en dag för tidigt i farten med julafton. Men bättre så än att vara försent ute och missa hela julsvängen.

Det har snöat inatt. Surprise, eller hur? Vi har badat julmorgonbastu och ätit frukost. Dagen har inte riktigt grytt ännu. I radion enbart julsånger. En helt vanlig julaftonsmorgon i det Axenska residenset. Skall ta itu med skinkgriljering och tolv-tiden kommer "barnen" på risgrynsgröt med mandel i fast vi alla redan är gifta :) Sedan blir det julkyrka även om jag, som ni vet inte hör till kyrkan. Det finns tro och sedan finns det tro och var och en blir salig på sin tro. Ajjoo. Skall se på julfreden från Åbo i tv också.

Firar sedan med unga familjen och sonhustruns far och syskon med tillkommande. Det blir bra!

Ja vad återstår annat än att önska Gronsk Pyk på Kalle Anka-maner till alla och envar jämnt fördelat.

I väntan på julefrid.

21.12.2012

Ingen har väl undgått nyheten om att världen, enligt maya-kalendern skulle/skall gå under idag 21.12.2012. Ganska stillsamt har det varit hela dagen. Men jag vet ju inte heller hur det går till då världen går under. Kanske så som i Asterix att himlen ramlar över oss medan Trubadurix spelar " Närmare gud till dig". Nåväl. Än finns det några timmar kvar av dethär magiska datumet. Och ännu flera timmar i en annan del av världen. Och det hela kanske börjar just i Sydamerika. Vem vet. Det visar sig, sa Vigge. För att citera en hädangången farbror i byn. Respekt för den krigsveteranen som var i främsta linjen.

Nu är det så att jag är en fatalist. Det som händer, det bara händer och jag kan på intet sätt påverka det. Så om det blir undergång, låt det då bli mitt öde. Fast jag tror nog inte ett skvatt på att jag ska möta just det ödet. Nej det gör jag inte. Men jag har förstått att många i världen är övertygade om att denna undergång kommer att ske. Det är deras övertygelse. Respekt för det. Men det börjar vara lite bråttom...

Med åren har jag på nåt vis blivit mera bekant med att jag en dag ska dö. Rent ut sagt. Jag och alla andra ska göra det. Det som känns jobbigt är att ta farväl. Avskyr överlag att ta farväl. Även om jag vet med 99% säkerhet att jag kommer att träffa personerna igen. Och då menar jag här på jorden. Att säga hej då åt vänner som varit på besök hos oss och skall åka tillbaka till sitt känns alltid lika jobbigt. Eller att göra stugan på Moderholm vinterklar och låsa dörren är också en oändlig pina. Blir helt enkelt gråtmild av att ta farväl. Är inte så säker på att jag efter döden kommer till en himmel, där alla andra "döda" också finns. Nej det eviga livet tror jag helt enkelt inte på. Men det är min tro. Respekt för det.

Jag har ett organdonationskort i min plånbok. Jag har också skrivit ner hur min begravning ska gå till. Om det nu har nån betydelse sen mera. Men just nu känns det betydelsefullt. Dels för att jag inte är medlem i den evangelisk-lutherska kyrkan och dels för att jag utan vidare vill att min aska ska spridas för vinden i havet. Precis som vi gjorde med Tintin-hunden. Uffe tycker att jag är smått vansinnig då jag funderar på såna saker. Det gör inte jag. Respekt för min vilja, familjen min!

I väntan på julefrid.

Julkort och annat juligt

På nåt vis märks det att det lackar mot jul. Åtminstone på Citymarket idag. Konstigt va? Vi har varit två dagar i Åbo, för det obligatoriska julhandlandet. Nej. Jag kan inte göra sånt typ i oktober, även om jag önskar att jag hade den förmågan. Nåväl. Julklappsinköpen var enkla. Kanske för att det inte är i så stora mängder, utan bara dom närmaste blir ihågkomna på det sättet. Mamma fick en julros i en fin glaskruka och pappa fick fingervantar utan toppar, såsom han önska, eftersom han fryser om händerna. Även inomhus.

Så mycket mathandel blev det inte heller eftersom vi firar kollektivt hos son och sonhustru. Och då är det knytkalas som gäller. Det är fint. Kan inte påstå att jag skulle stressa för julen. Den kommer och den går. Allra helst skulle jag befinna mig på nån trevlig resa istället, får jag iallafall lov att tillstå. Men så är det inte nu och då tar jag skeden i vacker hand och firar med dom andra. Jag får väl ta det som det är. Och se van ut.

Julkort har jag inte skickat i år. Betalade in en summa pengar till SEY istället. Och det känns hur bra som helst. Ni är alla i tankarna ändå. Ett sänt eller osänt julkort spelar ingen roll. Love you all anyway :) Lika liten roll spelar det för mig, om jag sätter ett ljus vid en gravsten i juletid, där det står namn på nära och kära som lämnat jordelivet. Och ännu mindre roll spelar det för dom som vilar där under. Tänker på dom ofta och jag saknar dom varken mer eller mindre oberoende gravljus eller inte. Sådana saker är ytterst personliga och ingen har rätt att döma i det fallet. Jag tittar på fotografierna på skänken och kommer ihåg dom på andra sätt än genom en tanke vid gravstenen. Det är heller inget jag direkt kopplar ihop med julen. Dom är med året runt. Såklart.

Så många tycker så olika. Citerar igen en gång den lilla flickan som uttryckte sig så. Och ack så rätt hon hade. Då som nu. Respekt. Det behövs.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt.

I väntan på frid. Och en ny dag med ny nåd.

Förnöjsamhet

Tvättat och vikt lakan ikväll. Nej jag manglar inte. Borstat hundarna har jag också. Jag håller mig till dealen med Uffe. Vi har ätit siskonkorvsoppa till middag. En helt vanlig tisdagsafton i Norrskogen.

Läser på FB att Pargas stads fullmäktigemöte har börjat kl. 10.00. idag och att det höll på ännu kl. 16.30. enligt ÅU-reportern. Då hade man just börjat behandla budgeten för social- och hälsovården och ännu var hela Malmkullapaketet kvar. Vete katten hur länge dom har suttit och manglat. Vilken tur att man istället för att sitta där och höra på talare efter talare, fått fira skymning en helt vanlig tisdagsafton i Norrskogen. Jag har som sagt varit på mitt allra sista "kommunala" möte igårkväll och ni ska veta att jag är nöjd över den saken. Allt har sin tid. Så är det.

Men för att inte behöva lida av mötesabstinens, har jag ett antal föreningar att sätta min energi på. Och vad roligt att inte till punkt och pricka vara låst vid lagar och förordningar, såsom det är i den kommunala förvaltningen. Finns liksom mera rum för kreativitet.

Därutöver blir det helt vanliga aftnar i Norrskogen. Med lakanstvätt. Med hundborstning. Med siskonkorvsoppa. Och en hel del kreativitet. Även i Norrskogen. Och vem vet; kanske jag en vacker dag börjar mangla. Men det ska nog vara en jättevacker dag då.

Förnöjsamhet är en dygd. Nåjo. Jag vet att det heter att sparsamhet är en dygd, men jag tycker det passar bra in på förnöjsamhet också. Dessutom är det lite tråkigt att alltid vara sparsam ;) Men förnöjsam vill jag definitivt vara.

I väntan på onsdagsafton. Då ska jag på två möten :D

Lutfisk

"Har du nångång funderat om nätterna på vem och hur man har kommit på dethär med lutfisk", frågar Uffe vid matbordet. "Nej faktiskt inte, även om jag om nätterna har avhandlat det mesta". Och tar åt mig mera av det goda. Mannen håller sig till potatis, ärter och vitsås ;)

Antingen tycker man om lutfisk eller så gör man det inte. Tror inte heller att det går att lära sig att tycka om det. Eller vad tror ni?

I barndomshemmet fanns det alltid lutfisk på julbordet. Och jag har på känn att jag alltid har tyckt om det, vad jag kan minnas. Pappa roade sig t.o.m. med att luta fisken själv ibland, och det var ett projekt för sig, kan jag säga. Längesedan nu.

