Diagnos

Det är ganska få förunnat att leva hela livet utan att få en diagnos och då menar jag en medicinsk sådan. Inte heller jag har undgått det.

Året var 1997 och jag och min kompanjon jobbade ordagrant "reven av oss" i gästhamnen här i Houtskär, som vi då drev på den tiden. Högsommar och folk som grå kattor överallt. Vaknade en morgon och tyckte att jag kände mig lite konstig från naveln och neråt. Liksom förlamad, men ändå inte. Känslan eskalerade dag för dag. Benen var avdomnade och obehaget av att inte vara riktigt säker på om toalettbesöket var klart eller inte, var minst sagt besvärligt. Jo. Jag blev rädd. Är samtidigt ganska bra på att skuffa undan sånt och skylla på det ena och det andra. Dessutom var det fullt upp med jobbet. Jag behövdes nog där mer än på en läkarmottagning. Undrar hur jag tänkte där? Men då besvären inte gick om, sökte jag mig till Hälsogården här hemma, där läkaren först ville skicka mig till en fysiater. Så blev det inte, för i det skedet var också mina föräldrar inkopplade. Min far som då ännu var i välmakten ordnade så jag kom till en neurologisk undersökning med ryggmärgsprov, magnetröntgen och you name it. 

Sommaren gick över till höst och besvären lättade, men dom avdomnade benen hängde med, vilket dom gör än idag. Mot julen kom diagnosen: Multipel skleros, primärt progressiv, dvs gradvis försämring under flera år. Jaha. Läste allt jag kom över om sjukdomen och deltog också i en treveckors rehabilitering i Masku som var riktad till nyss insjuknade. Och det var bra. Spöket och dödsångesten försvann och de facto beslöt jag mig för att leva vidare precis så som jag alltid gjort och ta dagen som den kom. Inte ta ut nåt i förväg överhuvudtaget.

Åren har gått. Femton år. Jag går, står och har huvudet högst. Har dålig balans, snubblar på mattkanter och kan inte hoppa i och ur båt så som förr. Är tidvis oerhört trött, och skulle kunna sova dygnet runt ibland. Under det senaste halvåret har min högra arm börjat bråka. Samma avdomnade känsla som i benen. Kraftlös och stel. Har svårt att skriva för hand.

Men vad gör det? Jag har haft en sagolik tur eftersom min MS är såhär snäll med mig. Jag är väl medveten om att det kunde vara annorlunda. Det är en sjukdom med många olika ansikten. Mitt ansikte ser ut såhär.

Det är också ett medvetet val att inte göra något nummer av det hela. Men nog vet folk ändå. På en såhär liten ort, vet alla allt om alla. Och vet man inte kan man alltid fantisera, så att det till slut blir sanning. Nu vet ni min sanning. Jag säger som Astrid Lindgren, då hon var på åldringsboendet: " Döden, döden, sade vi och sen pratade vi inte mera om det".

Vet ni vad. Det var skönt att skriva ner dethär. Något som jag aldrig gjort tidigare. Jag är glad för att jag började blogga. Jag har så mycket att säga. Dessutom kommer det "Massachusetts" med Bee Gees i radion. Lycka! 

Farmors lilla tös kommer till jobbet idag, medan Mamman är på massage. Vi ska kramas och pussas, tösen och jag.

I väntan på kommunalvalet.