21.12.2012

Ingen har väl undgått nyheten om att världen, enligt maya-kalendern skulle/skall gå under idag 21.12.2012. Ganska stillsamt har det varit hela dagen. Men jag vet ju inte heller hur det går till då världen går under. Kanske så som i Asterix att himlen ramlar över oss medan Trubadurix spelar " Närmare gud till dig". Nåväl. Än finns det några timmar kvar av dethär magiska datumet. Och ännu flera timmar i en annan del av världen. Och det hela kanske börjar just i Sydamerika. Vem vet. Det visar sig, sa Vigge. För att citera en hädangången farbror i byn. Respekt för den krigsveteranen som var i främsta linjen.

Nu är det så att jag är en fatalist. Det som händer, det bara händer och jag kan på intet sätt påverka det. Så om det blir undergång, låt det då bli mitt öde. Fast jag tror nog inte ett skvatt på att jag ska möta just det ödet. Nej det gör jag inte. Men jag har förstått att många i världen är övertygade om att denna undergång kommer att ske. Det är deras övertygelse. Respekt för det. Men det börjar vara lite bråttom...

Med åren har jag på nåt vis blivit mera bekant med att jag en dag ska dö. Rent ut sagt. Jag och alla andra ska göra det. Det som känns jobbigt är att ta farväl. Avskyr överlag att ta farväl. Även om jag vet med 99% säkerhet att jag kommer att träffa personerna igen. Och då menar jag här på jorden. Att säga hej då åt vänner som varit på besök hos oss och skall åka tillbaka till sitt känns alltid lika jobbigt. Eller att göra stugan på Moderholm vinterklar och låsa dörren är också en oändlig pina. Blir helt enkelt gråtmild av att ta farväl. Är inte så säker på att jag efter döden kommer till en himmel, där alla andra "döda" också finns. Nej det eviga livet tror jag helt enkelt inte på. Men det är min tro. Respekt för det.

Jag har ett organdonationskort i min plånbok. Jag har också skrivit ner hur min begravning ska gå till. Om det nu har nån betydelse sen mera. Men just nu känns det betydelsefullt. Dels för att jag inte är medlem i den evangelisk-lutherska kyrkan och dels för att jag utan vidare vill att min aska ska spridas för vinden i havet. Precis som vi gjorde med Tintin-hunden. Uffe tycker att jag är smått vansinnig då jag funderar på såna saker. Det gör inte jag. Respekt för min vilja, familjen min!

I väntan på julefrid.