Nu finns det inte lutfisk på vårt julbord mera. För ingen vill ha det. Ja utom jag och sonhustrun. Så det blir att äta det före julen, eller efter, eller hur man nu vill.

För övrigt är jag inte riktigt nån julmänniska. Det är så förbaskat överdrivet på nåt vis. Facebook-uppdateringar om hur skåpen är städade och leverlådorna gräddade och you name it. Såklart får var och en välja vad man gör julen till. För egen del blir det nog inga skåp städade, bara för att det är jul. (På riktigt borde dom städas). Lådorna köper jag av en lokal restauratör, för dom är jättegoda. Men jag köper inga jättemängder, för hur skulle man orka äta mer än vanligt? Visst är det trevligt att sitta till bords med släkten, äta gott och ha det mysigt, men att jag skulle få nånslags stress av att umgås med dom nära och kära, då det är jul, ids jag inte belasta mig själv och andra med. Kanske lite själviskt tänkt och jag poängterar att det är min syn på ståhejet. Var och en gör som var och en vill. Live and let live!

På tal om att städa, som är spilld kvinnokraft, har vi en deal min man och jag. Hundarna fäller päls just nu i mängder och mannen påstår att det inte lönar sig att städa före man har borstat dom. Dealen är den att jag borstar dagligen och han städar. Jag är nog en affärskvinna tycker jag, för bättre deal kan man väl inte affära sig till.

Så i väntan på att dammvippan och hundborsten går heta. Det sistnämnda har redan skett idag. Det bara glöder om Furminatorn (en slags jättebra hundborste).

Tilda Emilia

Idag är det ingen normipäivä. Idag går diskussionerna ut på dadada, tatata. Idag är det farmor-barnbarn-dag. Kanske det finns en sådan internationell dag också, liksom det finns kanelbullens dag och alla möjliga andra påhitt, som ska firas. Men utöver dadada, tatata är det också en dag som vi pratar enbart finska, Tilda och jag. Kanske hon nångång i framtiden gagnas av att åtminstone få höra lite finska, då den saken är rätt så begränsad här i skärgården.

Just nu sover hon sött ute i vagnen och jag passar på att blogga lite. Sedan blir det lunch och mera dadada, tatata och finska. Jag kan nog inget annat säga än att dethär med barnbarn är en gudagåva, eller vad man nu ska kalla det. Och vad privilegierade vi är att ha den unga familjen här i samma by. Vi får på nära håll följa med hur hon utvecklas och herreminjee med vilken racerfart det händer. 

Det är annorlunda med barnbarn än med egna barn. Eller rättare sagt eget barn. Jag hade gärna haft flera barn, men det är inget man kan beställa på postorder. Kommer det inte, så kommer det inte. Så är det nu bara. Jag är glad för gossen som nu är en man. Såklart att jag är glad. Och nu har vi Tilda att vara glad för. 

Oj! Nu är hon vaken. Hej då. Vi hörs!

I väntan på...ja vad. Jultomten?

Roligt och mera roligt

Oj jäklar vilken skojig fest det var igår! Den lever jag länge på. Såå roligt att jutta med gamla vänner och bekanta. Liksom hur kul som helst :) Där ser man att ett enkelt arrangemang räcker till för det är ju människorna som gör festen till vad den nu sen blir. Jag hade faktiskt jätteroligt.

Lite småsegt idag, men här låter vi inga sorger vila, för snart ska jag iväg till hamnen och stiga ombord på sensuella Isabella. The show must and will go on.

I väntan på tangobaren och några karaoketrudelutter. Eventuellt Hopeinen kuu eller så ;)

Äventyr på g

Jasså första december. Sitter på Mergus in mot stan. Ska ikväll på Kåren-reunion och imorgonkväll på kryssning för att fira bästaste vännen som fyller ett halvt sekel. Så ni förstår att det är mycke nu. Men det brukar vara det såhär i juletider. Stormen har bedarrat och världen är vit. 

Berättar mera om dom kommande strapatserna. Sen. Ifall jag nu klarar av alltihopa och är vid god vigör. Om inte förr, så senare.

Hade, sa norrmannen och jag.

I väntan på god vigör.