Julkort och annat juligt

På nåt vis märks det att det lackar mot jul. Åtminstone på Citymarket idag. Konstigt va? Vi har varit två dagar i Åbo, för det obligatoriska julhandlandet. Nej. Jag kan inte göra sånt typ i oktober, även om jag önskar att jag hade den förmågan. Nåväl. Julklappsinköpen var enkla. Kanske för att det inte är i så stora mängder, utan bara dom närmaste blir ihågkomna på det sättet. Mamma fick en julros i en fin glaskruka och pappa fick fingervantar utan toppar, såsom han önska, eftersom han fryser om händerna. Även inomhus.

Så mycket mathandel blev det inte heller eftersom vi firar kollektivt hos son och sonhustru. Och då är det knytkalas som gäller. Det är fint. Kan inte påstå att jag skulle stressa för julen. Den kommer och den går. Allra helst skulle jag befinna mig på nån trevlig resa istället, får jag iallafall lov att tillstå. Men så är det inte nu och då tar jag skeden i vacker hand och firar med dom andra. Jag får väl ta det som det är. Och se van ut.

Julkort har jag inte skickat i år. Betalade in en summa pengar till SEY istället. Och det känns hur bra som helst. Ni är alla i tankarna ändå. Ett sänt eller osänt julkort spelar ingen roll. Love you all anyway :) Lika liten roll spelar det för mig, om jag sätter ett ljus vid en gravsten i juletid, där det står namn på nära och kära som lämnat jordelivet. Och ännu mindre roll spelar det för dom som vilar där under. Tänker på dom ofta och jag saknar dom varken mer eller mindre oberoende gravljus eller inte. Sådana saker är ytterst personliga och ingen har rätt att döma i det fallet. Jag tittar på fotografierna på skänken och kommer ihåg dom på andra sätt än genom en tanke vid gravstenen. Det är heller inget jag direkt kopplar ihop med julen. Dom är med året runt. Såklart.

Så många tycker så olika. Citerar igen en gång den lilla flickan som uttryckte sig så. Och ack så rätt hon hade. Då som nu. Respekt. Det behövs.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt.

I väntan på frid. Och en ny dag med ny nåd.