Om att räcka till

Jag kan bara inte minnas att vi i mitt barndomshem skulle ha firat påsk på nåt speciellt vis. Ja vi fick väl chokladägg med jättehärliga ringar i och sånt. Men att vi skulle ha målat ägg eller gjort nåt som "hör påsken till", minns jag bara inte. Ska fråga mam o pap då jag träffar dem nästa gång.

Däremot har Uffe nånslags funderingar om dethär med påsken, så att Joa i barndomen alltid har fått söka Kinder-ägg som påskharen har gömt, und so weiter. Nå. Joa åt/äter ingen choklad, så vi hade en massa småprylar som plockades ihop av den värdelösa byggsatsen som fanns inuti dessa Kinder-ägg. Suck vilket i-land vi lever i.

Påsk ska det bli. Imorgon kommer en av mina bästaste vänner till oss och ni ska veta att världen är en betydligt bättre plats att vistas i på långfredagsmorgonen. Det har hon och jag fixat till under skärtorsdagskvällen, natten, morgonen. Ska äta gott, inspirerad av gårdagens "Halv åtta hos mig" och knäcka en vinlåda. That´s life! Good life.

Veckan har varit stressig. Jag har känt mig som att jag borde räcka till åt alla håll och kanter. Nå ni vet att det i min bransch är den brådaste tiden just nu, och det finns rakt ingenting att göra åt det. Och jag är mycket väl medveten om vad som krävs i mitt arbetsliv. MEN. Jag vill också vara på Moderholm och hjälpa Uffe. Jag vill också vara barnvakt då det behövs. För jag vill umgås med den snart ett-åriga lilla tjejen. Jag vill också hålla hushållet i skick. Jag vill också se till att hundarna får sin del av kakan. Jag vill också åka till Åbo och hälsa på mamma och pappa. Och däremellan vill jag bara ägna min tid åt mig själv. Nu ska ni bara inte gå och tro att jag sitter här och "martyrar". Ack nej. Sådant är så långt ifrån mig som man bara kan komma. Vill bara säga att det skulle vara fint att räcka till. ALLTID! Och jag vet så väl att dethär är mångas problem. Helt klart inte bara mitt. Lite jobbigt, eller hur?

Ser fram emot de kommande diskussionerna vid köksbordet, för dom är aldrig fel. You like? Yes, me like. Som dom sa i Thailand :)

Hörni GLAD PÅSK! Vad det nu sen betyder för alla och envar.

I väntan på köksbordsparlamentet.

På språng

Jag har nött på vägnätet i Finland igen en gång. Efter lördagens barnvaktspass åkte jag till Åbo för att köra till Helsingfors följande dag och gå på möte. På hundklubbens styrelsemöte. Så kan man också använda sin tid en vacker, solig söndag. Att du ids, säger en del. Och visst ids jag. Ni vet att man ids det man har intresse av. Och jag råkar ha ett intresse bl.a. för hundar och därför ser jag inga problem i att köra till den tillfälliga huvudstaden en vacker, solig söndag.

På måndag besökte jag läkarstationen Pulssi. Jag har som sagt haft problem med min högra hand/arm redan en längre tid. Kraftlös och avdomnad. Min högra hand är mitt viktigaste verktyg i mitt jobb. Förutom hjärnan ;) Vad gör jag med en dator om inte handen fungerar? Då den stegvis försämrats gick jag till slut till doktorn, för att reda ut om det är MS som spökar eller om det eventuellt kan härledas till nacken och förslitningarna där. Fick en remiss till en ENMG-undersökning som går ut på detta: 

Syftet med undersökningen
Med undersökningen utreder man sjukdomar i det perifera nervsystemet och i musklerna. En vanlig orsak till att undersökningen görs är ett smärttillstånd som beror på en störning i någon nervs funktion. Sådana är till exempel ryggsmärta som strålar ut i benet (ischiassymtom), eller ett tryck på medianusnerven i handleden (karpaltunnelsyndrom, d.v.s. canalis carpi –syndrom). Andra är olika muskelsjukdomar och nervskador.

Inget fel i dessa funktioner var utlåtandet. Jahajaha. Det är väl bara att leva med detta också då. Hade på riktigt önskat att det skulle vara nåt annat än MS-relaterat, eftersom botemedlen för den åkomman är väldigt begränsade.

Natten till måndagen blev jag väckt av pappa som stod i trappan och funderade om jag kunde komma och hjälpa. Jag rusade yrvaken ner för trappan och undrade vad som stod på. Mamma hade ramlat på sin WC-färd och kunde inte komma upp, så hon hade släpat sig till sovrummet på baken för att få hjälp av pappa. Men han har inte sådana krafter kvar för att få henne på benen. Vilken tur att jag råkade vara på plats i flickrummet. Allt slutade lyckligt och väl. Denna gång. Undrade följande morgon vad dom skulle ha gjort om jag inte råkat vara där. Som tur är finns det goda grannar och mamma sade att dom skulle ha ringt till Reijo. Han kommer nog fast mitt i natten. Känns tryggt likaväl.

Berättade för dem att vi med Gunnevi hade diskuterat dethär med att åldras. Antingen slår det till i benen eller i huvudet. Och att det nog är bättre för alla parter att benen drabbas och inte huvudet. Mamma höll med till 100% och utbrast sedan: "Jo. Det är nog bättre att benen blir svaga än att huvudet drabbas av åldrandet. För om huvudet drabbas så vet ju inte benen alls vart dom ska gå!"
Vi skrattade gott allihopa och jag gav mig av för att nöta på skärgårdsvägen igen en gång.

Nu är jag tillbaka och umgås med deklarationerna. Det känns bra.

En sak har jag att tillägga angående våra framtida boendeplaner. Jag/vi kommer inte att bli extrema på nåt vis. Vi ska ordna alla bekvämligheter åt oss i vårt lilla hus, så att livet är lätt på den punkten. Man blir inte yngre precis... Är också mycket väl medveten om att det finns nåt som heter menföre som ställer till det i allra högsta grad för kommandet och farandet över fjärden. Därför ska vi hyra en bostad i Näsby. Alldeles spritt språngande galna, barnsliga och omedvetna om realiteterna är vi inte. Och en stor och betydande orsak är att vi vill att vår unga familj ska ha det så bra som möjligt och bereder lite väg för dem. Dock inte så att allt är gratis. Men lite billigare :)

Till lust och leda säger jag till slut: I VÄNTAN PÅ VÅREN!!!

WORD!

GE ALDRIG UPP

En dag föll bondens åsna ned i en brunn.

Åsnan tjöt högt medan bonden försökte fundera hur han skulle göra för att få upp den ur brunnen.

Slutligen bestämde han sig för att åsnan ju var så gammal och att han ändå hade tänkt att fylla igen brunnen, då kunde han ju lika gärna begrava åsnan i brunnen direkt.

… Det var bara inte värt att försöka få upp åsnan ur brunnen.

Han bjöd in sina grannar för att hjälpa honom med att skyffla jord och grus i brunnen.

Åsnan började nu förstå vad som var på gång och tjöt fruktansvärt.

Sedan, till allas förvåning, började han lugna ned sig.

En stund senare böjde sig bonden över brunnen och tittade ned.

Han blev förvånad över vad han såg.

När varje skyffeltag landade på åsnans rygg gjorde han något häpnadsväckande.

Han skakade det bara av sig och tog ett steg upp.

Grannarna fortsatte att skyffla, åsnan skakade av sig och flyttade sig sakta upp i brunnen.

Snart hurrade alla när åsnan blev synlig uppe vid kanten och snart tog helt enkelt åsnan ett steg över kanten och vandrade lycklig iväg.

Livet kommer att skyffla mycket smuts över dig.

Då gäller det att ta sig ur brunnen genom att skaka av sig det som faller på dig och ta ett steg uppåt.

Alla våra bekymmer är samtidigt en möjlighet att växa som människa genom att ta ny sats.

Vi kan ta oss upp ur de djupaste brunnar om vi bestämmer oss för att aldrig ge upp.

Skaka bara av dig … och gå vidare.

(Okänd)

Kvinnodag. Why?

Med risk för kritik från mina medsystar ställer jag mig ganska kritisk till dethär med den internationella kvinnodagen. Av vilken orsak firas den? Wikipedia ger mig svaret. Thank god för internet. Orsaken till att den firas ligger ganska långt bak i tiden, dvs 1900-talets början, då man kämpade för lika rättigheter för kvinnor som för män. Klart som korvspad. Vi kvinnor fick faktiskt bl.a. rösträtt och kampen var berättigad. Klart som korvspad också det. Så okej då; vi kan nog uppmärksamma den saken med en speciell festdag. I rest my case.

Men. Jag vet att det fortfarande finns stora skillnader i t.ex. löner mellan män och kvinnor. Det ska naturligtvis vara samma lön för samma arbete oavsett kön. Vi måste kämpa för det, men vi måste göra det på rätt sätt. Inte genom att påstå att det inte finns skillnader mellan män och kvinnor. För enligt min mening finns det t.o.m stora skillnader. Rent fysiskt skiljer vi oss. Till sinnelaget är vi annorlunda. Och åtminstone jag vill vara just den kvinna jag är och jag vill att det syns på mig. Jag vill att min man uppvaktar mig på ett manligt maner utan att för den skull fördumma mig själv. Vi kvinnor måste jobba med oss själva så att vi stärker vårt självförtroende till den grad att vi gör oss trovärdiga i det många gånger mansdominerade samhället. Fattar ni alls vart jag vill komma? Jag menar att vi inte bygger upp trovärdigheten genom att t.ex. vägra ha bh på oss eller genom andra ärkefeministiska sätt att framhäva oss. Sådant blir i förlängningen ett hat mot män och från männens sida ett förlöjligande av kvinnor. Det är möjligt att vi istället ibland också måste vässa våra kvinnliga armbågar lite grann och att använda oss av den kvinnliga listen vi besitter. 

Tycker ni att jag är alldeles ute och cyklar? Jag tycker inte det. Men igen en gång; så många tycker så olika. Tyck gärna till, för dethär är en diskussion som man kan spinna vidare på hur långt som helst. Och jag är alltid öppen för motargument, så länge jag anser dom vara trovärdiga ;)

Grattis i alla fall alla fina medsystrar. Vi ska hålla ihop, men göra det så att vår kamp går på riktigt hem hos männen. Inte bara i vackra tal utan genom verkställighet. Börja redan idag! Ge fan i Jante och andra hinder vi kvinnor tror att vi har i vägen. Grattis alla män också för att ni har oss kvinnor i er värld. Vi är guld värda, precis som ni!

Klart som korvspad att jag väntar på våren. Alla dagar!

Våren, viljan, värdegrunden, valen

Snötäcket har blivit påbyggt under veckoslutet och denna måndag. Förra veckan fick man njuta av en varm sol och av att det sakteliga började smälta i söderbackarna. Men tji fick vi! Nu är det fullständig vinter igen. Jag lider av svår väntan på våren. Den bästa årstiden av de fyra vi har här uppe i kalla och mörka nord. I mitt tycke. Lider också av svår trötthet och det kan väl i sin tur bara betyda att våren faktiskt är på väg. Vårtrötthet har väl alla hört talas om. Även jag. Våren avklarad.

Jag har en vilja till förändring i tillvaron. Den förändringen har jag nämnt om i ett tidigare inlägg. Ungdomarna har kommit till insikt om att det kanske iallafall "lönar" sig att ta över vårt hus, istället för att bygga nytt från scratch. Det gläder oss riktigt mycket. Ganska många frågetecken har vi visserligen att räta ut ännu. Men allting ordnar sig bara man vill i tillräckliga mängder. Funderar också dagligen på om vi faktiskt kan räkna oss som riktigt kloka, då vår vilja är att flytta över fjärden till Moderholm utan fast förbindelse till fastland och jobb. Ja mitt jobb då. Uffe blir ju pensionist. Nånslags kyffe att hyra i Näsby ska jag väl hitta åt mig, där jag vid behov kan övernatta. Det ordnar sig nog, bara viljan finns. Köra båt kan jag också och det måste vara ett pluspoäng. Jag vill vara där på holmen. Där trivs jag och där har jag alltid något att greja med. Sånt jag vill greja med. Jo heltid på Moderholm blir det. Viljan är stark. Viljan avklarad.

En grubblande person som jag är, grubblar jag även över min värdegrund. Vad är viktigt? Vad bryr jag mig om och vad ger jag fullständigt fan i? Det är viktigt för mig att göra mitt jobb så bra som möjligt. Jag har en ganska hög arbetsmoral och det tycker jag är bra. Jag värderar människor högt. Jag vill kunna behandla människor så som jag själv vill bli behandlad. Ibland är det bättre att svälja det man tänkt säga i ilskan och låta saker och ting bero. Ofta känns det annorlunda efter att man sovit en natt. Jag värderar också naturen och allt som hör därtill (OBS!OBS! Mina hundar o kissor). Jag blir lite ilsken, trots att jag själv är stadsbo, att skärgårdsborna fråntagits rätten att vårda den natur man levt tillsammans med under århundraden. Är det rätt att örnarna äter upp ådungarna så att ejderstammen minskar alarmerande pga. att örnarna i sin tur ökat alarmerande? Då jag var barn var det väldigt ovanligt att få syn på en ståtlig örn. Nu är det vardagsmat. Bara som ett exempel bland många andra. Min familj och mina vänner. Jo vet ni dem värderar jag alldeles skilt mycket. Och det är väl en självklarhet? Vad vore jag utan dem? Inte mycket. Sedan vill jag ge fan i vad folk tycker och tänker om mig i illvilja. Det kan jag bara inte värdera speciellt högt. Har man ärende är man välkommen att prata med mig öga mot öga. Värdegrunden avklarad.

Mitt liv. Mina val. Med hänsyn till andra. Behöver inte säga mer om det. Valen avklarade.

Fick jag med allt nu? Knappast. Grubblar vidare.

I svår väntan på våren.