Aj så att påven tänker avgå. Konstig dyrkan av gamla skröpliga gubbar detdär påvesystemet. Inte för att det är nåt fel på gamla skröpliga gubbar. Förstår bara inte att man höjer upp en människa av kött och blod sådär pass högt i skyarna. Men det är väl så att han betraktas vara en budbärare mellan gud och vanliga dödliga. Nå. Som jag tidigare sagt, blir var och en salig på sin tro och respekt för det.
Men jag skulle inte skriva om påven nu utan om att vara farmor. Även om jag drar vissa paralleller mellan påven och farmor. Båda anses väl vara mer eller mindre gamla och skröpliga. Fast påven kanske lite mer än t.ex jag och många andra farmödrar i 50-plusåldern. Påvarna brukar vara bortåt 100 år då dom blir valda till ämbetet. Och till farmor blir man inte vald. Det är ett privilegium som jag önskar jag kunde unna alla som skulle känna för att vara farmor. Men som jag nu inte kan styra och ställa över det. Jag undrar om nämnda budbärare kunde påverka det? Nej. Det kan han inte.
Jag har haft förmånen att umgås extra mycket med lilltjejen dom senaste dagarna. Fredag och lördag hela dagen. Nätterna till måndag och tisdag hela natten. Pappan har varit på jobb och mamman på sin PT-utbildning. Och farmor har varit på farmor-utbildning. I synnerhet har jag haft intensiv utbildning om nätterna och dessutom blivit rejält motionerad. Hon har en orolig period just nu, så nattsömnen är mer eller mindre söndersmulad. Minnen från förr har kommit i dagen och jag vet precis hur slut och färdig man var om morgnarna då för snart 25 år sedan. Snacka om flashback. Eller för att citera den gode Matti Nykänen då han stod vid backkrönet: det blev en sådandär bon voyage upplevelse, fast han menade deja vue. Men han hade ju en extra begåvning att använda sig av ordstäv på ett lite knasigt sätt.
Här kommer jag nu till åsnebryggan mellan farmödrar och påvar; man känner av att man helt klart inte är 20-plus längre. Och insikten om att det är meningen att man ska ha småbarn då man är lite yngre än vad jag är nu, är uppenbar. Jag njuter av varje sekund jag är tillsammans med det där lilla trollet, men skulle ärligt talat inte orka dygnet runt, vecka efter vecka, år efter år. Så är det med mig. Er andra ska jag inte uttala mig om. Såklart inte. Kanske påvar också borde ha den rättigheten att säga ifrån då dom inte mera orkar. Det har den nuvarande haft mod till trots förskräckelse inom den katolska kyrkan. Respekt för honom. Ojdå! Missförstå mig rätt! Jag ska inte säga ifrån att vara farmor, men jag förbehåller rätten att säga ifrån då jag inte orkar. Det är väl okej? Och föräldrar till småbarn önskar jag kraft och mod i sitt livsviktiga värv.
I väntan på mera utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar