Hundar, hundar, hundar

Tänkte att jag skulle temalägga det sjunde inlägget (inte det sjunde inseglet) kring hundar. Bara för att jag vill det. Eller kanske because I´m worth it.

Här i Norrskogen lever vi ett hundliv. Eller rättare sagt lever vi ett liv tillsammans med hundar. Men hundarna lever hundliv och det ska dom göra, för dom är hundar. I dethär huset är det inte ett dåligt hundliv dom lever. Nej. Man är ibland smått avundsjuk på dom, sagt med glimten i ögat.

I mitt liv, som inte är ett hundliv då, har det alltid funnits hundar i min närhet. I barndomen fanns blandrasen Pedro, som pappa min hade hämtat åt mamma min från Argentina och som sedermera bodde hos min mormor o morfar. Sedan hade vi cairnterriern Billie hemma hos oss som levde ännu långt efter att jag lämnat barndomshemmet. Han blev faktiskt 17 år. Även i mannens liv, som jag delar alla dessa dagstidningar med, har det också ingått hundar. Och kor. Och hästar. Och får. Och hönor. Och grisar. Och vandrande pinnar:)) Det är jag lite avundsjuk på. Inte så mycket på dom vandrande pinnarna, men på dom andra djuren han har fått växa upp med. Även om han ibland svär i hundarna, gillar han nog att ha dom runt sig, och jag tar inte hans svärande så hårt, för det är nog bara nånslags machobestyr från hans sida.

Just nu finns här i hundlivet en mor och dotter Stabyhoun, Leya och Molly. Då vi började dela på dessa dagstidningar, var den första större investeringen en hund. En Golden retriever som döptes till Freddie. Honom hade vi med oss i tretton år. Sedan kom Tintin, en synnerligen bångstyrig Nova Scotia ducktolling retriever, mera allmänt kallad tollare. Och med honom kom det verkligt stora behovet och viljan att lära mig mera om hundars själsliv, för han var en riktig utmaning. Gick faktiskt en utbildning under ett år i Borgå folkhögskola, och fick efter det tillsammans med ett tjugotal andra, titulera mig hundkonsult. Och oj vad mycket jag lärde mig. Och oj vad mycket Tintin bidrog till min lärdom. För ett år sedan var vi tvungna att låta honom resa till dom sällare jaktmarkerna och hans stoft vilar i viken på Moderholm (platsen jag ska berätta om i ett annat inlägg).

Där emellan hade jag skaffat Leya och med henne har jag haft två valpkullar. En med sex avkommor och den andra med hela tio stycken små liv. Och nu ska jag säga vad jag tycker om att ha valpkullar i huset: om att ha valpkullar i huset tycker jag. Alldeles härligt att se hur naturen fixar till saker och ting. Hur dom små liven utvecklas och hur väl tiken tar hand om dom. Alldeles sådär naturligt. Jag var ganska upptagen i mitt förvärvsarbete då kullen med tio valpar kom. Kunde absolut inte tänka mig att lämna dom ensamma, så med hjälp av två goda vänner klarade jag av det. Tack!

Såhär har det sett ut och såhär ser det ut här i Norrskogens hundliv. Jag har väldigt svårt att tänka mig Norrskogen utan några fyrbenta skapelser. Och tror inte att den dagen ens kommer före jag går med huvudet under armen. Och vet ni vad: bättre fysioterapeuter får man leta efter. Jag måste röra på mig och eftersom jag aldrig varit tänd på ledd gymnastik eller träning och sånt, är turerna i skogen guld värda. Ja både för kropp och själ. Tack alla hundar som hjälpt mig med det :)

I väntan på våren.