Tähti ja merityttö

Jag gillar Olavi Virta. Han är, enligt min mening, den genom tiderna bästa sångaren i sin genre. Orsaken till att jag nu skriver ner denna viktiga information är att jag är såld till sjömansromantiken. Ni antecknar väl? Hans vals "Tähti ja meripoika" tar mig oundvikligen tillbaka till Stilla havet och södra korset. Nå vadådå? Har du varit där du? Undrar ni kanske. Svar ja. Flera gånger.

Då jag skrev studenten 1982 hade jag en längre tid tänkt att jag ville ut på sjön och se världen ur ett annat perspektiv. Sagt och gjort. Från tanke till handling. Frågade inte om lov, utan informerade mina föräldrar om mina planer, vilka i sin tur reagerade på det vanliga viset; att jassåjaha. Till dethär kan tilläggas att det i min pappa flyter sjömansblod sedan många generationer tillbaka i tiden. Och tydligen också i mig. Så med hans hjälp kom jag mig faktiskt ut på världshaven. En dag i början på april, då studentskrivningarna var undan, kom samtalet från Gustaf Eriksons kontor i Mariehamn, om att det fanns en ledig plats som mässflicka på m/s Balderö. Påmönstring i Tokio om några veckor. Jag var 19 år gammal.

Iväg till mönstringskontoret på Universitetsgatan, där kapten Björkholm skötte om papperskriget med sjömanspass, motbok osv. Hann ännu med att fira min fars 50-årsdag i slutet av april före det var dags för flygplatsen. Mamma förmådde inte följa mig till planet, men däremot gjorde min pappa det. Det sista han sa till mig: var inte rädd men ha respekt för havet, akta dig lite för araber (inte menat som något rasistiskt uttalande) och blanda dig inte med besättningen. Det sista förstod jag inte riktigt. Jag skulle vara på en båt med 25 andra sjömän och ytorna var nu inte så jättelika, så jag tyckte det skulle vara oundvikligt att blanda mig med besättningen. Förstod vad han menade någon vecka efter...Fniss.

Någon studentdimission blev det inte för min del, trots att jag nog hade klarat skrivningarna med rätt hyfsat betyg. Men själva dimissionsdagen befann jag mig någonstans på Stilla havet på väg till Nya Zeeland. Den 31 maj hade jag telegrafisten att sända ett telex till Katedralskolan med lyckönskningar till de nybakade studenterna.

m/s Balderö var ett 168 meter långt torrlastfartyg byggt 1978. Det att det var just ett torrlastfartyg, gjorde att vistelserna i olika hamnar blev ganska långa ibland. Och det var bra. Hann se och uppleva väldigt mycket och blev nog till en så gott som vuxen ung kvinna, från att ha varit en liten flicka. Vi var bl.a. i Hong Kong en tur och man kan säga att det är en stor stad. Men jag tog mig ensam in till centrum, eller vad man nu ska kalla det, för att shoppa loss lite grann :) Bra klarade jag mig. Och sen dess har jag alltid klarat mig bra överallt i världen.

Om jag här skulle skriva allt jag såg och upplevde, så skulle ni nog tröttna på att läsa. Och det är inte heller min point. Den är väl snarast den att det är bra att förverkliga drömmar och att också låta sina barn förverkliga dom. Det är jag evigt tacksam för, att jag har fått göra. Ja och sen det att jag gillar Olavi Virta, som ni redan har antecknat.

Har "landstigit" i många asiatiska länder, Nya Zeeland som sagt, sett Canadas fantastiskt vackra västkust, Alaska, Suezkanalen, Gibraltar, Rotterdams enorma hamnanläggning und so weiter.

Hann med två törnar. En på sex månader i ett kör och den andra fyra och en halv månad. Mönstrade av i Fredrikshamn, glad och lycklig. Sökte mig i skola och satsade på diskvattnet mellan Finland och Sverige på legendariska Diana 2. Men det är en annan historia. Kanske jag berättar den någon annan dag.

"Iltatähden kimmellyksen myötä, kotihin mä laitan terveisen. Kerron kuinka kouristaapi syöntä, heitä kun mä täällä muistelen".

För visst kände jag hemlängtan. Ibland. Och i synnerhet då det på resorna mellan Japan och Canada, rullade i två veckor. Blev inte sjösjuk (tur). Men sjöben fick jag nog.

Icke i väntan på Den flygande holländaren.