Åbo, del två

I mitt flickrum i barndomshemmet i Åbo är det brun- och vitrandiga tapeter. Jag har själv valt dem för sådär 35 år sedan. Dom hänger där fortfarande. Med den skillnaden att alla mina posters på diverse idoler inte längre hänger kvar. Men det är fortfarande mitt flickrum och att sova där, är alltid en viss återgång till barn- och ungdom. Det känns underligt att jag en dag inte sover där mera och att huset bebos av helt andra människor än dom som bott där sedan 1967. För så blir det en dag. Tänker inte mera på det nu.

Yritysverotusta kirjanpitäjille-kursen var bra och lärorik. Det skulle bara fattas annat eftersom jag betalade 390,- plus moms för den.

Musikalen Hair var också bra. Men denhär gången påverkades vi inte på samma sätt som då vi på sjuttio-talet såg filmen. Vi ville inte mera lämna allt och leva utan desto mera ansvar för nånting. Nej. Våra någolunda stabila liv är helt okej. Men musiken var bra och skådespelarna gjorde bra ifrån sig. Underhållande på alla sätt och vis. 

Lördagsförmiddagen ägnades åt djupsinniga diskussioner med mam och pap i varsin gungstol. Det är alltid lika mysigt att dricka kaffe tillsammans och varje gång få ett nytt ord på vägen. Jag gillar mina föräldrar.

Sedan träff med väninnorna. De facto uteblev besöket på 
strömmingsmarknaden för två av oss (folk så tusan, orkade inte trängas där). Istället trerättersmiddag på Harald och pubhäng efter det. Till pubhänget sällade sig även flera vänner från ungdomen. Oj vad roligt. Träffar dom sporadiskt, men det är alltid lika skojigt. Eviga vänner, helt klart! Och jo. Det blev sent. Alltför sent! Men segheten dagen efter överlever man och man är glad likaväl just för att det blev sent.

Men nu är det måndag igen. Kommunalvalet är undanstökat och nu återstår att se hur det nya fullmäktige kommer att arbeta. Spännande! Dessutom har vi en kung här i Houtskär. Så stod det i dagens val-ÅU. Röstmagneten i Pargas är Houtskärbo och därmed kunglig. Fina pipor! Lycka till dom nya folkvalda. För egen del är det politiska engagemanget över. Tjugo år räcker mer än väl. Andra kungar och drottningar får ta över. För visst kan vi ju alla kalla oss kungliga nu och då. Alla vi människor, inte bara politiker.

I väntan på Madeleines bröllop.