Nu är det jul. Igen!

Det lackar mot jul. Igen. Tror att jag skrev en sådan statusrad på facebook ifjol också. Och nu är vi där. Igen. Ibland kan man bli rädd för att tiden flyger iväg. Uffe sa en sak häromdagen som kommen ur hans mun var väldigt ovanligt. "Tänk hördu. Vi har inte så lång tid kvar". Hur skulle man ta den meningen då? Bli rädd? Nå de facto så vet ingen människa hur lång eller hur kort tid man har kvar. Därför ska man ta ut allt vad livet ger. Och tar. Bådadera hör till. Ungefär såhär som min goda vän M alltid säger med jämna mellanrum: "livet är inte bara en dans på rosor. Det är också fest och fyrverkeri". Så är det kanske bäst att tänka och inte gotta sig i svårmod. Åtminstone kan man göra sitt bästa med att se ljust på saker och ting.

Denhär julen firar vi, Uffe, jag och M på Baltic Princess. Vi ska kryssa till Riga. Jag kan lugnt påstå att jag ALDRIG tidigare uträttat så lite för julen som i år. Det blir att sätta sig vid färdigdukat bord från början till slut. Dessutom ska vi spendera fem timmar i Riga före vi kryssar tillbaka till Åbo. Och sedan då vi är hemma igen är julen förbi. Snipp snapp slut. Så blir det i år. Nästa år något annat om huvudet är högst.

För övrigt ska vi sätta igång och packa vårt bohag och flytta alldeles i rappet. Vi har kollat in vinterbostaden och den känns som hemma redan. Just passlig för oss och helt underbart lite att städa. Från 120 kvadratmeter till 55 dito. Inte illa tycker jag. Dessutom har vi en fenomenal utsikt över Näsbyviken. "Tror du att du kommer att trivas?" frågade jag åt Uffe. "Ja det har väl inte med bostaden att göra om man trivs eller inte", löd svaret. Rätt har han. Det som nu är ett litet problem är att alla våra möbler omöjligt ryms in i bostaden. Lyckades redan prångla iväg en soffa och en säng. Men endel möbler är sådana som jag absolut inte vill göra mig av med, så vi måste hitta nåt utrymme nånstans där dom kan förvaras tills vi får Moderholm renoverat. Vilket i-landsproblem eller hur?

På tal om att eventuellt inte ha så lång tid kvar, hörde jag ett radioprogram med en begravningsentreprenör som fick mig att tänka. Jag har haft väldigt klart för mig hur jag vill att min begravning skall vara. Jag har det t.o.m. uppskrivet. Men ser ni denna entreprenör sade att hon med sin erfarenhet kommer att låta sina nära bestämma det själv, för det är ju dom som är kvar efter henne och hon vet ingenting efter att livet har lämnat hennes kropp. Det kan vara viktigt för de kvarvarande att ha en grav att gå till, tända ljus och föra blommor. Är det inte då bäst att låta dem göra besluten? Även om det för mig inte är viktigt med en grav att gå till, så är det säkert avgörande för en annan. Jag har de nära människor som gått ur tiden med mig i mina tankar och någon grav behövs inte. För mig. Man lär så länge man lever och det som sades i programmet lärde mig att tänka om. Så nu är det fritt fram kära anhöriga. Fast jag skulle nog gärna se att ni skulle ordna till en rolig fest...

Nej jag har inte blivit galen. Vågar man inte tänka på döden som en naturlig sak så vågar man inte leva heller tycker jag. Julen är en sådan högtid då man lätt faller till eftertanke och då man minns i synnerhet barndomens jular. Det ovannämnda hör väl till dom tankarna i mitt huvud denna jul.

Go´vänner! Ha en riktigt skön och avslappnad jul. Den kommer och går och nu går vi mot ljusare tider igen.

I väntan på våren.