Det finns en ständig oro i mig. En oro för min äldre hund Leya 8,5 år. I princip är hon inte såå lastgammal men gammal tillika ändå. Hennes rörelser har förändrats rejält under den senaste tiden. Hon hoppar inte in i bilen, hon tvekar att hoppa i båten, efter en långlänk i skogen är hon stel och man kan se att hon har ont. Ja det är mycket som jag ser i hennes ögon. På nåt vis tror jag att hon vill säga: hjälp mig! Och jag ställer motfrågan: hur? Nåjo. Ska göra ett besök hos veterinären för att få vägledning. Det är väl artros kan jag tänka mig, men jag vill få ett recept på värkpiller, så att jag åtminstone kan hjälpa henne med att dämpa det som tar sjukt. Jag ger henne smalmat för att hålla vikten och jag matar i henne glucosamin-tabletter. Jag är där för henne. I vått och torrt. Until the end.
Hunden Leya är speciell. Så mjuk i sinnet, så genomsnäll, så lydig och så tillgiven. Jag såg det då hon hade sina två valpkullar hur väl hon tog hand om sina "barn". Jag ser det nu hur hon beter sig med sin egen "valp" Molly, som i tid och otid härjar med henne och hur hon mycket sällan säger ifrån. Hon blir alldeles ifrån sig om man använder en sträng ton i rösten, vilket man ibland hamnar och göra med yrvädret Molly. Ja hunden är mig kär, synnerligen kär. Jag vill att hon är kvar ännu några år. Det vill jag!
I väntan på att få som jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar