Om att cykla

I SAOL finns det två förklaringar på ordet cykel. Jag ska copy o paste nu: cykel1 pluralis cyklar, tvåhjuligt trampfordon, cykel2 pluralis cykler, följd, serie; kretslopp; period m.m. Nå jag copy o pasta inte riktigt allt, men ni ser att ordet har väldigt olika betydelse. Om detta tvåhjuliga trampfordon ska jag inte skriva om nu. Och är nästan säker på att jag aldrig kommer att blogga om trampcyklar. Eller velår som min moffa sa. Hans benämning kommer nog säkert från velociped. Å andra sidan har jag lovat mig själv att aldrig säga aldrig, för man vet ALDRIG vart livet för en på dansgolvet.

Jag tänkte blogga om kvinnor. Inte om män, för man har jag aldrig varit, så någon egentlig sakkunskap har jag inte om män. Även om jag delat dagstidningar med en man i snart trettio år. They are still a mistery.

Jag är övertygad om att vi kvinnor lever i cykler. Först är vi barn och leker med dockor, även om ingen skulle med våld ha prackat på oss en enda docka. Redan där kommer modersinstinkten fram. Sedan blir vi tonåringar. Vi får finnar och pormaskar och mens och hormonerna lever ett sjudundrande hejvilt liv i vår kropp. Sinomtid börjar vi fundera på en framtida familj. Nångång. Sen. Och sen kommer dagen sen. Vi bildar familj, får barn. Och igen har hormonerna ställt till med kalas. Här måste jag inflika att det såklart inte är självklarheter för alla kvinnor allt dethär jag skriver. Så jag kanske borde ändra ordet vi till jag istället. Vill såklart inte stöta mig med någon i dethär ämnet.

Nu är jag snart femtio år. En ny cykel har inträtt i mitt liv. Den cykeln heter övergångsåldern, klimakteriet, menopaus och vad allt det nu sen kallas. Det kom smygande. Hormonerna tyckte att det var kul att leka maratonlöpare istället för att direkt ta till Usain Bolt. 100 meter ni vet på några ynka sekunder och inget timtals rännande. Ja jag menar att det kunde ha kommit "pang" istället för att trilskas med mig under en längre tid. Jag fatta ju inte att jag redan skulle hamna i eländet och funderade vad det var för fel på mig. Humöret blev som jag vet inte vad! En riktig bitchy witch. Jag som alltid har varit någolunda jämn. Började svettas på nätterna, men det kan man ju göra ändå. Men sedan då dessa värmevallningar dagtid uppenbarade sig, blev jag förvissad om att nu är kliBakteriet här. För kanske det är just en Bakterie. Nånej. Det är hormonerna som ordnat raveparty i min kropp och god knows hur mycket extacy som dom stoppar i sig. Och svetten rinner...

Jag har varit tvungen att ta till medicinsk hjälp för alla besvär. Dvs. hormoner som kroppen inte längre förmår producera själv. Ravepartyt gör slut på den förmågan. Det går inte att leva med att man varje natt ligger och plaskar i svett i sängen. Det bara inte går. Blir helt galet med lakanstvätt dessutom. Nej. Jag behöver mina små vita piller. För mitt välmående, mitt ork, mitt humör. Dom återstående, ursprungliga hormonerna får säga och göra vad dom vill. Mitt liv! Min kropp! Men en sak rår inte dom små vita pillren på och det är sömnen. Jag vaknar så gott som varje natt där kring fyra. Funderandet på allehanda ting tar omedelbart vid! Hur svårt som helst att få tag på sömnen på nytt. Skulle hellre fundera på dagen istället! Och sova på natten. Men. Jag får vara glad ändå. Eller hur?

Ja det om cykler. Hotel California on the radio. Fast medan jag har skrivit har det kommit många andra låtar. Coldplay nu. Ska nog dela dethär inlägget i FB också. Det är nu helt naturliga saker i en kvinnas liv. Och om nån råkar veta om nån man som bloggat om männens övergångsålder så tipsa väldigt gärna. Skulle vara betjänt av kunskap om mysteriet män.

I väntan på tåget som säkert kommer. För kvar på stationen blir jag nog aldrig.