Mig veterligen finns det inga regler för hur ofta man ska skriva blogginlägg. Men om man inte gör det tillräckligt ofta tappar man tråden och läsarna tappar intresset. Jag gör en risktagning och skriver ett inlägg helt enkelt.
Inspirerad av en kolumn i gårdagens ÅU (3.1.2015) skriven av Patricia Bruun, där hon frågar sig hur lång en timme är, blir jag tvungen att fatta pennan (tangentbordet). Hon skriver om politiken inom åldringsvården av idag och specifikt om det faktum att våra politiker beslutat att hemma är bäst. Min och min brors föräldrar är båda två snart 83 år gamla. Man kan inte med bästa vilja kalla någondera för friska, glada och pigga åldringar. Snarare tvärtom. De bor hemma fortfarande i det frontmannahus som köptes 1967. Tvättmöjligheterna finns i källarvåningen dit en brant betongtrappa leder. Benen bär inte utan hjälp och det är otänkbart att även med hjälp ta sig ner till duschen. Staden erbjuder bastu en gång i veckan. Pappa åker gärna med, men mamma, vars tilltagande demens gör att hon ibland tvärvägrar. Need I say more? Jag bor i Houtskär och min bror i Stockholm. Inte alldeles enkelt att stå till tjänst. Men vi ser många olika problem som inte minskar utan ökar med detta "hemma är bäst". Hemvården besöker de gamla en gång i veckan för att dela ut mediciner, mäta blodtryck osv. Folkhälsan har engagerats i att städa, sköta butiksärenden, tvätt etc. Nu har behovet av omvårdnad ökat ytterligare och jag har varit i kontakt med staden om det. Mantrat om att så länge de klarar sig hemma, skall de också bo hemma, upprepas varje gång. Det finns inte platser på något hem men vi kan öka på besöken, men våra resurser är också begränsade. Bladibladibla.
Någon kan kanske tycka att jag utelämnar mina föräldrar genom att skriva om deras livssituation men jag befarar dessvärre att det är lika för väldigt många av våra gamlingar. Så ni ska ta det som ett exempel snarare än en utelämning. Pappa har betalat skatt i hela sitt liv, mamma har varit hemma och skött barn och hushåll och snällt representerat vid sidan av sin make. Såsom ofta var brukligt på den tiden. Kunde man kanske begära en lite mera värdig ålderdom än den som nu gäller. Patricia Bruun, liksom jag efterlyser en inblick i verkligheten, av dem som bereder ärenden, av dem som godkänner och dem som verkställer. Det funkar inte! Kom gärna med mothugg om våra åsikter går isär.
Citerar till slut direkt ur kolumnen:
"PS: Den som svarat på frågan om timmen kan fortsätta med nästa: Hur dyr blir den billiga vården?
Räkna kostnader för ambulans, jour, röntgen, operation, anestesi, x antal dygn på sjukhus, rehabilitering på bäddavdelning och - jämför kostnaderna för ett ordentligt bemannat äldreboende."
Mitt eget PS: De privata vårdhemmen skor sig på dessa beslut. De som har pengar söker sig till dem då det inte längre är möjligt att bo hemma. En månad med all inclusive kostar ca 5000,- . Resten som inte har möjlighet att hosta upp sådana pengar, har det som mina föräldrar har det. Och jag vill påstå att de åldringarna står för majoriteten. Ibland känner jag mig redo att bli vänsterförbundare. Dels för att jag just i dethär ärendet delar åsikterna med den politiska synen och dels för att min pappa skulle bli piggare av chocken på kuppen om dottern konverterade :) Haha! Lite skoj skadar aldrig!
